Ögonkontakt, ögonkontakt och åter ögonkontakt. Husse och matte har blivit så envisa efter att jag började valpkursen i Pelles Hundskola. Han har tutat i dem att vi valpar ska söka ögonkontakt med dem innan belöningen kommer. Först förstod jag inte varför de tjuvhöll på godiset som jag ju visste att de hade där i handen. Jag försökte med vacker tass, jag la mig ner, till och med rullade över på rygg , allt medan jag försökte hypnotisera den där handen att öppna sig. Till slut har jag nu kommit på det hemliga lösenordet: Titta upp från handen och in i husses eller mattes ögon. Då, vips, öppnar sig handen.
Ja, så var det ju det där med köttbullar som ”riktigt” godis i stället för torkade leversnittar. Jovars, det smakar gott med köttbullar, det gör de visst, men de är lite annorlunda i konsistensen och måste liksom tuggas lite på innan de slinker ner. Däremot, himmel vad de luktar gott!!! Jag blir alldeles till mig och kan knappt hålla mig nere utan dansar på bakbenen i mina försök att komma närmare godbitarna. Köttbulletrans, vet ni vad det är? Det är ett nytt mentalt tillstånd som jag har upptäckt att jag väldigt lätt hamnar i. Ryck mig i svansen, vad mumsigt!!!
Vi tränade inkallning igen. Inga problem, jag sprang det snabbaste jag bara förmådde rakt i famnen på den där köttbu… husse menar jag.
Vi fick också prova på följsamhet genom att gå en liten hinderbana: Zick-zack mellan koner, under några snedställda lastpallar, upp på en vickande lastpall, zick-zack tillbaka och till sist genom en betongring. Det gick förbenat bra om jag får säga det själv. Jag satt som köttbullsklistrad vid husses sida och hade sådan ögonkontakt med husse att jag nog knappt visste vad vi gjorde.
Den vingliga lastpallen fixade husse galant att stå på medan jag tittade på, fast där tyckte jag nog att husse såg lite besvärad ut ett tag. Genom betongringen på slutet kände jag mig tvungen att följa efter husse så han slapp sitta ensam på andra sidan när han nu hade krupit så fint 🙂
Dagens höga betyg: Oräddhet inför otäck jacka upphängd på en stol mitt på en äng. Lättförtjänt, den luktade inte ens något speciellt. Varför göra så när det finns klädhängare? Det var väl kanske det som var mest mysko…
Astrid, hunden som ska viltspåra, nu vet jag vad hon är för sort! En Wachtel. Sedan kom det en tollare till den här gången. Zorro heter han och är en jättelattjo typ.
Köttbulledoft ja, husse busade till det lite hemma och drog en köttbulle i gräset, först rakt i ungefär fem meter, sedan en tvärt vänster några meter till. Jag lyckades genast hitta doften men fattade först inte att det ledde vidare. Det luktade så gott så jag var nästan tvungen att provslicka gräset. Jag följde spåret men tappade det i svängen, lyckades dock hamna i vindriktningen från köttbullen och gick rakt på den utan att återvända till spåret. Slutet gott (riktigt gott) på den övningen.
Så var det det där med tandlossning: Nu har den slagit till på allvar. Det yr tänder ur munnen på mig. Husse kallar mig för ett lapskt yrväder med inslag av emaljhagel. Jag blev av med båda nedre huggtänderna på samma dag men där fanns redan synliga delar på mina nya grövre. Kindtänder och jag vet inte allt vad det är för stort som smått som ramlar ut nu.
Husse tycker att jag ligger och smackar och skramlar för mycket med tänderna på nätterna också, men nog minns han väl hur det var när tänderna lossnade en gång i tiden och man liksom kunde peta in tungan under dem? Han kanske kan bli påmind, han har väl snart åldern inne igen 😉 Nåja, vi får väl se vad som faller härnäst. jag har i alla fall kvar de övre huggtänderna än.
Voff och gläfs på er!
