Hej, jag heter Lazer och är en finsk lapphund. Mitt hela namn är Dagsmejans Lazer. Hos Lena på Dagsmejan i Ucklum föddes jag, min bror och mina fyra syrror den 6:e mars 2017. Jag är alltså just över fyra månader gammal just nu. Min nya familj sedan sex veckor (du milde tid, är det bara sex veckor sedan?! – husses anmärkning) hade pratat av och till under ett par år om att kanske skaffa hund. När de sedan hört och läst så mycket gott om den finska lapphunden, hur sällskapliga, lättlärda, aktiva och tillgivna vi är och vi dessutom i deras tycke är så rasandes tjusiga med en massa lättskött päls som inte fäller… ja två gånger per år sägs det men inget dessemellan –eeeh ja det kommer väl ett inlägg om det lite senare- , då tyckte husse att det kunde vara värt att ringa på en annons. Sedan var det klippt. Inte för mig men för dem. Har man ringt på en valp så är jakten igång och tanden blodad. Just den hunden var redan tingad och tur var väl det för annars hade jag ju inte varit här och bloggat, ingen Lazers blogg.
Nästa försök hos oss lyckades bättre. Vi var just födda och av oss två hanar var det bara brorsan som var tingad. Urmatte Lena lovade inte bort mig alltför lättvindigt utan att först ha pratat med husse och sett att han förstod vad de var på väg att göra. Det gjorde de dock, husse har haft hund förr även om det var många år sedan när han själv var lite av en människovalp. De trodde i alla fall att de visste vad de gav sig in på . Vad de inte trodde var att jag skulle vara sååå go’ som jag är 😉
Den första gång jag såg dem det var en dag i april. Jag var sex veckor när de annandag påsk kom och hälsade på.
Jag och mina syskon fick rumstera om på köksgolvet och hade rolig dragkamp om ett gosedjur i form av ett grått näbbdjur som de hade med. Tanken var visst att det där gosedjuret skulle impregneras med trygga dofter från mamma och mina syskon. Nog impregnerade vi den alltid, och gissa om den fick känna av våra sylvassa små mjölktänder.
Jag hann med att hälsa på både husse Thomas, matte Agneta och deras stora valpar som fortfarande bor hemma Elio, Klara och Jacob innan jag och mina syskon efter en stunds bus en efter en föll i valpkoma på köksgolvet. Man orkar inte så länge när man just lärt sig skutta utan att trilla omkull.
Vet ni var Ucklum ligger? Det ligger inte långt från Stenungsund. Det gör däremot Rödeby och Karlskrona. Det var en häftigt lång bilresa för en liten valp. Nu fick jag bli kvar lite längre hos urmatte och var faktiskt sista valp att fem veckor senare och elva veckor gammal lämna Ucklum och mina kompisar. Det var en lång resa och den hade väl pågått i ungefär 20 minuter när jag lyckades pipa till mig första kissepausen. Man hör vad man vill höra. Husse och matte ville höra att jag sa till om att få komma ut och kissa, själv kanske jag mest tyckte att det var lite otäckt att sitta i ett sådant där gungande plåtmonster med nya främmande människor omkring mig, hur snälla de nu än tycktes vara. Annars var det rätt tryggt och skönt att få ligga och snusa bredvid matte i baksätet även om den där selen de spände fast mig i var rätt obekväm, i alla fall om man hade svårt att sitta still. Men som sagt, när jag väl lagt mig till ro var det rätt skönt att ligga där och lära känna den nya doften och trygga rösten från matte.
I Göteborg plockade vi upp Rasmus, en stor människovalp som också har fått lämna sin kennel för att gå någon avancerad utbildning, inga sådana där vanliga valpkurser eller lydnadskurser utan någon sådan där utbildning som gör att man kan göra avancerade dataprogram. Han skulle hur som helst få följa med oss till mitt nya hem utanför Karlskrona för att vara med och ta hand om mig under den första veckan så att husse kunde få lite arbete gjort. Där i Göteborg fick jag åter chansen att sträcka på benen lite liksom vid matpaus och en annan kissepaus senare på hemvägen.
Det där med mat var ju en annan sak som husse och matte hade (och har) lite att lära om. Urmatte Lena hade skickat med två ”korvar” av den mat jag var van vid, ett färskfoder som fick förvaras fruset. En portion hade vi gjort i ordning för bilresan, resten styckade vi i lagom dagsransoner och frös in var för sig. Portionen för bilresan fick jag under vår gemensamma matpaus. De andra i min familj åt också något färsaktigt som de kallade ”burgare” medan de serverade mig min mat i skålen som de klokt nog tagit med sig på resan. Jag fick maten i ett stycke. Big mistake! Ett glufs och svälj senare så var de lika förvånade som jag. Var det allt? Vad hände? På knappa sekunden hade jag visat dem tricket med den borttrollade hundmaten. Tungan skopade upp hela stycket och förde bak det till svalget där sväljreflexen gjorde resten, allt i en enda rörelse, och skålen var tom.
Lärdom: Finfördela maten och sprid den över hela skålen. Om de smetar ut den aldrig så mycket så missar jag ändå inget. Min tunga är magisk på att slicka rent!
