Den här helgen skulle husses tvåbeningsvalp Elio tävla på hal is i Malmö. Det handlade om konståkning, ett sätt att fara runt med vassa saker på tassarna, kasta sig upp i luften och göra konstigheter innan man träffar isen igen, lite som en fågel som försöker lyfta men inte riktigt klarar av det.
Jag förstod som vanligt vad som höll på att hända när det började hopa sig packning hemma i hallen på lördagsmorgonen så jag lade mig snällt på min filt och anlade de finaste rådjursögon jag bara kunde. Riktigt orolig blev jag sedan ändå när husse tog fram min vita kappsäck också och stoppade ner matportioner, mina skålar och lite annat ”bra att ha”. Jag var förlorad, nu blev det biltur!
Den här resan blev annorlunda. Husse tog på mig min sele och spände fast mig i säkerhetsbältet i framsätet i stället för i buren. Där fick jag ligga på min filt, den som jag försökte fly till i hallen, medan husse körde bredvid. I baksätet satt Elio och hennes kompis Julia.
Att åka bredvid husse var inte mycket bättre än att åka bak i buren. Det mullrade lika illa, riste och krängde hit och dit medan husse körde. Tänk att det kan vara en sådan skillnad på att åka bil och att åka båt, fast båten kan kränga, rista gunga och mullra den också. Båten älskar jag, bilen avskyr jag.
Jag satt upp och skakade som ett asplöv en god stund fast husse försökte klappa mig lugnande. Till slut la jag mig ner på filten. Det var fortfarande inte roligt men jag slutade åtminstone skaka.
Väl framme vid ishallen ställde husse bilen och släppte av Elio och Julia. Sedan fattade han ett ytterst klokt beslut och lät bilen stå där medan vi fortsatte till fots, en lång härlig ruskväderspromenad där jag fick gå av mig oron jag hade i kroppen. Vi skulle till hans tvåbensvalp Rasse och My, två älskade flockmedlemmar på distans. Där skulle jag få tillbringa en stund medan husse gick tillbaka till ishallen för att se Elio utföra sina iskonster. Rasse och My mötte upp oss utomhus. De hade nämligen med sig en för mig ny bekantskap som de ville att jag skulle få bekanta mig med utanför lägenhetens väggar. Det var en hund som hette Valle! Jag blev som tokig, tre i ett, vilket kinderägg!!! Rasse, My och så överraskningen Valle! …och just som adrenalinnivåerna hade börjat närma sig normala nivåer efter bilturen också!
Det visade sig att Valle var en distingerad herre i sjuårsåldern, en Cockapoo. Cockapoon är en blandning av Cockerspaniel och pudel med den speciella egenskapen att de precis som pudlar inte fäller så mycket eller har speciellt mycket kvalster. Många som normalt inte tål hundar kan tåla en cockapoo.
Jag tålde till exempel Valle men han tålde inte mig skulle det visa sig. Det handlade nog inte så mycket om min päls Redan när vi skulle hälsa på varandra fick jag mig en svada om att hålla mig på min kant, inte vara så slyngelaktigt gåpåig, att ge hundan i att nosa i hans rumpa och att lek mindsann inte var något för en gentleman som han, speciellt inte om den tilltänkte lekkamraten var en dubbelt så stor slyngling. Höll jag mig inte på min kant så skulle jag minsann få på pälsen!
Han påminde rätt mycket om Morran faktiskt, fast Valle lät ord och handling gå hand i hand. Han var rätt glad för att försöka smaka lite av mig om jag kom för nära. Smaka och smaka förresten, i rejäla tuggor då. Jag som bara ville lukta…
Nåväl, när husse kom tillbaka blev han hälsad av en kakafoni av skall inifrån lägenheten. Jag visste ju att jag inte fick, men tillsammans med Valle så lät det ju så fantastiskt bra!
Husse kom tydligen i rättan tid för My och Rasse hade fullt sjå att hålla isär oss samtidigt som de hade tvättstugan att tänka på. Jag kunde ju inte låta bli att försöka smyga mig lite närmare Valle hela tiden, lite för att försöka stilla min nyfikenhet och scanna honom med min nos, lite också för att kanske ändå kunna trigga honom till lite lek. Triggade honom gjorde jag, men inte till lek.
Till sist kom Valles husse och matte för att hämta honom. De var riktigt snälla och fina hundmänniskor och oemotståndlig som jag var så fick jag hälsa rejält på dem. Precis som med husse så fick jag lekfullt lägga mitt garnityr runt armen på Christer och gosa in mig rejält både hos honom och Eva. Valle blev allt lite svartsjuk på mig men det är nog förlåtet vid det här laget. Han fick dem ju för sig själv så snart de lämnade.
Det var en intensiv dag så långt med mycket adrenalin som bubblade i kroppen på mig, men det skulle husse snart ordna till.
”Meoff pou er” som de, pågavoffsingarna! Fortsättning följer!
