I helgen fick jag prova på vad det menas med att ta hundvakten, även om tiden var dagtid och inte nattimmarna.
Husse och jag hade lovat vara med och vara vägvisare vid en löpartävling i Jämjö en bit härifrån. Samtidigt skulle husses första människovalp (Victoria heter hon trots att hon alltså är från A-kullen) springa halvmarasträckan.
Husse gjorde iordning min packsäck med vatten, skål, påsar och fickan full med godis så att det inte skulle gå någon nöd på mig, det skulle nämligen komma att ta halva dagen innan vi var klara.
Väl där var jag rätt uppstirrad, dels efter att äntligen ha kommit ur den där läbbiga hundburen, dels fanns det så väldans mycket intressanta människor som luktade så… intressant. Svett, spänning, starka liniment med mera. Dessutom hade Jändelskolan varifrån allt utgick ett sådant där högfrekvent pip som husse inte hör men väl människovalparna. Ett för människovalparna obehagligt ljud för att man inte vill att de ska hänga mellan skolbyggnaderna på helger, kvällar och nätter. De ska gärna vara i skolan, bara inte för mycket.
Det var en drygt fem kilometer lång varvbana som skulle springas olika många gånger beroende på vilken sträcklängd man skulle springa. Vi fick stationen längst bort på banan och traskade dit i god tid innan start. Väl där började det tradiga med att husse gjorde fast mig i en vägbom. Jag hade väl kanske inte tänkt mig att en löpartävling skulle innebära timmar av stillasittande! Faktum är att när husse talade om att det handlade om löpning tänkte jag mig en massa spännande unga tikar. Besvikelsen blev förstås därefter.
Inte blev det bättre av att det tydligen var beställt hundväder som krydda. Snålblåst, några få plusgrader och regn blandat med hagel. Då var det skönt att ha sin goa tjocka päls kan jag säga. Husse var rätt välklädd han också, även om jag såg hur han började steppa runt på sina tår och massera fingrarna efter ett tag. Värre var det för löparna. Några hade shorts och linne till och med. Trots att de frös som hundar (varför säger man så?), var trötta och slitna så besvarade de torrt roat husses uppmuntrande tillrop som om det var någon slags galghumor.
Efter tre timmar ute i busvädret fick vi till slut åka hem igen. Då var jag ändå rätt nöjd med utelivet för dagen. Reservmatte-Vicke var dessutom jättenöjd eftersom hon hade sprungit sin halvmara två minuter bättre än någonsin. Duktiga hon!
Hopp och lek tills nästa gång!
Duktiga Lazer och Vicke ❤️