Idag tog husse med mig på en biltur. Redan där kändes det ju lite som en dålig start. Inte blev det bättre av att husse så fort vi stigit ur bilden slog handen för pannan på ett hårt och olustigt sätt och utbrast ”Pappren!!!”
Stället vi åkte till kändes vagt bekant. Det var fullt med spännande dofter från både hundar, katter och andra sorters smådjur. Här hade jag nog varit förut. Efter att ha fått kliva upp på en våg (15,7 kg, så går det, varför fick jag inte min frukost idag husse!?! Jaså, fasta?) så blev vi raskt visade in i ett eget litet rum som var misstänkt rent.
Strax kom det in en trevlig tjej som gärna ville hälsa på mig och jag var ju inte den som sa nej. Sedan tyckte jag att hon började bli lite påflugen för hon försökte hålla om mig på något sätt som jag inte tyckte att jag hade riktig koll på. Efter att ha satt någon sorts slang i sina öron och en kall mackapär mot min mage konstaterade hon i alla fall att det dunkade på jättefint där inne. Sedan tackade hon för sig och lämnade rummet.
Efter en stund kom det in en man i stället som också var jättetrevlig och ville hälsa. Eftersom husse hade slagit sig så hårt i pannan att han inte kom ihåg mitt id-nummer, jag tror i alla fal det var så det förhöll sig, så tog mannen fram en scanner, ungefär som på Maxi, höll den över min nacke och ”tankeläste” mitt id-nummer. Det fungerade jättebra tack vare mitt chip. Där hör ni alla barn, ät mer chips!
När han sedan dessutom kramade om mig stack det plötsligt till i nacken på mig. Därefter lade han ut en liten matta på golvet och sa att jag gärna fick använda den. Vid det här laget var jag rätt uppstirrad av allt det nya och det där lömska sticket så jag kunde inte riktigt tänka mig vad jag skulle ha för nytta av den.
Mannen lämnade rummet varpå jag uppstirrat började söka av det. Kanske kunde det finnas eukalyptus i någon gömma? Jag reste mig faktiskt upp på bakbenen och sniffade av väggskåpet som han hade varit och rotat i. Någonstans där började saker sedan ”sega till sig” och jag blev tröttare och tröttare. Husse sa med silkeslen röst ”lägg du dig där” och pekade på mattan, och då kändes det inte alls som någon dum idé längre. Strax var jag någon annanstans med nosework, jakt på kaniner i grälla färger och en massa andra roliga saker.
Här går min och husses version isär rätt rejält, så jag tänkte berätta vad husse fantiserade ihop medan jag jagade färgglada kaniner med eukalyptusdoft.
När jag hade somnat (?!) på den gröna mattan kom mannen som var veterinär tillbaka och kontrollerade att jag var ”lealös och utslagen” innan han försiktigt lyfte upp mig och bar in mig i ett annat rum . Där la han mig på ett bord i en liten ställning så att jag skulle ligga säkert på rygg utan att tippa åt sidan, lite min favvisgoseställning. Både han och husse tog på sig tunga blyförkläden och halsskydd. Han erbjöd husse att sätta munkorg på mig eftersom det hände att hundar kunde ”snedtända” på bedövningen, men det ville inte husse. Han inbillade sig nog att jag bara kärleksfullt skulle lägga mina tänder om hans arm om just jag snedtände. Haha, ja du…
Nu hände inte det, jag kom väl kanske inte tillräckligt nära mitt jaktbyte, utan medan jag fortsatte jakten på eukalyptuskaniner så drog och tryckte farbror veterinären i mina ben tills han var nöjd med läget, tog någon bild på mina höfter, justerade och tog ny tills han blev nöjd.
Därefter tog de bort ställningen och la mig på sidan, siktade, böjde mitt ena framben medan husse höll tillbaka det andra och tog en bild, vände på mig och gjorde likadant med det andra frambenet.
Nu är det så att husse får stå oemotsagd tills SKK har hört av sig. Veterinären får inte ge något utlåtande eller falska förhoppningar. Möjligtvis kan de säga till om något ser riktigt dåligt ut, men det gjorde det i alla fall inte.
Efter att ha tagit bilderna klart var det dags för en vaccinspruta och sedan en spruta till som ”väckarklocka” för mig. (Jag misstänker att det var här som den numera rosa lilla eukalyptuskaninen kastade en tennisboll som jag skulle fånga och så var det ett getingbo i stället). Därefter bar de in mig och la mig på den gröna mattan igen för att jag skulle få vakna upp i lugn och ro.
Så påstår husse alltså att det gick till.
När jag hade tröttnat på den undflyende eukalyptuskaninen och dess stingsliga små vänner la jag mig att vila i gräset under ett träd… eller om det kanske var i rummet. Det blev något konstigt där. Jag var hur som helst riktigt törstig efter den långa jakten och tungan kändes som sandpapper.
Jag somnade en kort stund och vaknade sedan av att husse satt bredvid mig. Tungan var fortfarande torr och husse vinglade en hel väldig massa. Ja inte bara han utan hela huset. Efter att de (husse och huset) hade lugnat sig lite så gick vi. På vägen ut sa husse att när en kille varit så duktig hos veterinären så fick man ju självklart en ny leksak… eller två. Sagt och gjort, så nu har jag Fido och Gisen 🙂
Väl hemma var jag utslagen resten av dagen. Benen, kroppen och knoppen var helt slut efter kaninjakten så det behövdes två försök att ta sig uppför de fyra trappstegen i hallen. Jag förstår inte hur långt den där kaninen drog runt med mig, men det tröttar på att jaga kanin vill jag säga!
Husse säger att nu har vi någon dryg vecka att vänta innan vi får svaren från Svenska KennelKlubben på de där bilderna. Jag bara hoppas att de inte vill göra om det för jag orkar inte med mer kaninjakt på ett tag nu.
Moff på er!
