Att gå promenad måste vara något av det bästa en voffsing kan få göra, åtminstone bland det där vardagliga. Att gå en höstpromenad är dessutom något extra. Efter den torra sommaren kommer det fram så mycket dofter som ligger kvar med fukten i gräs och buskar, och luften blir så mycket fräschare och lättare att andas.


Dessutom, som nu de senaste dagarna, så kan man få uppleva både höst och sommar samtidigt. En kylig morgonpromenad i de långa skuggorna av hus och träd medan solen letar sig upp på himmeln förvandlas till en pustande varm sommardito när man kommer ut i öppna solbelysta stråk. ”Som att kliva av flygplanet i ett varmare land” säger matte. Hm, jag antar att jag får tro henne, jag vet inte riktigt vad hon talar om där. Varmt blir det, åtminstone om man som jag har börjat pälsa på sig för vintern.

Alldeles speciellt härligt är det på helgerna när vi kan ta lite längre turer i skogen. Tänk då bara vilken tur husse och matte har som har mig! Annars hade de nog aldrig hittat hem igen kan jag tro. Speciellt när jag får ha spårselen på mig verkar de ha en osedvanlig förmåga att tappa bort sig från flocken och irra sig vilse i skogen.

Än får jag hjälpa husse att hitta matte igen sittandes på huk bakom någon buske, än får jag hjälpa matte att hitta husse som plötsligt fått för sig att älga iväg över stock och sten ut i skogen. Var hittar jag honom då? Jo bakom en sten inne under några grenar, nästan som om han inte ville bli hittad! Stolle där! Hade husse haft något bakom pannbenet så hade han ju ställt sig PÅ stenen i stället och kanske vänt ut-och-in på sin mörka jacka så att det orangea fodret hade kommit fram.


Ska man ge dem någon positiv feedback så sitter de i alla fall stilla så de inte irrar sig ännu mer vilse. …och så är det ju väldigt roligt att spåra upp dem och återförena flocken.. Ja, det är tur att det i alla fall finns en av oss som kan det där med att spåra och hitta i skogen.

Moff på er!

