Jag älskar husse , matte och hela familjeflocken, Jag älskar dessutom alla som verkar gilla mig, och jag älskar friheten, att få sträcka ut så det susar i öronen och det tåras i ögonen. Den sista biten har ju dock blivit alltmer inskränkt sedan min ”utflykt” i höstas när jag smet från husse i skogen. Samtidigt har jag mer och mer lust att hitta på bus.
Kojan vi bor i har dubbla staket. Jag har en liten rastgård, en del av trädgården mellan huset och uthuset som är inhängnad med ett enklare stängsel. Där får jag vara utan övervakning. Sedan har vi ett yttre staket runt hela tomten som jag normalt bara får vara i under övervakning. De har nämligen kommit på att jag brukar springa upp och ropa på fritagningshjälp från förbipasserande. Tråkigt nog är det aldrig någon som verkar förstå vad det är jag skäller om.
Häromkvällen när vi var på väg hem från en promenad på byn gick vi förbi en snöskottande granne som vilade på skyffeln när vi gick förbi ett par hus från vårt. Min ledsagande övervakare, husse, höll ändå ut en bit och manade mig att gå fint. Snöskottaren tittade nyfiket och lite roat på mig när vi gick förbi så jag ville ju gärna hälsa på honom men det tyckte inte husse. Eftersom jag var ledsagad i fängsel så var det bara att följa med och lyda.
När vi så gick in genom grinden muttrade husse något om ”just det, sotaren kommer ju imorgon” och ställde upp hela grinden. Därefter gick vi in genom den öppna grinden till den inre rastgården och sedan in i huset. Där tog husse av mig mitt fängsel, torkade tassarna och plockade snöklumpar innan han släppte mig fri. Därefter greppade han vedkorgen som stod precis innanför ytterdörren. Det klack till i mig, här kom tillfället! När husse öppnade dörren smet jag förbi ut. Oj vad lätt! Steg 1 avklarat. ”Lazer!” ropade husse. Jag stannade till på den inre rastgården ett ögonblick av ren reflex. Nedrans inkallningsträning! Sedan förstod jag vad som var på väg att hända och rusade ut genom den lilla grinden, rundade husknuten och for som jag övat på så många gånger som en oljad brun blixt upp mot den vidöppna grinden mot gatan, mot oanade möjligheter, oändliga vidder, outsinlig kärlek, miljontals tikar och ännu fler lekkamrater samt omåttlig spänning! Steg 2 och 3 avklarade på mindre än fem sekunder! Väl utanför grinden kom jag genast att tänka på snöskottaren och hur roligt vi skulle kunna ha, så jag tog en tvär vänstersväng och sprang gatan söderut. Borta… ingen snöskottare längre. Jag tvärstannade, vände mig om och långt bort i snöfallet och gatljuset åt andra hållet såg jag tre silhuetter på väg bortåt. En kan ha roligt men två dubbelt så roligt, delad glädje är ju dubbel glädje. Tänk då hur roligt man kan ha om man är fyra! Tvärt vände jag på steken och drog som ett råmande vilddjur genom vinternatten norrut i stället. Jag passerade vår grind och anade hur husse just hade kommit runt knuten på huset i ögonvrån. Jag kunde knappt höra hans rop men drog lite på munnen vid tanken på vad han måste ha tänkt när han maktlöst såg mig rusa förbi.
200 meter eller 15 sekunder senare hann jag ifatt dem. Jag sprang runt dem som om jag vallade min lilla tonårsflock, hoppade och nafsade. De blev rätt förskräckta och försökte få mig att låta dem vara ifred. Dumsnutar, vi skulle ju ha roligt! De var dessutom större än husse fast det var så unga, så inte kunde jag tro att de var rädda på allvar. ”Ursäkta min dumma lilla unghund, han är bara så glad att se er” hörde jag en bekant röst ropa till dem, och strax var husse framme och avbröt vår roliga lek. ”Det är lugnt” svarade en av killarna med en röst som bröt lite roligt i tonlägen upp och ner. Jag förstod knappt vad som sedan hände, men tydligen hade husse haft så bråttom att han inte fick med sig kopplet, så helt resolut grabbade han tag om mitt nackskinn och började leda mig hemåt igen. Så förnedrande, inte sedan jag var liten, liten valp… Efter en kort bit kom han på ett bättre men lika genant alternativ och lyfte upp mig och bar mig hemåt. Jag skämdes som en … katt!
Bäst som han bar mig hemåt så kom det ut en kvinna ur ett hus vi brukar gå förbi. ”Vad bra, du fick tag på honom” sa hon och fortsatte ”Jag tänkte ta med mig vår voffsing ut för att locka honom med”. Attans osis att jag skulle åka fast så snart, det där ska jag komma ihåg till en annan gång!
Nåja, sista hundratalet meter släppte husse faktiskt ner mig på gatan, beordrade ”Fot” och lät mig faktiskt gå bredvid honom utan koppel. Det var en konstig känsla av blandad skam och stolthet. Jag fick till och med flera godisbitar som belöning för ”Fot-arbetet” under vägen.
Slutet gott, allting gott. Husse var nöjd med att få hem mig helskinnad, och jag var väl fortsatt lite skamsen den kvällen men ”Borta bra, hemma bäst” heter det ju.
Fast jag är inte så säker. Får jag en chans till så kan jag nog tänka mig att ta en utflykt till. Jag kan ju ändå inte få straffpåslag, jag har ju redan livstid i kärlek på vatten och torrfoder hos husse och matte.
Moff på er!
