Skräpmat och känsliga magar

Problemet med skräpmat är att det är alldeles för gott och lätt att stoppa i sig. Jag har hört människorna säga att man kan bli tjock av skräpmat. I mitt fall verkar det vara tvärtom. Husse säger att jag måste sluta stoppa i mig skräp för att jag inte ska magra av. Jag var ju i blåbärsskogen förra veckan (se inlägget ”I skogens skafferi”) och stoppade i mig något riktigt olycksaligt som fick min mage att sparka bakut åt båda hållen under något dygn.  Därefter har jag haft återfall med racermage ett par gånger utan att egentligen kunna sätta tassen på vad som kan ha slunkit ner för att stöka till det. Visst, när husse eller matte inte ser så kan jag fortfarande gott gnaga i mig någon liten pinne, fjäderpenna eller bara lite gräs och mossa men numera är de på mig som hökar så fort det börja tuggas eller nafsas utan deras godkännande. Bara en sådan sak som oreganon vars blommor lockar till sig så vansinnigt mycket bin, humlor och getingar just nu. Igår såg husse hur jag faktiskt lyckades sno en och tugga i mig innan han hann göra något. …eller tugga? Om husse verkar lite för intresserad av vad jag har i munnen övergår jag från ”tugga” till ”svälja” så fort det går. Riktigt vad det var den här gången vet jag inte men det var någon slags större fluga i myspyjamas.

Bambi förpassade husses bil till verkstaden för ett tag sedan så husse tycker att jag ska få lite positivare ”feelings” för hundburen. Därför serveras alla mål mat där just nu. Det var nämligen i den här buren som jag första gången bekantade mig med min ”turbomage”. Jag var inte alls förtjust över att åka i buren, riktigt otäckt var det. Händerna upp om det finns någon frivillig för en provtur så får ni se hur skoj det är.

Det är aldrig något fel på min aptit egentligen men vid det senaste återfallet när magen bestämde sig att gå i racerfart igen igår så blev frukosten ”lite mycket”. Jag kunde inte hjälpa det, det gick bara inte att äta allt så jag bestämde mig för att göra som med mina tuggben, gömma tills jag behövde det bättre.

Simsalabim, nyss var skålen här. Just bara för idag när jag inte kunde äta upp så gömde jag den. Jag vill ju inte att husse dukar av något som kan vara användbart senare…

Tyvärr är husse så ordningsam så han hittade skålen med mat när han skulle ordna till filten som jag hade knölat över den.

De här dagarna när jag inte har mått ”på topp” har det ändå varit rätt skönt att bara bli ompysslad och bortskämd. Då är det gott att krypa nära husse eller matte för lite gosigt kel och det ställer de ju alltid upp på.

Man behöver inte känna sig urken för att uppskatta lite kel. Klia mig på magen, det går hem alla dagar i veckan och jag är rätt dålig på att dölja vad jag känner för det 🙂

Är det sedan ett riktigt hundväder ute så blir det förstås ännu mysigare att vara inne men nöden har ju som bekant ingen lag så ett eller annat besök ute måste man ju göra även om det är blött, inte minst om magen krånglar. Nu vet jag att husse och matte gärna vill slippa blöta och kladdiga golv inne så vi har vår procedur med en handduk och ”fyra tassar runt” innan jag kliver in på köksgolvet.

Tillbaka till min mage: Dagsnotering är det som gäller och just idag är det jättebra. Till och med bättre än innan jag käkade skog, om vi nu törs antyda konsistenser här (vilken skitblogg det blev idag då).
Från Pure Natural’s kycklingbaserade valpfoder, via Royal Canin’s valpfoder med ”fågelprotein och vete tills för någon vecka sedan (kyckling och vete kan vara lite svårt) via Pure Natural’s Sensitive med lax och öring (tyvärr i vuxenfoderbitar och svårt att veta mängd för en valp) går vi nu försiktigt över till ett lammbaserat valpfoder för känsliga magar (Nature’s protection, Junior Lamb). Här behöver vi nog stabilisera menyn ett tag nu. 😛
Gårdagens återfall för magen förresten: Skulle det kunna bero på att det av misstag serverades en portion av kycklingbaserat foder igen (ja, vi har lite övergivet foder kvar) när jag nu dessutom redan hade en rätt sliten mage?

Förresten, husse och matte har dessutom nu officiellt stämplat mig som rumsren. Det har varit nästan helt fritt från olyckor under hela min tid här men de här nätterna med risig kista har jag fått demonstrera att allt inte hänger på deras förmåga att ”läsa mig” utan att jag säger till när jag behöver också.

Mmmmmm, sluta inte nu…

Nej, dags att bita av det här inlägget. Valppuss på nosen, vi hörs snart igen!

Bookmark(0)