En heldag i Kalmar

Häromkvällen tog husse mig med på en biltur upp till matte i Kalmar, allt för att få schemat att passa ihop kvällen därpå när de skulle på chokladprovning. Jag tror det är lite som rysk roulette med olika starka hundgiftbitar. Åtminstone har de alltid påpekat när de har smaskat i sig av det att det är giftigt för mig. Hur som helst, matte skulle jobba kortare den dagen så hon skulle kunna vara hemma med mig på eftermiddagen. Sedan skulle jag klara några timmar på kvällen själv medan de gottade i sig av gif… chokladen. Så var tanken i alla fall.

Natten var lite orolig. Jag har sovit där många gånger tidigare, men då var jag mindre och inte så ”spökig” av mig. Jag väckte husse och matte med mina skarpa varningsskall ett antal gånger den natten, men de var inte särskilt tacksamma för det. Husse tog sedan den tidiga morgonbussen till Karlskrona, matte tog mig på promenad och lämnade mig sedan i lägenheten. Allt var frid och fröjd för en förmiddag på jobbet.
…trodde hon.

Hallen och köket i lägenheten var bekanta domäner för mig, där har jag varit själv förut, men när mattes steg försvann nerför trappen grep det stora vemodet tag om mig, knöt ihop strupen på mig och jag blev bara tvungen att stämma ut i en sorgsen klagolåt om en söt vargvalp som blivit lämnad av sin flock i den stora, mörka, kalla finska urskogen. Den var så vacker så att jag blev rörd och inte kunde sluta. Dessutom späddes mina känslor på varje gång jag hörde steg i trapphuset och det ändå inte var matte eller husse. Efter ett par timmar kommer ändå matte hem, alldeles för tidigt, men då hade jag redan kommit fram till sista versen och fått slut på vemodiga nödrim så det blev ingen sång för henne. Det var tydligen grannen som hade hört av sig om min ihållande skönsång. Hon hade också blivit rörd och tänkte att matte kanske ville hem och höra också. …tror jag.

Nåväl, mattes arbetsdag var redan förstörd, hon fick ”kompa ut” som de kallar det. Nästa gång kanske hon kan kompa till min sång i stället.
I stället tog hon med mig på en rejäl promenad till en hundrastgård där jag skulle få leka lite. Superkul. Speciellt eftersom jag har lite lejonman och där fanns en lejonjakthund från södra Afrika, en Rhodesian Ridgeback, en stor, muskulös och oerhört energisk tik jämnårig med mig.

Här var det snarare så att jag liksom tiggde om stryk. Bytesdjuret jagade jägaren som sedan fällde bytesdjuret med kraft och utan pardon. Jisses vad jag fick jobba, jag har aldrig, absolut aldrig, varit så trött och nöjd när leken väl var slut. Matte undrade till och med om hon skulle behöva bära mig hem, men där gick ändå skamgränsen. Jag gick hem med rak rygg om än på darriga ben! Ett par gånger blev jag tvungen att sätta mig ner på vägen men det räknas väl inte?

På kvällen slapp jag dessutom vara själv. Grannen, en kvinna med en kungspudel (ja, en fyraårig tik, hur gott kan inte livet vara ibland)  hade erbjudit sig att jag kunde vara hos dem några timmar. Matte tackade genast ja. Nu blev det inte så mycket samvaro med monsterpudeln då hon ogillade mitt närgångna nosande utan jag fick ett eget ställe att vara på och ett ”veterinärben” av skinn att gnaga på. Lätt fånget, lätt förgånget. Det av benet jag fick med mig hem i lilla magen kom upp igen dagen efter. Det var väl lite svårsmält men oj så tuggvänligt.
Mer ben åt hundarna!

Urrrp!