I söndags for vi på en liten utflykt till Nunnedalen på Öland. Där skulle vara alldeles särskilt vackert hade matte förstått med mängder av blommor och träd utefter en naturskön stig i ett ett par kilometer långsmalt skogsstråk utefter vägen mot Resmo. Det stämde, där fanns sippor i alla kulörer: Vitsippor, blåsippor och gulsippor nere utefter Paradisstigen som den kallas. Uppe vid vägen fanns det dessutom fältsippor, ludna saker som egentligen ser rätt oansenliga ut men är rätt gulliga ändå på sitt eget lilla fjuniga sätt.
Att ta sig från fältsipporna till de andra sipporna var inget för veklingar, åtminstone inte om de var tvåbenta, skulle det visa sig. Man behövde ta sig nerför en rejält brant stig där husse, matte, Elio och Jacob studsade som flipperkulor från träd till träd i sin jakt efter något att mellanlanda mot på sin väg ner mot dalen. Mördarbacken hemma i Rödeby ter sig inte fullt så mordisk längre om jag säger så.
Hemma i Rödeby har vi också en fin dal med en vacker stig. Den är kanske inte lika varierande på kulörer på sipporna, men de är många i alla fall.
Till sist bara en varning! Det verkar kunna bli ett grymt fästingår i år. Efter turen till Kalmar och Nunnedalen plockade husse och matte ett dussintal fästingar som vilset kröp omkring i min päls. Ett gäng svarta gynnare som jag lyckades nosa upp i Nunnedalen och ett gäng med rödbrun bakkropp som jag nog lyckats plocka upp lite här och där. Över huvud taget så plockas det krypande fästingar varje dag nu sedan någon vecka tillbaka.
Moff på er!
