Matte och husse hade tisslat så mycket och tittat lite roat menande på mig. Så en fredag i Mars, månaden då katter lär sig yla, bar det sig inte bättre än att det åter blev dags att åka en liten biltur. Vi hade åkt en del bil vid den tiden, husse och jag, eftersom husse hade valt att ”jobba hemifrån” från torpet. …och nej, jag hade inte blivit mer luttrad för det. Bilen var (och är) fortfarande en vederstyggelse. Den här turen gick inte till torpet dock, den gick in till stan.
Det började som en vanlig promenad när vi äntligen lämnade bilen bakom oss. Det var väl tanken från husse och matte att jag skulle få sänka adrenalinnivån lite efter åkturen. Lite nytta hann det kanske göra också, men när vi sedan rundade hotellet nere vid småbåtsbryggorna for adrenalinet i topp igen.
Husserackaren hade tagit oss runt hotellet och med vinden i ryggen (riktigt ovanligt i Karlskrona där man annars alltid och undantagslöst har motvind). Med det obehagliga handikappet var det mitt syncentrum som vann kapplöpningen med doftcentrumet. Därmed blev också uppenbarelsen mer plötslig och överraskande. Jag kunde knappt tro mina två bruna , där stod det plötsligt en lappis till, en frände! Husse verkade lätt besvärad över min oförmåga att maskera min iver.
Cool kille? Jag? Glöm det! Dessutom var det ju en tjej, en riktig liten pingla som verkligen hade det där lite extra. Vilken päls! Vilken svans! …och vilka ögon!!!
Desto större orsak att spela lite cool då tyckte husse.
Desto större orsak att hänga i strypkopplet tyckte jag.
Det hade tydligen varit meningen hela tiden att jag och Dixie som hon hette skulle få träffas. Det hade våra hussar och mattor…ar bestämt i förväg.
Det tog ungefär 0.7 sekunder för mig att sedvanligt placera min nos i hennes högra öga och 0.2 sekunder på det för henne att lika sedvanligt ge mig min första utskällning. Bra start tycker jag medan både husse och matte himlade ikapp med ögonen. 🙂
Jag lärde mig dock rätt snart den hårda vägen att hon inte gillade min framfusighet. Tänk att något så sött och gulligt kan ha ett sådant ordförråd. Vilken tur för henne att tvåbeningarna inte förstår allt vi säger., inte ordagrant i alla fall.
Vi tog en månskenspromenad i stan tillsammans, jag på min kant och hon på sin. Romantiken blev väl lite lidande, men lite sneglade vi efter varandra, och mitt hjärta bultade på lite extra när jag såg att hon var och sniffade lite efter mig då och då. Jag skrev små kärlekshälsningar i förbifarten på någon lyktstolpe och hon tassade förbi och sniffade upp den i förbifarten. Lite tråkigt bara att jag fick skäll så fort jag lämnade min kant för att återgälda nyfikenheten mer ”in canis”.
Sammanfattningsvis var det ändå en väldigt trevlig fredagskväll, trots att vi hade våra tvåbenta förkläden med oss båda två.
På lördagsförmiddagen var det ett fasligt bestyr hemma. Matte bakade bullar och stod i medan det samtidigt städades. Jag kände ända ut i nackhåren att det var något på gång igen. Jag förstod allt att det väntades besök, en föraning som liksom kryper in under skinnet på mig och blir till en massa uppdämt förväntan och glädje som oftast exploderar i ett hälsningscrescendo som är svårstoppat.
Till slut rullade det in en bil genom vår grind. Bilen stannade, öppnades, och ut hoppade…
”Hrm, var så god, det var så lite så… så lite jag kunde åstadkomma.” svarade Dixie, lätt på sin vakt.
Dixie! Jag vet inte om det bara var mitt hjärta eller hela jag som hoppade volter.
Glömsk av fredagskvällens bryska avvisanden tänkte jag att hon kanske ville leka nu när vi båda var okopplade på vår tomt. Hon var klart på sin vakt och inte alls lätt att få igång, men heller inte lika anti som kvällen innan. Några gånger trodde jag att hon faktiskt var på G, men det visade sig bara vara korta, varnande utfall för att få mig att hålla avstånd.
Vid ett lite närgånget nosande fick jag till och med smaka på en av hennes hörntänder. Vilken kyss! Samtidigt var hon nog inte helt ointresserad, hon skulle liksom bara spela svårflörtad och var betydligt försiktigare än mig i sina sociala kontakter. Hon var ändå schysst nog att bjussa på ett par kissfläcksminnen i gräsmattan som jag kunde nosa in och sedan hälsa tillbaka i samma fläck.
Sedan tog vi en promenad i den av vårkänslor sprickfärdiga skogen, bort till foten av skidbacken. Där visade jag Dixie snöresterna som låg kvar som smältande minnen från min favoritårstid. Vilken succé när det visade sig att vi hade precis samma kärlek till det kalla vita, naturens eget bollhav för lappisar! Här släppte det också till slut för Dixie som äntligen accepterade mina lekinviter. Under några ystra minuter rasade vi runt i snön, två lappisar i sitt rätta element med snön sprutande under tassarna.
Då kunde jag inte låta bli att känna mig rätt mallig ändå, trots min snötöblöta pälskrage. Vilken härlig vår!
Säg den glädje som varar. Vintern tog ju slut och det skulle vår dejt också göra. Till slut blev det dags för Dixie att åka hem igen, en rackarns lång resa tydligen. Om det var för att hon egentligen inte gillade att åka bil så mycket eller för att hon inte ville skiljas redan vet jag inte, men det fanns allt en liten tvekan hos henne när hon skulle gå fram till bilen. När hon väl var framme vid den så hoppade hon själv resolut in i det glupskt gapande bagaget. Vilket mod och vilken styrka! När bilen slöt sina käftar till lucka om henne och morrande rullade bort tittade hon obekymrat ut på mig genom rutan. ”Vi ses väl snart igen hoppas jag” verkade hon tänka. Åtminstone tänkte jag så till henne.
Nu var det ju det där med att träffas igen. Här var det tydligen inte bara kärleken som skulle få styra. Mattarna och hussarna skulle prata om det också, och då visade det sig att det här minsann inte var något man bara gjorde upp ”på en höft”. Helt tvärtom faktiskt. Det var faktiskt höfterna som ställde till det.
Jag har ett fint ”höftindex” på över 100. Det har jag mycket tack vare mina kullsyskon och föräldrar. Själv har jag en B- och en C-höft, kanske för att husse och matte lät mig följa med på lite för långa turer för tidigt. Fina Dixie har C-höfter. Det är egentligen inga problem. A är perfekt, B är bra, C är helt OK men lägre vill man inte gärna hamna.
Den dag jag får valpar efter mig, om den dagen nu skulle komma, kommer deras höfter att räknas in till mitt höftindex som då kan sjunka under de där önskvärda 100. ..och det kan drabba mina nära släktingars höftindex också då tror jag. Efter att ha pratat lite med urmatte bestämde sig husse och matte att det ändå var bättre att vänta lite.
Så typiskt när matematiken och alfabetet ska bestämma om man får ha trevligt eller inte. ”C men inte röra”, kan man säga.
Så här i efterhand, med den reaktionen jag fick på löptikarna i Rödeby efter återkomsten från sommarkollot, så var det kanske bra ändå. Jag är säker på att de hade skyllt min ”matstrejk XL”, rastlöshet och oro på att jag hade ”fått smak på det”, men nu vet de att det inte var så i alla fall.
Moff på er och krama alla de som får kramas,
man vet inte när chansen kommer härnäst!
