Den stora pinnkampen på Kobebus

Häromdagen tog vi båten ut till Kobebus, en ö i den inre skärgården runt Karlskrona. Där har vi en fantastiskt trevlig liten vik som ger lä från tre väderstreck. Vid mina morrhår, där är det riktigt mysigt att vara.

Det är härligt på Kobebus med många spännande dofter, speciellt en dag som denna när vinden sveper över ön.
Här finns en stor bergudde som jag kan få springa lite fritt på när husse och matte har förvissat sig om att det inte finns någon eller något där som kan störas.

Husse och matte släppte iland mig medan de började göra iordning för sig själva. Jag sprang genast iväg till min lilla ”kula” i ljungen med så skön botten av mossa. Då kom doften över mig av min lilla tuggpinne som jag så hastigt ”gjort av med” under förra turen hit. Jag rafsade fram den under mossan och sprang tillbaka till husse och matte med den i munnen. De blev riktigt konfunderade. ”Har du…?” började husse. ”Nej, har du…?” svarade matte. Då såg jag hur ljuset gick upp för husse. ”Han har hämtat pinnen från förra gången, han hade gömt den men inte glömt den!”
Hur skulle man kunna glömma en så eminent och välsmakande liten pinne? Han är konstig husse… Så kom jag på att den här fina pinnen ville jag nog ha för mig själv ett litet tag till och sprang tillbaka till ljungkulan och rafsade ner pinnen under mossan igen. Vad jag missade var att husse såg var jag var och bökade.

Rackarns att man utrustats med periskopsvans i stället för en mer hängande sak som bättre lämpar sig för hemlighetsmakeri och smygande.

Strax står husse där med pinnen igen. Mitt gömställe måste vara komprometterat! Ett nytt gömställe en bit längre bort ordnas i en hast. Här ska han väl inte hitta min fina pinne.

Här kan ingen se mig, voff-la-laa

Fem minuter går… NEEEEJ!!! Ve och fasa, vad gör han den där läskige husse!!! Står han inte där och flinar och räcker fram min tuggpinne igen! Vid alla förnicklade klotänger, när ska han sluta upp med att sticka sin stora nos i min mossa och förmörka min valphimmel!!! Jag älskar att busa med honom men det här är inte bus, det är övergrepp på min valpsliga rätt att få gömma godsaker tills jag bättre behöver dem och en attack på hela min trygghet!

Ge mig min tuggpinne, du vanvettige karl!!

Jag snor åt mig pinnen och springer åter bort över berghällarna och irrar fram och tillbaka ett tag innan jag hittar ett extra snårigt ställe där jag omsorgsfullt bökar runt. Jag anar hur husse försöker spionera på mig så nu är det extra försiktighet, klurighet och noggrannhet som gäller.
Låt mig säga så här: Den här gången kammade husse noll trots att han sökte länge och väl… eller kanske inte så väl ändå 😉
Slutresultatet i Pinnkampen: 3-2 till hemmalaget
Var tuggpinnen ligger? Det får allt bli min alldeles egna hemlis nu.

Bookmark(0)

Ett svar på ”Den stora pinnkampen på Kobebus”

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.