Olivia på visit

Så har Olivia varit och hälsat på igen.
Hussemor och hennes Kajan skulle ut och resa och behövde ha lite sällskap åt Olivia, deras vita kakadua, ett par veckor. Hon har ju varit här förr så vi känner varandra rätt väl men det blir alltid lite nyhetens behag och nyfikenhet igen när det dröjer så länge mellan varven. Förra gången gick vi nog igenom alla gruppdynamikens faser. Den här gången var Olivia lite mer på sin vakt från början och ville inte riktigt släppa ner garden, i alla fall inte inledningsvis.

Jag tänkte att om jag håller husses axel upptagen så finns det inte plats för någon pippi på den. …och jag får lite mindre konkurrens om husses gunst.
Nåja, och så kan jag ju stjäla lite uppmärksamhet från pippin själv ifråga också. Puss på dig Olivia, din befjädrade lilla kniptång!

Det tog dock inte så lång tid innan vi var tillbaka där vi slutade förra gången, en slags tyst, gemensam överenskommelse om att hon ägde sitt burtak och jag resten av huset. Någon gång klättrade hon mig till mötes och mötte mig näbb mot nos, men alltid med den gula tofsen uppspärrad som en varning för mig att ta det lugnt.

Olivia fuskade sig till en vistelse ute i min del av reviret en dag, dessutom tog hon för sig lite för mycket av min familjeflocks gunst i samma veva. Husses valp Elio har alltid haft ett gott öga till Olivia och brukar ofta stå och kela med henne vid buren. Det svider bara lite i mitt hjärta. Den här gången lockade och pockade hon på Olivia att traska ut på armen och upp till axeln, sedan lämnade hon buren med en vinglande Olivia sittandes på en alldeles för lös och mjuk gren. Där satt hon alltså, alldeles kind mot kind med Elio, myste och tog emot en massa kel, min tvåbensflocks-Elio! Just det där med kelet var svårast att ta. Det sved inte så lite i hjärteroten det. Jag blev liksom alldeles extra kelsjuk. Pip och ve, daska framtassarna i golvet… Vad kan en stackars vovve göra för att få sin rättmätiga uppmärksamhet? Olivia är en riktig gökunge och jag är den lilla stackars rättmätiga ungen på väg att knuffas ur boet. Jag hade nästan kunnat yla.

Spring Elio, spring! Det är en befjädrad liten dinosaur du har på axeln! Det är alldeles sant, det har jag läst någonstans… tror jag. Lås in henne i buren igen!

 Nåväl, allt har sin ände och nu är Olivia hemma hos hussemor och Kajan igen.  Lugnet har åter lagt sig i mitt revir och det är bara jag som existerar för min tvåbensflock. Frågar ni mig så tror jag nog dessutom att en pälsboa värmer bättre och är gosigare på axeln än en fjäderboa. Fjäderboan är prålig och kul för stunden men inget man vill ha för mycket av.

Moff på er!

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *