Stekare på Ribban, rasande roligt med syrran och utställningsvisit

Oj vilken helg det blev. Husse brukar säga ”äntligen slut på veckan” när han kommer hem på fredagskvällen. Jag säger… voff.
Eller ”äntligen slut på helgen”!  Nåja, det är inte så illa som det låter, men liksom husse och matte kan behöva vila upp sig efter en tuff arbetsvecka så kan jag behöva vila upp mig efter denna fullmatade och tuffa helg.

Vi skulle åka ner till Malmö och hälsa på husses människovalp Rasmus och hans flickvän My. My är ett fint namn förresten. Jag trodde inte att jag visste någon annan som hette det men sedan kom jag på en: My Bonnie, hon som de sjunger om. My Bonnie is over the ocean…
Ämnesflykt, tillbaks… När vi nu ändå skulle ner till Malmö så kom husse och matte på att jag ju har en syster i trakten av Lund, Lexi, som det hade varit roligt att hälsa på, så de tog kontakt med Lexis matte och stämde träff på söndagen. Gissa var? På något så superhäftigt som en hundutställning! En hundutställning är som en slags skönhetstävling, lite som Miss Universum men man behöver inte trimma bort all päls och lova att rädda världen för att vinna. Tvärtom tror jag att det vore försvårande.

Annars inleddes resan på lördagen med en lååååååång biltur ner till Malmö.
Den blev extra lång av att jag var förpassad till hundburen där bak i bilen, i och för sig helt OK nuförtiden, men också för att vi efter c:a sju mil får ett meddelande av Lexis matte att vi behövde vaccinationsintyg med oss för att få komma in på hundutställningen.
Efter att ha blivit instoppad i buren, kuskat runt i en och en halv timme och sedan stannat befinner sig bilen ett par meter längre fram än ursprungsläget. Jag tycker Bambi kunde gjort ett bättre jobb på bilen om det ska vara på det där viset.
Hos Rasse och My var det jättetrevligt och blev jättesent för en liten valp. Därför var det skönt att få knyta sig i sin egna filt på Scandic Malmö City, första gången jag sovit på hotell. Människor är förresten lite onödigt komplicerade. ”Hade ni beställt rum för hund?” sa tjejen i receptionen förvånat och tittade på mig. ”Ja”, sa matte, ”vi kryssade i rutan för rum för husdjur”.
”Aha”, svarade receptionisten, ”det där ger bara något konstigt tecken eller bokstav som vi ofta missar, det är bättre om ni skriver det som tilläggstext nästa gång”. Hmmm…. Fast de bjöd i alla fall på en matskål på rummet 🙂
På morgonen ville jag förstås ut och kissa och husse fattade galoppen rätt snabbt som tur är. Vi ilade genom korridoren, genom receptionen och ut genom entrén. Väl nere på fotskrapmattan kunde jag inte hålla mig utan gick ner i kisställning. Husse såg det och drog mig raskt vidare.
Husse, säg till nästa gång så ska jag försöka skriva ett meddelande i stället för att bara rita ett långt streck.
Nåja, det gick bra till slut det också.

Efter frukosten bar det iväg mot hundutställningen i Eslöv. Tänk er över 1300 hundar på en och samma dag på ett flygfält!

Eslöv utsågs visst till Sveriges tråkigaste stad någon gång på 80-talet. Mycket kan ju ha hänt sedan dess men som hund tvivlar jag på att det i så fall kan ha varit till det bättre. Inte för hundutställningen, den var super, utan för att de för en lång hundålder sedan ungefär införde totalt koppeltvång i hela Eslöv. Till det kommer det också att det inte verkar finnas några inhägnade hundrastgårdar där. Kan det bli mycket tråkigare för en hund? Nu skulle jag alltså äntligen få träffa andra hundar, massor, och min syrra till på köpet, men bara i koppel!
Hundutställningen var ofantligt mycket större än vi kunde tro. Vi skulle till Ring 15 för att se på finska lapphundar. Vi vet inte hur många ringar det var men säkert minst 30. Ringarna var logiskt nog fyrkantiga stora gräsplättar där hundar ställdes upp för att bli avsynade. Husse och matte hade varit kloka nog att ta på sig låga gummistövlar trots att det var fint väder. Det hade regnat tidigare och inne på utställningsområdet var det väldigt lerigt.

Rätt snart hittade vi rätt ring. När jag såg de vuxna lapphundarna kände jag mig inte så liten längre, men jag kände mig allt lite naken för det var värst vad mycket päls de hade! Dessutom brukar jag sätta mig fint för att få köttbulle men de ställde sig upp och sträckte på sig. Jag skulle nog ha svårt att bestämma mig där… Jag hoppas att jag blir lika fin när jag blir stor 🙂

Det bästa var ändå att få träffa syrran. Hon var redan där när vi kom, lite mindre och nättare än jag men oj vad lika vi ändå kände oss. Det var tur att husse och Lexis matte var så flinka med kopplen för vi hoppade och klättrade runt varandra i en väldigt yster dans för att hitta bästa läget för en brottarkram.

Efter ett tag hade vi tittat klart på lapphundarna. Nästa ras ut i Ring 15 var Welsh Corgies. En sådan hade vi ju på valpkursen också men de vuxna såg riktigt roliga ut. Tänk er en vuxen, stor och lång hund som någon skojat med och satt dit små knoppar i stället för ben. De lerigaste hundmagarna på hundutställningen såg jag på ett par Corgies.

Husse och matte kom överens med Mari, Lexis matte, att vi skulle ses hemma hos Lexi senare under eftermiddagen innan vi åkte tillbaka till Malmö och Rasmus och My.

I Malmö var det dags för lite strandhäng så jag tog på mig bästa stekarattityden innan vi gav oss ut på Ribersborg.

På ”Ribban” skulle vi kika på SM i kite surfing, ett slags flygande drake som vill blåsa bort med dig medan du försöker hålla fast dig i vattenytan med tårna och göra konster på en bräda. Rasmus har gått kursen, köpt utrustningen och ville få lite häftig inspiration. Nu blev det mycket snack av speakern och lite verkstad av kitesurfarna eftersom vinden var så svag.

Några småkonster och en kille som blåste upp i stenröset i slutet av stranden hann vi få se innan de avbröt alltihop för att snabbt åka iväg till en annan, roligare strand med mer vind att bättre blåsa bort i. Vem vet, kanske var stenarna mjukare att landa i där också.

Helgens höjdpunkt låg fortfarande framför mig, jag visste bara inte om det än.
Efter strandhänget, lunch hos Rasmus och My, kram, vacker tass och adjö styrde vi vidare mot Bjärred och Lexi. Väl där fick jag äntligen ta av mig kopplet och jisses vilken fart det blev.

Lexi är mindre än jag men oj vad hon kan busa! Liten, ettrig och uthållig. I brottning tog jag henne på storlek och styrka men hon parerade bra med sin snabbhet. Länge var det en rätt ojämn fight till min fördel men när jag tyckte att nu kunde det vara skönt med lite vila bara fortsatte hon. Till slut var det hon som jagade mig från hörn till hörn i trädgården och när jag till sist låg platt som en björnfäll på gräsmattan så var hon där och ryckte och drog i mig.

Det gav lite déja-vu för hon var allt den ettrigt efterhängsna när vi var små också 🙂
Ibland, när husse ropade ”Lazer!” så tyckte hon att det lät som ”Lexi!” så vi kom springande båda två och ville ha köttbulle. Praktiskt för inkallning kan jag tänka: Två hundar med ett rop.

Efter en massa lek och bus medan hussarna och mattarna småpratade och åt go’fika blev det dags att åka hem. Husse han inte mer än öppna bakluckan och buren förrän jag började pipa. Husse trodde att jag ”behövde” men de insåg snart att jag bara ville tillbaka runt huset till Lexi.
Hemresan blev mycket kortare… tror jag. Jag tror jag tuppade av av trötthet i bilen, och när vi kom hem var jag fortfarande helt trött. Jag tappade helt lusten att äta och ville inte ens komma in i huset. Jag låg hellre i mörkret på den svala altanen, trött, mörbultad och öm i varenda muskel i hela kroppen men lyckligt tillfreds… fast med ett styng av saknad.

Vi syns snart igen syrran, och då ska du få igen 😉