Mycket glädjevift ska man ha haft innan svansen trillar av, men nu har det nog hänt. Ja, inte mig men någon annan voffsing i närheten bör sakna en slank, rakad och tatuerad svans. Jag kan meddela att den siktades senast på stigen nere vid ån, slingrandes på väg upp i skogen. Den var oväntat rask för att ha blivit av med fyra ben och en hundkropp därtill. Nu var det något skumt med den här svansen, utöver att den var hundlös. Den liksom talade till mig fast utan röst: ”Rör mig inte, du kommer att ångra dig”, så jag var ”avvaktande nyfiken” och följde den på någon meters avstånd utan att försöka nosa på den.
I morse var det dags igen. Återigen var det en hundlös svans som låg på stigen vid vårt frukostlöppass. Den här gången var det en annan, mycket ljusare och utan tatueringar. ”Kopparödla” kallade husse den innan vi lät den ligga ifred och sprang vidare.
Vi har andra benlösa, krypande gynnare hemma. Det är stora sniglar med hus som golfbollar som har dykt upp igen efter vintervilan. Man kan inte påstå att de rumlar runt och busar i gräsmattan, men de liksom bara är där bakom uthuset. Efter en stund är de där fortfarande. Efter en ännu längre stund är de någon annan stans men man ser liksom inte att de rör sig. Spökigt..
Moff och ha det gott alla, tappa inte svansen!
