Nu är jag klar för den här gången med nosework hos Pelles Hundskola. Det blev fyra lektioner. I början handlade det ju mest om att lära oss doften och få beröm och godis för att förstå att gilla den. Det var många övningar på att ”få träff” i olika rum och utrymmen. Från en bra förstalektion blev det nästan en allmän kollaps på andra kurstillfället när alla fem var betydligt mer ofokuserade och slarvade en del. Pelle talade om för hussar och mattar att det var rätt vanligt att det kunde bli så.
Tredje lektionen var vi å andra sidan mycket mer skärpta igen, vilket Pelle också hade förutspått. I ett rum hade den luringen stoppat den eukalyptusdopade möbeltassen, ”legan”, i en gammal gympadoja. Som om det skulle lura mig. Skon stod på min favorithöjd: Golvnivå och nosen åkte rätt ner i dojan utan tanke på svettiga gamla tvåbensfötter som varit i den. ”DUKTIG!” och godis. I ett annat utrymme hann jag bara komma in i rummet när doften fångade min nos och drog mig rakt genom rummet och fram till den gömda sudden. Husse var både nöjd och missnöjd på en gång eftersom han tyckte att jag i alla fall borde sniffa och jobba lite för belöningen.
Lika konstigt var det att vi alla hade problem med att komma ”prick på” på en sudd som satt på en drickaflaska i ett flaskställ. Alla hittade vi doften vid flaskstället men den var svår att sätta nosen på.
Efter tredje lektionen fick vi göra hemläxa. Hussar och mattar utrustades med egna flaskor med droppipett och ”hydrolat” av eukalyptus, ett finare ord för ”avkok” antar jag. Det var nämligen ett par extra dagars vila inför sista lektionen och Pelle ville inte att vi skulle köras för trötta i vårt nosarbete.
I tisdags, sista lektionen, var det nästan lite examensprov. Vi skulle få göra likadant som vid ett riktigt ”Doftprov” som måste göras innan man får tävla. Jag kom in i ett rum med tolv pizzakartonger modell ”Calzone”. Det är tydligen just sådana det ska vara. Jag fick tre minuter på mig att identifiera rätt kartong, den som hade en möbeltass med eukalyptus i sig. Vid starten började vi traska utefter raden av ointressanta kartonger tills jag fick tag i den välbekanta vittringen. När min nos dök ner till kartongen och husse efter att jag visat mitt tydliga intresse med nosen sa ”markering” hade det gått sju sekunder. ”Svårslaget” sa en leende Pelle Polis.
Vi fick också gå igenom alla moment som ingår i en noseworktävling: Återigen pizzakartonger fast nu platta. Stensäkert igen!
Därefter en ”träff” inomhus, dvs en möbeltass gömd i ett rum. Den gick hyfsat men tog mer tid. Kruxet var bara att inte heller husse visste så han var tvungen att försöka tolka mitt nosande om jag hade hittat den eller inte och när jag råkade stå och sniffa lite extra vid en dörrspringa chansade husse. Jag kunde ju inte hjälpa att det luktade spännande från andra sidan av den dörren men att det inte handlade om eukalyptus! Sedan fann vi ”legan” i en väska.
Därefter var det dags för en ”träff” utomhus. Här gick det inte alls längre. Trots den begränsade ytan att jobba på så fanns det ju så många dofter att nosa på så jag glömde bort vilken av dem de ville att jag skulle hitta. När de till sist visade mig på var möbeltassen satt, under ett trädgårdsbord så fattade jag och tryckte nosen ivrigt mot den, men det var ju så dags.
Lika svårt hade jag med det sista momentet, att hitta ”legan” på en bil. Utomhus är klart svårare men Pelle uppmuntrade med tips om att några träningar själva utomhus så sitter det också. Dessutom, för att husse ska bättre förstå när jag får träff ska vi jobba på markeringen. Ett ”Sitt!” klämdes därför in mellan beröm och godis när jag fick träff. Vi får se hur lång tid det tar för det att sätta sig.
Så, ömsom vin ömsom vatten som husse brukar säga. En bra start i alla fall. Nu får vi träna vidare hemma så får vi se vart det bär. Annars ser jag redan fram mot spårkursen som husse har anmält mig till 🙂
Sniff och moff!
