Idag hände något riktigt konstigt. Husse och jag skulle ut på morgonpromenad och när vi kom utanför dörren fick jag något kallt på nosen. Det låg där och liksom bara försvann. Det kom fler sådana där vita fluffsaker som landade både på nos, öron, över hela mig. De kom uppifrån himlen. Jag tror att det kan vara små molnbitar som föll ner till marken och lade sig att vila där. Husse kallar molnbitarna för snö och han verkar gilla det, det märktes. Jag vet inte om det var hans glädje som smittade av sig eller om det bara var att det kändes så rätt med ”snö” under mina tassar och i min päls. Dessutom smakade det så läckert, som marrängvatten, det liksom bara smälter i munnen på en.
Husse introducerade mig till en nygammal lek. Kasta boll, men nu av snö som jag skulle fånga med munnen. Snöbollarna var mycket lösare än tennisbollarna och varje gång jag hoppade upp och fångade en så gick den sönder och ploffade ut över nos, ögon och hela plytet. Husse tyckte det var lika roligt varje gång. Jag fick en konstig känsla av att det var hela tanken att de skulle gå sönder så. Efter en stund tackade husse för ”bästa snöbollskriget”.
Det var en tjej, Anja Pärson, som åkte skidor och ”gjorde sälen”. Den har jag tagit över nu, fast vi kan kalla den snöplogen. Den går ut på att jag dyker med nosen före ner i snön, sedan krälar jag mig framåt genom snön och liksom skyfflar upp en egen gång där jag har ålat fram på mage och nos. Störtskönt.
Husse kan vara lite barnslig ibland. Han gillar att göra snöänglar genom att lägga sig på rygg och flaxa som en upp-och-nervänd skalbagge. När jag ligger så så brukar jag vilja bli kliad på magen, men det var husse inte speciellt intresserad av. Själv har jag just uppfunnit en ”änglahund”. Den gör jag lite på samma sätt, fast jag rullar mer runt i stället.
Hopp och lek!!
