Voff och hej,
det var ju ett tag sedan, eller hur? Det har hänt mycket, men jag ska inte försöka ge er allt på en gång. Då finge jag nog skrivkramp i tassarna. Lite i grova drag så kan jag säga att jag bland annat varit förvisad på sommarkollo från maj till augusti ute på torpet på Senoren. Innan dess hann jag få träffa en riktig liten skönhet och jag kunde faktiskt ha varit pappa nu om inte ”om” hade varit. Det förtjänar faktiskt en egen historia, bara jag får svälja förtreten lite till först.
…och apropå det, när vi väl kom hem från torpet löpte nog varenda tik i hela grannskapet på en gång. Vart vi gick på promenad så möte vi någon som sa ”Är det en hanhund? Min tik löper”, log glatt och släpade flickstackar’n vidare åt sitt håll medan husse eller matte släpade mig gnyende åt vårt håll. Romeo och Julia kunde inte ha varit olyckligare. Under sommaren på torpet hade min aptit varit lite sisådär när det var som varmast men sedan tagit sig rätt bra mot slutet. Där och då, åter i tikdoftande Rödeby, dog aptiten knall och fall. Först nu, ett tag efter att de där förföriska ångorna har upphört och dunstat, har jag fått matlusten tillbaka igen. …och med den faktiskt skrivlusten också. Vad är det för mening med allt man upplever om man inte kan få dela dem med någon.
Jo, jag vet, jag delar dem med husse och matte, men det finns ju så många fler att dela dem med, er till exempel. 🙂
Dessutom kan husse vara lite glömsk, så då kan han ju få återuppleva saker här.
Sommaren kan vi snabbspola, som hur lite båt det blev för mig. Båt är ju mitt favvisfärdmedel. Allt annat som brummar tycker jag är hemskt jobbigt, men båt åker jag gärna. Otur då att vi fick roderhaveri redan vid andra turen. Tur då att det var redan när vi skulle lägga loss. Trots att hon svek oss så hårt så har husse och matte byggt henne en egen jättehundkoja ute på torpet där hon ska få bo på vintrarna. Ja, de fick ju extra mycket tid på sig nu när det inte blev några fler båtturer.
Annars är vi på väg in i min favoritårstid nu. Luften passar min päls mycket bättre och promenaderna hamnar oftare utanför stigarna och stråken ute i skogen. Husse och matte går runt och letar som om de har tappat något viktigt. Oftast hittar de det inte, men ibland blir det liv på dem. Då åker det fram någon hundbajspåse eller två som de fyller med något gojsigt som växer i mossan. ”Trattisar” kallas det visst. Fåntrattisar kanske. Husse och matte ser lite sådana ut i alla fall när de vägrar använda sina nosar för att hitta dem. Kanske bleve det för lätt då om de sökte på riktigt, inte så mycket sport?
Förresten, kan ni ana hur skämsigt det är att gå hem med husse och matte bärandes på ett par riktigt välfyllda hundbajspåsar?!? Då går jag gärna en bit bakom dem, låtsas som att jag inte känner dem och nosar runt lite i min egen bubbla.
Sniff och moff på er,
nu kör vi!
