Dryga hussewisser

Jahapp, det var ju rätt typiskt. Husse hundosteologen skulle naturligtvis få rätt. 20 sekunders googling och han var expert nog. Idag gick vi in på Svenska KennelKlubbens hemsida, letade upp mig och hittade mina resultat från bedömningen på förra veckans röntgenbilder. Precis som husse förutspådde: ED 0 (armbågarna perfekta) och HD C (höfterna inte perfekta men OK). Det största problemet är nog att husses huvud svullnade lite där igen.

Strax bakom huset finns ju skogen med ett gammalt elljusspår som brukar ingå i våra promenader. I den allra närmaste delen, bakom utebadets bassäng finns det ett speciellt träd som jag har missat helt ända tills häromdagen. Jag nosade som vanligt runt i rothöjd för att hitta någon spännande kisshälsning att besvara. Det mesta som verkade ha rört sig där inne var dock den där långskankade haren som vi har sett löpträna ute på fotbollsplanen. Det var inte förrän husse bad mig titta upp som jag insåg att Enterna hade kommit. Jag som trodde jag var ur den där spökåldern och så visar det sig att vi har trädmonster precis runt knuten! Det känns lätt förvånande att det finns några barn kvar på den intilliggande förskolan. Husse säger snusförnuftigt att det inte finns några monster men vad ska man kalla det här då?

”Hoho, finns det några välsmakande jyckar här?” Mycket tydligare anletsdrag än så här kan väl inte ett träd ha!?!
Husse, jag väljer nog ett annat träd att lyfta på benet för.

Andra konstigheter: Vem drack upp mitt vatten? En liten bit längre fram på vår promenad kommer vi fram till den lilla ån som nog gärna skulle brusa högre igen om den bara kunde. Ibland stannar vi till vid ån för att jag ska kunna få en liten slurk vatten. Det låter inte husse mig göra längre. Det är alldeles för lite vatten och nästan stillastående nu. Musslorna kan behöva det lilla som finns där säger han.

Här står jag mitt i ån men ändå torrskodd. Vattendjupet vid sidan om kan räknas på ena tassens klor i centimeter.
Ett halvår sedan, samma plats men en meter djupare vatten. Ån svämmade över bredder och broar under flera veckor. Något väldigt stort måste ha druckit allt det som fattas.

Bäst som vi var där nere i åfåran så hör och ser jag något retligt bekant: Piff… eller om det nu var Puff. Husse blev först inte varse om den lille rackaren på annat sätt än att han såg mig lystra

Bubbla på, nu hör jag dig dåligt husse! Det rycker i varenda liten jaktgen i mig. Tur att husse kan lägga band på mig, stämband…
Piff i full fart på grenen. Jag hade gärna varit där uppe i hasorna på honom men vem vet om det här trädet också är en Ent.

Nej, hellre än att klättra i träd låter jag husse hålla mig i sina grena… armar. Där får jag erkänna att han är bra.
…och så vet han hur jag vill leka och bli kliad 🙂

Husse är rätt go’ ändå. Nu tyckte han att jag såg ut som en korsning av en pungbjörn och en gris. Tja, då är väl han Enten som jag klättrar i. Likheten finns ju på den sidan också, eller hur?

Moff på er!

Bookmark(0)