I går kväll hade vi kräftskiva hemma hos oss. Då kom grannarna som jag känner rätt väl från husen intill. Jag blev helt till mig och det nästan kröp i pälsen av glädje när de kom gåendes rakt mot mig. Tänk att de allihop kommer för att hälsa på mig och säkert vill de leka med mig också!!! Eftersom alla måste ta ett stort kliv över inhängnaden till min bakgård för att komma till dörren så kunde jag hoppa omkring därinne och ge dem ett slickeblött och skuttigt välkomnande. Husse har börjat på en rätt ojämn kamp att göra mig till en ”lite coolare kille” när det gäller gäster. Kanske hittade han nyckeln till det låset igår för medan gästerna, som jag ju trodde var på väg till mig, klev in och hälsade på alla utom just mig så höll husse mig sysselsatt och i schack med kel och en massa prat om hur duktig jag var. Snart var ankomstceremonierna över och min nyfunna coolhet sprack bara när någon kom fram just till mig och ville hälsa, och det var det ju som tur var rätt många som gjorde, fast lite pö om pö. Resten av kvällen smög jag bara runt och luktade på allt och alla under borden och mellan stolarna. Speciellt intressant luktade det om de där röda klädnyporna som alla satt och suttade på och resterna efter dem som landade i hinkar på golvet. Men säger man ”Nej” så är det ”Nej”. Jag vet fortfarande inte hur de smakar.
Kvällens höjdpunkt OCH minnesbeta var annars när ena grannfamiljen gick hem och hämtade Marcus, deras treårige Bearded Collie, för att vi skulle få träffas och leka. Han var stor och lurvig och verkade jätteleksugen. Vilken glädje, förra helgen Lexi och nu den här… öh, jättestadiga biten. Jag som älskar lek och bus, jag som är så snabb, stark och rolig! Ute på fotbollsplanen bakom huset släppte dem oss. Jag inledde med att hoppa rakt på honom, ge honom ett lekfullt tjuvnyp och rufsa till hans päls. Det märktes dock snabbt att Marcus var starkare än jag, större och tyngre än jag… OCH snabbare än jag skulle det visa sig. Rätt snart blev det jag som fick gå mer på defensiven och skydda min bakdel. Jag försökte sätta in kontrastötar men fick genast ett nyp med morr tillbaka riktade mot min ädla bakdel. Det var nu jag började känna att jag kanske inte hade full koll på detta. Jag testade en patenterad rusch och fick genast ett par meter på honom. Haha, det är så jag ska spela honom! …hoppsan! Marcus hade väldigt långa galoppsprång och var strax över mig igen. Nu kände jag att det här hade jag definitivt INTE koll på. Hur jag än försökte fly runt i cirklar, kontra eller finta så var han på mig. Vad hade jag satt igång för krigsmaskin?! Skulle han göra slut på mig?! Benen bar mig inte snabbare, tvärtom började de kännas lite sega och till sist under en attack från Marcus blev jag tvungen att skrika om nåd och hjälp, ett riktigt ”valp-i-nöd-tjut”. Husse ropade på mig och sällan har väl en inkallning känts så befriande. Det tog bara ett par sekunder så satt jag i ”fri-på” bakom kära, trygga husse.
Efter leken gick de hem med Marcus, men strax efter att de hade kommit tillbaka utan hund för att fortsätta kräftskivan så kom Marcus lufsande själv tillbaka runt knuten. Det var förstås jag som först upptäckte honom. Jag välkomnade honom med ett glatt skall och nu släppte dem in honom i min hage på bakgården. Jag sprang genast fram till honom, lite lätt valpdement, för att kolla om han hade lust att leka lite igen. Det hade han.
Två supersnabba varv runt vinbärsbusken i rekordfart, jag först och Marcus tätt i rumpan på mig, följdes av ett nytt och ännu innerligare ”valp-i-nöd-tjut” bakom busken. Där och då tyckte jag att det kunde vara färdiglekt, och det tyckte tydligen hussar och mattar också. Husse kollade så att jag inte haltade eller hade ont, men allt var ju OK även om jag kände mig lite mör. Mest ont gjorde det nog i min självbild. De enda spåren leken hade satt var att jag lite senare på kvällen skulle få lite kel av en av grannarna men råkade pipa till av förskräckelse när handen kom mot min bakdel. Jag hade fått en minnesbild av Marcus stora käftar… Huga.
Kvällen blev rätt sen men jag sökte mig likt Pierre Isacsson på 70-talet en ”lugnare nivå”. Där fanns ingen ångmaskin att mata metatabletter i (vet ni dagens människovalpar vad det är?) men där kunde jag dra mina timmerstockar. Nej, jag snarkar inte, jag bara snusar lite lätt)
I förmiddags var det dags för nya folksamlingar. Jag och husse gick upp till toppen av skidbacken för att kika lite och hjälpa till vid ”Mardrömmen”. Nej, det var inte Marcus som hemsökte mig i sömnen utan en löpartävling där människor med berått mod sprang uppför skidbacken, rasade utför backarna genom skogen på baksidan, hem bakom vårt hus för att ta ”mördarbacken där” efter att först ha plumsat runt i ett kärr, på leriga och darriga ben ta sig mot skidbackens fot igen och på vägen dit återigen plumsa runt i kärr. Ett sådant varv var tre kilometer. De som hade svårast att lära sig läxan gjorde det tre gånger innan de hittade rätt väg på slutet upp mot mål. Det var å andra sidan de som verkade vara de största och starkaste löparna. Människovalparna var snabblärda och behövde bara ett varv.
Den här gången var jag riktigt cool och gick snällt förbi både människor och hundar utan att rycka och dra i kopplet, men oj vad mycket det fanns att både titta och lukta på, och oj vad ni människor kan lorta ner er. Ni skulle bara veta att när jag och husse sedan hade traskat hem igen, och jag fick springa lite fritt igen, så var jag och kollade in var ni hade klafsat, och mig kostade det en dusch om ben och mage med vattenslangen innan jag fick komma in och bli frotterad, precis som ni fick göra uppe vid Dackestugan innan ni fick gå in där. Då var jag ändå inte en bråkdel så gyttjig som ni!
Nu är det en sådan där skön eftermiddag igen då jag bara sover, suckar och sover igen. Jag fortsätter nog med det i morgon också. Då är det jobbdags för husse igen, fast jag har hört att grannens människovalp Linnéa ska komma och hälsa på mig lite. Det brukar bli kul 🙂
Tjillevipp!
