Att vara hund i stora Malmö är något helt annat än att vara hund i lilla Rödeby. Allt är mycket större utom naturen som nästan är borttrollad. Att gå en kort kvälls- eller morgonpromenad var ett företag i sig. Det fanns många små gräsplättar kring husen men ofta med små skyltar som förbjöd oss hundar, oavsett om husse eller matte var duktiga med påsen. Man kunde få gå en bit innan man kom till något ställe där man kunde göra ifrån sig. Husväggar är ett stort no-no från husse men lyktstolpar fanns det gott om, och de var rena klotterplanken av hälsningar från andra hundar, främst hanar.
…men det finns i alla fall lite natur här och där. Efter att Valle (han som inte ville, ni vet) blivit hämtad av sin husse och matte tog husse med mig på en rejäl löptur nere längs Ribbans blåsiga strandpromenad. Äntligen fick jag bränna av alla uppdämda stresshormoner. Vi både mötte och sprang om andra hundar och tvåbeningar så det fanns mycket att kika på och en massa nya dofter att ta in.
En rolig sak: När vi kom tillbaka och husse ringde på dörren för att vi skulle bli insläppta kunde jag inte låta bli att skälla till. (Det ringde ju på dörren.)
Vilken akustik det är i trapphus! Där kunde man höra sitt eget skall en god stund, coolt! Jag undrar om alla grannar också hörde hur fint det ekade där ute.
Det tråkiga i stora städer är att alla verkar ha så bråttom någonstans. Det var många andra hundar ute på promenaderna men vi hann aldrig hälsa riktigt. Vi fick bara vädra varandra på avstånd. Tänk så många spännande möten man kunde ha haft, allt från små mopsar till stora siberian huskeys. Vart man än tittade så verkade det finnas en hund på väg någonstans med sin husse eller matte.
Dessutom passade husserackaren på att hälsa på en lappistik när han var själv på väg till ishallen. Jag var ju kvar hos Rasse och My medan husse skulle kolla på Elio när hon konstrade på isen. Då passar det sig minsann att ta sig tid att hälsa på hundar! Jag fick nöja mig med doften av henne som dröjde sig kvar hos husse.
Vi sov över i Malmö hos Rasse och My. Det blev lite orolig sömn. Det var så många ljud både utifrån gatan och från andra som rörde sig i trapphuset eller i grannkojorna. Husse låg på golvet för en gångs skull så jag kunde lägga mig nära honom. Var det något så kunde jag väcka honom med några ”moff” så kunde han lugna mig med lite klapp och kel igen. Det var ju nytt för mig med alla ljud från trapphus och grannkojor så det hände ju några gånger den natten.
Morgonpromenad följdes av ytterligare en överraskning: Husses stora tvåbensvalp Vicke kom och plingade på dörren! Jo, det blev några skall innan husse lyckades hjälpligt lugna ner mig. Naturligtvis blev hon rejält välkomnad av mig, ytterligare en bortsprungen ren i flocken var insamlad. Vicke skulle äta frukost med oss innan husse och Vicke begav sig av till ishallen för att se på fler konster av Elio.
Medan de var i ishallen förberedda snälla Rasse och My mig på hemresan på bästa sätt. En löptur igen på Ribban fick mina tankar på bilen att blåsa bort samtidigt som tanken var att jag skulle vara för trött för att oroa mig också under själva bilturen. Det sista var mest en from förhoppning som senare skulle komma på skam.
Jag fick ändå ett par fina timmar med Rasse och My innan vi vände hemåt från stora Malmö till lilla Rödeby, ett Rödeby som blir större ju närmare hem man kommer och ett Malmö som blir mindre ju längre bakom sig man har det.
Som vanligt vill jag bara säga ”borta bra men hemma bäst”!
…och Moff på er!
