Söndagen blev en riktig höjdardag även om den började illavarslande.
En ovanligt kort morgonpromenad i lagom ruggigt väder följdes efter frukosten av ett hastigt ihoprafsande av typiska ”Lazer-ska-ut-och-åka-prylar”. Med förra helgens bilresa till Malmö i färskt minne fann jag det för bäst att hålla en extra låg profil. Min filt i hallen och påkopplade rådjursögon funkade ju inte senast så jag lommade längre in i huset och la mig på filten som jag hade i soffan. Husse och matte verkade bara tycka att jag var ”gulligt rolig” och bad mig sedan följa med ut i hallen igen. Nope! Då ropade de på mig upprepade gånger utifrån hallen. Aldrig! Sedan ropade matte ”Lazer, titta vem som kommer!”. Haha, som att jag skulle gå på den lätta… fast lite nyfiken blev jag allt. Plötsligt ringde dörrklockan och jag for upp ur soffan som skjuten ur en kanon! ”Jag kommer, välkommen, välkommen!!!” skällde jag på min sladdande väg genom köket ut mot hallen. Nedrans husse som klippte klorna på mig igår… Jag rusade genom hallen, såg bara husse och matte skrattande och insåg alldeles för sent att jag hade blivit grundlurad. Där stod bara de med min packning, matte fortfarande med ett finger vilandes på dörrklockans tryckknapp. Jag fick inte stopp förrän jag med ett sista tveksamt skall passerade matte ut genom dörren för att på trappen konstatera att det verkligen inte fanns någon mera där, bara bilen med öppen baklucka och hundbur.
Förvånande nog varade bilturen bara en kort stund, knappt värt att stressa upp sig för faktiskt så här efteråt. Det som verkligen fick fart på mig hände när jag kom ut ur bilen.
HUNDAR!!!! Massor av hundar!
Matte hade läst på nosebook (eller vad det nu heter) att Rödeby Brukshundsklubb hade en heldagsaktivitet och tyckte att det kunde vara skoj att se vad de gjorde. Det var dit de hade tagit mig. Jag kände igen stället; vi har sprungit förbi det ett par gånger och jag vet att gräset där luktar mycket hund. Det blev bara inte riktigt som jag ville från den stunden.
I stället för att släppa ut alla hundar ur sina bilar och burar och låta oss rasa runt tillsammans över äng, stock och sten så satt de alla kvar i sina hundburar medan deras hussar och mattar satt i klubbhuset. Matte hade hand om mig där ute medan husse gick in ”för att kolla läget” som han sa. Efter en god stund och en massa rastlöst traskande fram och tillbaka längs vägen kom de till sist ut och verkade ha bestämt sig för vad de skulle göra: Lite allt möjligt visade det sig.
Först tyckte husse att vi skulle hänga på de som ville träna lydnad. ”Det kan du behöva” tyckte han. Vad snopen han blev. Här pratade vi tävlingslydnad, inte vardagslydnad. För att inte störa fick vi dessutom hålla oss lite på avstånd. Alltså fick jag inte ens hälsa. Husse försökte till slut med lite ”Fot”, ”Höger om”, ”Vänster om” och ”Stanna”. Jag var fortfarande helt uppslukad av alla häftiga intryck och spännande dofter. Han hade lika gärna kunnat försöka få en pingisboll i en torktumlare att lyda. Samtidigt visade både en Aussie och en Boxer hur riktig lydnad skulle gå till. ”Ligg” och hunden föll med tyngdkraften platt till marken, för att sedan på kommando lika kvickt vara uppe igen. Hade husse haft en svans så hade han haft den mellan benen, helt säkert.
Husse trodde att det kanske skulle vara lite mer spännande att gå och kika på de som hade valt ”uppletande” i en glänta en bit bort. Först fick vi se två svarta Kelpies som var jätteduktiga, den ena nästan bara valp. Därefter kom en bordercollie som var i en helt egen liga. Den stod nerhukad med hela kroppen redo att explodera för att när husse sa ”Leta!” dra iväg som en svartvit blixt utefter marken, 25 meter upp i terrängen ungefär där den plötsligt fick vittringen av en kastad handske, nappade åt sig den i en tvärvändning och rusade tillbaka om möjligt ännu snabbare.
Vi blev tillfrågade om vi ville prova. Då sa husse att han inte trodde att jag skulle komma tillbaka med vad det nu var för grej. ”Nu har ni förutfattade meningar” tyckte kvinnan som frågat oss. Det tyckte jag också.
”Har ni något han tycker riktigt mycket om?” frågade hon sedan. Matte tog fram min bästa snörboll. Den fick husse, sedan skulle vi gå ett tiotal meter ut i terrängen, han lät mig se när han dumpade den med ett lätt kast ett par meter bort. Inte fick jag hämta den! Nej, tillbaka till startpunkten där husse sedan sa till mig ”Leta”. Pyttsan, jag visste ju var den var så jag sprang raka vägen dit och blev överöst med beröm. Det var ju lätt. Sedan bytte de till en handske som de andra hundarna hade fått hämta och till sist min andra snörboll.
Det gick faktiskt bättre än både husse och matte hade vågat hoppas på och nu har de lovat att vi ska gå med i brukshundsklubben också. Husse hoppas på en lydnadskurs som, själv hoppas jag på mer nosinriktade ämnen.
Efter någon timme eller kanske två begav vi oss sedan den korta burturen hem igen. Väl hemma var det som om någon drog ner rullgardinen. Det hade varit så mycket anspänning och så många intryck så jag slocknade helt tvärt. Sedan sov jag i princip resten av dagen.
Tänk att det kan vara så tröttsamt att ha så roligt!
Moff på er!
