Oj och halledudane så puttenuttig!
Idag hörde jag plötsligt hur mina kompisar och hundvakter Johan och Johanna satt och pratade utanför grannhuset där Johans mamma bor. Genast blev det några högljudda hälsningar från min sida, helt utan reaktion från deras sida. När husse efter en stund gick fram till staketet och helt lugnt frågade om de hade valpen med sig, ja då blev det minsann kontakt direkt. Jag fattade inte direkt helt vad husse menade, men när det sedan dök upp en spenslig liten svart vovve på gängliga ben så satt jag som klistrad i nätstaketet och ropade ut min glädje i skall efter skall.
Valpen skuttade förskrämt tillbaka och husse fick jobba rätt hårt med mig för att jag skulle få stopp på den där skallhickan som bubblade i halsen på mig. Lite förkvävda gnypip skickar ju inte fram själva meningen. Lite som om ni människor försökte lite menande berätta något med ”hm-hm-hmmmm-hm-hmm”. Man fattar att ni vill något men inte vad.
Valpen, en svart Australian Kelpie som hette Aska, var rätt nyfiken förstås och vågade sig snart fram till nätet så att vi kunde nosa på varandra. Efter en stund, en alldeles för lång stund, lyfte Johan till slut över Aska till vår sida staketet. Husse förmanade mig väldigt tydligt att sitta stilla på min plats tills Aska tryggt stod i gräset. Då fick jag försiktigt gå fram och hälsa.
Aska kastade sig genast på rygg. Jag nosade och buffade på henne och rätt snart var hon uppe på benen. En så liten voffsing kan man inte leka så hårt med, så det blev mest lite springa fram och tillbaka och buffa på henne. Det var lite svårt att springa så sakta, och någon gång stannade hon lite för hastigt så att jag råkade springa ner henne. Då fick jag genast höra att jag skulle vara försiktigare.Jag försökte faktiskt att vara så försiktig jag bara kunde, jag ville ju inte vara någon ”mördar-Marcus” för henne. Aska hade förresten dessutom en fuskig fördel: Hon kunde smita under staketet till andra sidan där jag inte kunde nå henne. Det gjorde hon någon gång, men nog mest av en olyckshändelse för hon kom genast tillbaka.
Efter en kort stunds lek var Aska rätt nöjd och trött. Jag tyckte inte det var schysst, men de lyfte tillbaka henne på ”fel sida” och så var leken redan över. Nåja, Johan och Johanna brukar synas här i krokarna lite titt som tätt, så vi kommer nog att kunna leka ”pyttelilla leken” igen.
Hopp och lek!
