Husse har ju tagit hand om en levande leksak i bur, kakaduan Olivia. Hon ska vara här någon månad medan hussemor är på semester. Hon är både spännande och en smula otäck samtidigt. Hon har väldigt gälla skrikande ljud när hon vill ha sällskap men hennes vassa näbb avskräcker lite. Ibland kan det hända att husse eller matte går fram till hennes bur när hon för liv för att göra henne lite sällskap. Ofta sitter hon uppe på buren snarare än i den. vilket jag förstår helt och hållet! Vem gillar att sitta i buren? Det jobbiga börjar när de ska klia och kela henne. I början tänkte jag att ”nu äntligen skulle vi få lite nytta av den nya leksaken”. Det kändes lite som om husse hade en boll. Jag skuttade ett par skutt baklänges på köksgolvet och tryckte ner överkroppen lite uppfordrande mot golvet, så där som ”Kom igen nu då, lek med mig, kasta!”. Husse kastade dock aldrig Olivia. Nejdå, han behöll henne för sig själv där uppe på buren utom räckhåll för mig.Fy vad orättvist, jag vill ju också få leka lite med den. Fast jag piper och gnyr lite vägrar husse att kasta Olivia till mig.
Andra gånger inser jag att det faktiskt är kel hon får. Jag älskar ju kel, speciellt från husse och matte. När jag inser att de kelar med Olivia springer jag raskt fram och ställer mig på baktassarna och buffar på dem med mina framtassar, precis som när de kramas och jag också vill ha kram. Då blir jag lite avundsjuk igen fast mer i hjärtat. Jag finns ju där, kela mig istället!
Det är inte bara kel en liten hund vill ha. Jag vet hur gott ost och korv smakar till exempel. Inte för att husse brukar låta mig tigga något sådant (notera att jag sa ”husse” nu, inte ”matte”), men ibland använder han det som belöning när vi klipper klorna. Olivia däremot har minsann en egen ostbit i kylen som de går och hämtar små bitar av och ger henne… ja, om de inte kommer stickandes med en bit prickig korv i stället. Det hjälper inte hur snällt jag sitter och tittar på när de sticker till henne, inte får jag något ändå. Inte av husse i alla fall…
…och om någon skulle behöva klippa klorna så är det Olivia!!! Jag bara säger det. Jag skulle förresten vilja se hur hon hade hanterat kloklippningen husse gav mig förra helgen. Han började med att klippa blod på de två första klorna och hade rätt bra uppförsbacke efter det. Det sved rätt bra och jag skulle kunna tänka mig att Olivia hade gett husse en näspiercing som tack.
Nåja, så sakteliga har vi börjat komma underfund med varandra, Olivia och jag. numera förstår jag väl att hon inte är en leksak som Gisen, Fido eller Näbbis. Inte heller är hon som koltrastarna som får flyga så fjädrarna yr när jag störtar igenom deras buskage på tomten. Hon är mer som… kanske rent av en blivande sällskapskompis?
Pip och moff på er!
