Matkamp eller maktkamp

Husse är envis, riktigt envis! …och snäll. Det är inte alltid en riktigt lyckad kombo, inte för honom i alla fall. Sedan ett par månader har jag känt mindre och mindre lust att stoppa i mig det där torrfodret som de ger mig. De har försökt fråga sig fram till vad som brukar smaka godast, fast de har inte frågat mig utan butikspersonal. Som om de skulle veta…
En gång köpte de små färskfoderbollar som de mosade ner i torrfodret och det gick riktigt bra. När de försökte upprepa det för ett par veckor sedan kunde husse inte komma ihåg vilken smak han köpte förra gången (det är inte bara nosen som funkar dåligt på husse) så i all välmening resonerade han sig fram till att en finsk renvallande lapphund måste ju älska renkött.
Hallå husse, hur tänkte du nu? Ska jag valla runt maten på köksgolvet? Jag kan bara säga att om jag var tveksam till maten innan så tog det tvärstopp där. Renkött, nej tack!

Tillbaka till tankeverkstaden för husse och matte.
Trots sviktande aptit så hade fodersäcken där hemma börjat tryta. ”Tänk dig att få äta pannkaka varje dag, jättegott ett tag men till slut rätt så trist.” Så resonerade han och matte och bestämde sig för att hitta inte bara ett utan två foder som jag gillade och som de kunde alternera mellan. Efter provätning (ja, ni läste rätt! 🙂 i butiken blev det ett valpfoder från Royal Canin och ett från Canagan som skulle ersätta det numera svårätna från Pure Natural. Vi får väl se om det var en bra strategi…
Väl hemma fick jag min första portion ”Royal Canin” sedan i somras då det ju valsades runt en del i foderdjungeln (Skräpmat och känsliga magar) för att hitta något för min då rätt risiga kista. Efter en kort tvekan till matskålen, mest av vana, slank det ner rätt lätt.
Husse ville ju dock kunna få slut på den gamla säcken också så till frukost en dag blandade han en skål med hälften av varje, gammalt och nytt.
Tvärstopp, jag vände om och gick undan. Sååå nödvändigt med mat kändes det inte. ”OK”, sa husse och ställde undan matskålen. ”Passar det inte så får du väl äta när du är hungrig nog”.
Samma sak utspelade sig vid lunchdags och vid kvällsmaten. Det fanns inget som satte igång suget i min mage av lukten ur den matskålen. Jag lunkade helt sonika bort och lade mig lätt demonstrativt att vila igen.

Matstrejken var ett faktum, husses envishet mot min. Det var ju inte så att jag inte ville äta, jag ville bara inte äta vad som helst. Servera mig något läckert, som t.ex. kaninpluttarna ute i gräset bredvid fotbollsplanen, så hinner man knappt se vad som slinker ner.
Det blev till att gå och lägga sig med tom och ljudligt knorrande mage efter en dag på energikonserverande sparlåga (mycket vila).

Vid frukosten dag två upprepade sig samma historia igen men nu ville husse annorlunda. Han skulle till jobbet och ville väl inte att jag skulle börja gnaga i mig av hallinredningen medan jag var ensam hemma, så han testade att handmata mig lite. Några bitar knaprade jag försiktigt i mig innan jag tveksamt började äta medan han höll skålen framför min nos. Jag åt väl lite mer än hälften, mest för att vara artig, innan det satte stopp igen.
Då suckade husse och bytte blandinnehållet i skålen till ren Royal Canin som jag glatt glufsade i mig.
Som ett sista test sorterade husse ut Royal Canin-maten från de utbytta resterna och höll fram dem under nosen. Skojade han?!? Det stank ju gammal äckelmat om dem. Dem fick han allt behålla.
Jag vet inte vem som vann. 1-1 kanske är ett rättvist resultat av den envishetskampen. Jag fick mat som jag tycker om, husse fick mig att åtminstone att äta det mesta av den ratade blandportionen.

Husse och matte undrar visst lite vad Royal Canin har spetsat sitt foder med. Tanken fick extra skjuts hos husse en halvtimme efter min nypremiär för ätandet då jag fick sådan energi att jag blev snudd på omöjlig att ha i köket. Tja, jag hade väl kanske svårt att dölja glädjen av god mat och orkens återkomst i kroppen 🙂

Mums på er!