Köttbullar är ju så goda och vi har dem med nästan överallt. Särskilt på våra skogspromenader där husse och matte vill vara säkra på att ha alla inkallningstrumf på hand. Dessutom kan de, köttbullarna alltså, vara de bästa lekkamrater för en sugen liten valp. Häromdagen busade husse nämligen till det och gömde en köttbulle för mig medan vi var i skogen. Han hade lagt den ute på en liggande trädstam och jag fick själv klura ut hur jag skulle nå den. Den var ju så nära men ändå så långt bort där uppe på stocken. Lite penalism av husse kan jag tycka då doften av en övergiven köttbulle är så hjärtknipande för en liten valp. Till slut kunde jag undsätta den stackarn genom att kliva ut på stocken från rotänden, balansera ut till köttbullen och visa den till ett betydligt varmare och gosigare ställe.
Husse har ju redan försökt med lite kantarellsök men det har liksom gått i stå då vi inte har varit i de delarna av skogen på ett tag. Däremot plockade han fram ett par köttbullar häromdagen, inspirerad av mitt nosande på hundskolan tidigare, och rullade köttbullen bortåt från min hage bakom huset och väl utom synhåll. Ibland vände han köttbullspåsen ut-och-in och drog den över marken. Det var inga långa spår, 20-25 meter bara och kanske knappt det ens. Fem sådana spår gjorde han med en bit köttbulle i slutet. Alla hittade jag på nolltid. Han får nog vara lite mer subtil. Det stank ju köttbulle i luften, ofta behövde jag inte ens sätta nosen i marken för att kunna följa spåret. Faktum är att om jag bara hamnade i vindriktningen från köttbullen så behövde jag ju inget spår längre. Vi får väl se om han kan göra det lite mer utmanande till nästa gång.
Allting har en ände, utom köttbullen för den är rund. Ändlöst med köttbullar låter som en dröm… 🙂
Hopp och lek, voff!
