Husse har börjat leta små tillfällen där han kan släppa loss mig en liten stund, kanske lite uppmuntrad av att jag har börjat tykänna mig lite mer till husse och matte efter att de smet iväg för en långhelg för någon vecka sedan. Jag törs ju inte riktigt släppa dem ur sikte just nu, de kanske smiter igen då.
Det har ju varit en hel del hundväder i höst och i ån i skogen nedanför vår koja står vattnet väldigt högt, så högt att det svämmar över på några ställen längs vår promenad. Därför går ingen den vägen nu och det verkar vara vad husse behöver för att känna sig trygg nog att släppa mig. Jag brukar försöka trigga husse till att springa med mig men han är lite svårflörtad där. Jag kan förstå honom lite, han är inte så snabb som jag ute i terrängen och skulle väl snarare trigga min flyktinstinkt när jag får springa ifrån honom i skogen. Klokt det kanske.
Ja, jag åt upp den.
Länge var husse snabbare än jag i sprintlöpning på platt mark men den tiden är förbi med råge. Med lågt huvud och lätt kutad rygg rusar jag fram likt en vinthund tycker jag själv. Åtminstone ”vinterhund” tycker husse och anspelar nog på min varma go’a päls.
Att jag springer fort det visste jag men inte hur fort. Nu vet vi: Fortare än ljudet!
Husse blev varse det häromdagen när han nästan satte hjärtat i halsen. Vi hade varit borta på det översvämmade stråket och lekt och busat en stund och var på väg hemåt igen när vi kom till det gamla elljusspår som går förbi vår koja men också förbi skola och dagis. Vi brukar ta högervarv för att slippa gå förbi alla barnen, så även denna gång. Spåret har en lång, härlig raka där jag inte kunde låta bli, i min villkorade frihet, att sträcka ut ordentligt hemåt. Efter att ha sprungit ett hundratal meter framåt stannade jag och vände om och tittade. Mycket riktigt, husse var fortfarande där. Skönt! Då kallade han på mig, satte sig på huk och stoppade handen i fickan efter lite godis. Jag flög ur startblocken och satte fart så det nästan tårades i ögonen och vinden tjöt i öronen. Husses glada och nöjda min gick över i förvåning och sedan något annat när jag utan att sakta in bara fortsatte tätt förbi honom som ett skenande snälltåg och med oförminskad fart fortsatte tills stigen krökte något hundratal meter bort åt andra hållet och försvann. Husse säger att han kallade förtvivlat mycket på mig, men jag hörde ingenting. Hans ljudvågor kan aldrig ha hunnit ifatt mig!
En bit längre fram fanns skolområdet som husse inte villa ta mig till och jag stannade av. Ingen husse.
Då hör jag hur han jollrar, stampar och fjollar sig långt borta. Han blev rätt nöjd ändå när jag kom travande runt kröken för att sedan till slut hörsamma hans inkallning och få mitt godis. Sedan fortsatte vi hemåt. Husse kopplade mig inte genast, inte med kopplet i alla fall. Däremot ”kopplade” han mig med rösten och förmanade tydligt med rösten när jag ville traska på i lite högre tempo än han, och det funkade faktiskt i det läget att vänta in husse, och till och med att gå fot utan koppel. Jag hade ju ändå fått springa av mig lite 🙂
Puss på nosen på er!
