Tillbaka till förra inlägget och Brösarps Gästgiveri, minns ni att husse och matte hade klätt sig fina för att äta julbord och att både husse och jag hade strypkoppel på oss? (http://www.hundenlazer.se/uncategorized/en-overraskande-tur-vilken-otur-eller/)
Att äta på restaurang är inte alla voffsingar förunnat och till min stora förvåning fick jag faktiskt följa med dit! För att slippa gå ut i hundvädret ute gick vi en slingrig väg upp- och nerför trappor och genom vindlande korridorer för att ta oss dit. Ja, så skulle i alla fall husse beskriva det. För min del var det bara att följa doftspåren där flest tvåbeningar hade gått, precis som vilken stig som helst i skogen. Lite senare skulle det visa sig, när vi skulle gå tillbaka till rummet samma väg, klev husse med självsäkra och bestämda steg lika mycket till min förvåning som till mattes ohöljda och roade skratt iväg i rakt motsatt riktning in i en korridor där vi aldrig hade satt våra doftavtryck. Det är med husses lokalsinne ungefär som med hans nos, det finns lite att önska.
När vi kom till restaurangen blev vi visade till en särskilt mysig del där hundar var välkomna. Matte och husse gjorde sedan utfärder till den egentliga restaurangen där de plockade till sig från något rullande bord gissar jag, hjulbord hette det visst. De kom tillbaka med en massa godsaker som de stoppade i sig. Sillarna var jag väl inte så nyfiken på, men allt det andra doftade ljuvligt.
Då hände det! Plötsligt sticker de till mig ett fat med en massa godsaker på:
Vildsvinsstek, rimmad julskinka (vad törstig jag blev, tur vattnet redan var serverat), ankbröst, paté, sylta, hjortstek, prinskorv och benfritt revbensspjäll. Jag anade en liten glimt av ångest hos husse när han sa att ”nu kommer han nog aldrig att äta torrfoder igen…” medan jag raskt och glatt högg in på godsakerna.
Det var skönt att vi inte hamnade i den stora restaurangdelen för där var det ett väldans tjim och liv och tydligen nedrigt varmt också. Då hade vi det klart mysigare hos oss. Svalt och skönt, jag kunde höra vad husse och matte pratade om, och dessutom kom det in en annan vovve också tillsammans med en familjeflock tvåbeningar, en liten Bichon Havanais tror jag. Vi hamnade precis så långt från varandra i lokalen som man kunde komma, jag i ett hörn och han i det motsatta. Vi hälsade på varandra på avstånd men blev båda hyssjade till tystnad. Det var ändå trevligt att känna en gemenskap sådär tvärs igenom rummet.
Serveringspersonalen på gästiset var fantastisk, såväl på hjulbordskvällen som vid frukosten dagen efter. Där fanns en karl som plockade ut disk som jag förstod var riktigt hundvan . Han satte sig ner på huk och lät mig hälsa precis så mycket som jag ville. Annars brukar ju en del bli lite försiktiga när jag förivrar mig men inte han. Till frukosten slapp jag återigen mitt torrfoder när det i stället serverades något från köket som smakade leverkorv. Mumsigt var det i alla fall. Dessutom kom en flicka ut med en vattenskål till mig.
Husse hade ju varit lite bekymrad att jag skulle börja torrfodervägra när vi kom hem igen, kinkig som jag ju kan vara och nu med smak för vad tvåbeningarna får äta. Han hade inte behövt oroa sig. Aptiten fick sig ett rejält uppsving av julmaten och nu är det till och med rätt gott att få äta ”som vanligt” igen.
Moff på er!
