Promenaderna i skogen är alltid roliga men det brukar inte bli några längre sådana mitt i veckorna eftersom det är så mörkt före och efter husse och mattes jobb. Det där med mörkret bekommer inte mig så värst mycket men husse verkar inte se så bra då. Visst, det brukar kunna bli en kortis på lunchpromenaden men det är inte riktigt samma sak. Nu har vi däremot fått ett tunt vitt snötäcke som underlättar även för skumögde husse så igår bestämde sig husse för att vi kunde testa skogen. Han ville nämligen upp till skidspåret för att se om de hade fått till det så att det kunde gå att åka skidor snart och omtänksamt nog tyckte han det kunde vara bra om vi kunde skona mina tassar från trottoarernas salt.
En promenad i skogen är som sagt alltid rolig men en promenad i mörkret är spännande dessutom. Det är mer som rör sig i skogen i mörkret. Husse märker det inte men det gör jag. Jo för resten, husse märker det på mig, på mitt sätt att tvärt stanna till, sträcka på mig, spetsa öronen och lystra. Fast det var mulet så var det förvånande ljust i skogen även för husse. Han snubblade inte en enda gång utan traskade omkring riktigt ledigt, ungefär som jag gör när husse annars tycker att det är beckmörkt.
Väl uppe vi det blivande skidspåret hade snödrakarna sprutat ur sig sin snö i stora högar. Några tvåbeningar hade inte orkat hålla sig utan det fanns tydliga spår som visade hur de hade kasat sig runt på slingan och tvärs över snöhögarna.
Skratt från små tvåbensvalpar klingade i skogen också där en liten familjeflock hade lagt beslag på en hög som de åkte utför på rumpan. Vilken tur för dem att det var ett elljusspår för det är inte så säkert att morötter eller snöljus hade hjälpt dem i deras lek.
Jag blev också leksugen men husse tyckte inte att det vore så lyckat om jag sprang fram och erövrade de små människovalparnas snöhög, så vi begav oss bort mot skidbacken. För att inte stöka till det för snömakarna genom att traska nerför skidbacken tog vi omvägen genom den inte fullt så nattmörka skogen och kom en stund senare ut i skidbacken mitt för den största snöhög jag sett. Husse släppte kopplet en stund och genast var snöhögen min, bara min och ingen annans. Den var nämligen så brant att husse nog inte hade tagit sig upp ens om han hade försökt.
Efter lite snöbollskrig (husse kastade och jag fångade) och lite ruscher upp- och nerför min ointagliga snöhöjd traskade vi hem till sist, återigen genom skogen i den vinterljusa natten.
Nu är det i alla fall rejält kallt ute. Ge oss nu lite snö så vintern kan komma igång på riktigt!
Moff på er!
