Jag måste bara klämma in en spännande grej som hände idag när husse tog mig med på en försenad lunchpromenad. Vi hade just tagit oss genom skogen utefter ån och korsat foten på den ännu gröna skidbacken när jag fick syn på en voffsing som gick borta vid vägen på väg upp mot byn med sin matte. Självklart blev jag ivrig och försökte så gott jag kunde skynda ifatt utan att dra för hårt i kopplet. Drar jag för hårt så stannar nämligen husse och då går det bara långsammare i stället för fortare. Jag behövde inte oroa mig för de liksom saktade in och tydligt var att jag skulle få hälsa på dem. På slutet satt hon till och med och väntade in mig. Det visade sig vara en Lagottetjej på nästan åtta år som hette Chitta. Jag blev förstås som vanligt väldans ivrig men husse lugnade mig, ända tills Chittas matte sa att vi kanske ville leka. Vi gick tillbaks till skidbacken där vi kunde få springa lösa en stund. Chitta kom lös först och började springa runt. Husse satte mig ner med ett ”Stilla!”, kopplade loss mig och inväntade att jag tittade honom djupt i ögonen. Det ryckte i hela kroppen innan han till slut sa ”Hopp och lek!” och jag flög iväg som skjuten ur en kanon.
Det blev inte så mycket springa av som jag hade hoppats på. Chitta fick rätt snart mer sjå med att vända upp mot mig i stället för att försöka springa ifrån mig. Jag tror inte hon gillade att ha min nyfikna nos där bak och blev till och med lite skällig mot slutet. Man kan väl säga att hon till sist sa till på skarpen samtidigt som hennes matte menade att det bara var nyttigt för henne att få leka lite. Jag tror att det handlade om att jag nog var lite för stor och lite för pojkig för att hon skulle känna sig bekväm med min närgångenhet.
Jag är glad för lite godis, men Chitta var som förhäxad av det. När husse tog fram en godisbit till mig blev hon som uppslukad, glömde bort både lek och skäll och ville bara få smaka. Där kan man kalla total kontroll. Husse blev tvungen att spräcka min lekbubbla för att få mig att fatta att det fanns något gott även till mig. Han beordrade ”Ligg” och efter att jag lagt mig och tittat husse i ögonen fick jag ta godisbiten som han hade lagt framför mig.
Därefter var det tack, voff och good bye. Eftersom vi var lite mer snabbpromenerande, husse och jag kör rena powerwalken mellan stoppen, så tyckte Chittas matte att det kunde vara en bra idé att vi gick först. Jag tyckte förstås att det var en rätt dålig idé, jag har ju varken ögon eller nos i nacken. Det blir ju lätt lite ofokuserad promenad när man måste vrida på huvudet hela tiden, men rätt snart hade vi ändå förlorat dem ur sikte.
Tänk vad spännande en helt vanlig promenad kan bli!
Moff!
