Den här veckan fanns det en extra utmaning förberedd för mig på lydnadskursen. Vi skulle få prova på att spåra. Husse hade något skrytsamt skvallrat för Pelle Polis att vi hade tränat lite spårning på egen hand och att jag alltid var så ivrig att lägga min nos i blöt bara det fanns en doft där som var spännande.
Pelle började lektionen med att förklara att de två mer erfarna hundarna skulle få gå först. För dem hade han gjort lite svårare spår som hade fått ligga en timme ungefär och dofta av sig lite. Det var den busiga jämthunden Ella som tränade för jakt och en svart cockerspaniel som hade gått spårningskurs och redan var duktig. Vi andra fick titta på under tiden, lite som att se målarfärg torka. Jag vill ju bara ut på de där fälten och rasa av mig med kurskamraterna, inte sitta där på svansen och bara titta. Tydligen var det extra svårt idag för att det var så torrt. De tappade spåret gång på gång.
Sedan var det dags för mig också som ju hade spårat en del sa Pelle, innan han skulle göra nybörjarspår åt de andra. Det var här husse började flacka med blicken och se lite osäker ut. Menade han verkligen mig eller hade han tagit fel på hund? Så husse harklade försiktigt fram att det ju bara var en korv dragen i ett snöre genom skogen som jag ju i och för sig hade sökt upp och sedan käkat upp. Även Pelle verkade tänka efter ett ögonblick innan han sa att vi ju kunde prova på ändå. För att göra en lång historia kort: Det tog några ögonblick innan jag fattade vad de ville när jag väl stod där i sele och lina. Det luktade ju varken köttbulle eller korv. Jo förresten, husses benficka formligen stank av påsen med köttbullar men den doften hade vi ju haft med oss dit. Efter att med handen ha visat mig ner mot gräset hittade jag strax en liten godisbit ett par meter in från startpunkten. Den ”satte mig på spåret”.
Pelle Polis hade gått här 45 minuter tidigare, så mitt spår var en hel kvart fräschare än de andras. Jag började sniffa runt lite innan jag målmedvetet började gå framåt. ”Där är han på spåret” konstaterade Pelle tyst för husse.
”Bra”, hörde jag också Pelle Polis nöjt säga flera gånger, bland annat när vi lämnade den första åkern och vek in på en annan. Sedan nästan viskade han till husse ”Jag korsade diket en bit fram där, nu ska vi se om han hittar det”. Det gjorde jag. Jag fortsatte precis i hans spår, vek utan tvekan vänster rakt över diket som vi hade gått längs. Mitt ute på den tredje åkern blev jag lite störd av att Elio fick ett telefonsamtal där strax bakom husse, så jag tappar bort mig en kort stund innan jag sedan kommer tillbaka till spåret och följer det till slut.
Pelle var grymt imponerad. ”För att inte ha spårat på riktigt förut var det där jättebra”. Husse var både stolt och överraskad, inte hade han trott att jag skulle kunna spåra något som inte var godisdopat. Båda menade de att en så talangfull nos måste få fortsätta att utvecklas. Ett riktigt spårämne tyckte husse och Pelle. Den stora skillnaden med det här spårandet och de vi brukar göra hemma var att den här gången rusade jag inte bara på, jag höll ett mer sansat tempo och var mer noggrann. Nu kanske husse förstår att de där köttbullsränderna han målar i naturen är i lite väl skrikiga doftfärger.
Pelle hade två tips till hussar och mattar om att lägga spår: Använd torrfoder som ”målgodis” på sommaren så slipper man myrorna, och se till så att ”upploppet” till målet görs med vinden i ryggen.
Efter att jag hade slagit de andra hundarna på tassarna i dagens specialämne… eller nja förresten, Pelle var nöjd med många av de andra också förstås, alla faktiskt…
Nåväl, efter det så fortsatte vi med de vanliga gå-fint och möta-hund-övningarna, och att sitta och ligga plats medan hussar och mattar gick ut till koppellängds avstånd. Efter två minuter kom berömmet och belöningarna innan vi fick flytta på oss igen.
Nästa gång är det avslutning på lydnadskursen. Husse som tyckte att jag var som en säck myror i början verkar börja ändra uppfattning nu, eller så har han fått sina myror att marschera i ett led 🙂
Sniff och moff på er!
