Snälla, snälla, sluta smälla

Promenader är nog det bästa som finns men på sistone har det smugit sig in en olustighet i dem. Egentligen började det veckan innan jul när vi var ute och gick vår kvällspromenad.

Rödeby som finast en kväll före jul. Lugnt, fridfullt och vackert. Vem kan ana…

Vi är nästan hemma och passerar ett gäng med  stora tvåbensvalpar. Jag antar att de precis som jag också är i sin slyngelålder för de älskar att leka i flock, gärna med sina bilar och andra bullriga saker och busa runt och hitta på lite ofog.
Husse pratade lite med dem om att bullra mindre och kanske förstod de den saken för sedan dess har det faktiskt varit mycket lugnare. …fast kanske är det också för att det har varit jul. Hur som helst, när vi gick därifrån hördes det en skarp smäll. den kortaste och mest oannonserade åsksmäll jag hört. Kanske var det jorden som sprack? Jag hoppade nog en decimeter rakt upp i luften och kunde inte låta bli att ge ett skall av bara farten. Matte tog hem mig medan husse gick tillbaka till tvåbensvalparna för att prata lite till. Det otäcka med de där knallarna är att de hörs in i huset också, riktigt läbbigt att inte kunna känna sig säker ens hemma. Två smällar senare satt jag och flåsade som ett brunlurvigt litet ånglok, tätt tryckt intill matte i soffan.

Under julen hände det sedan inte så mycket mer på åskfronten, men de senaste dagarna har det börjat smälla i tid och otid närt man minst anar det. Ofta klarar jag det med bara lite oroliga ”moff” men speciellt kvällspromenaderna har börjat bli lite jobbiga. Då går jag gärna tätt tryckt intill mattes ben, och i stället för det sedvanliga busruset väl hemkommen till den egna tomten så väljer jag raka spåret till ytterdörren och in i hemmets trygghet.

Nu har jag förstått att min oro är av det lindriga slaget. Andra hundar kan få ren och skär panik av plötsliga smällar. Flykt kan kännas som enda möjligheten, men i koppel funkar det dåligt. Tur är väl kanske det, för jag tror inte att man mår mycket bättre av att ha sprungit ifrån knallandet för att plötsligt upptäcka att man har tappat bort sin flock. Vettskrämd och bortsprungen på en gång, då kan man nog bli lika borttappad som den där sydamerikanska agilityhunden Leela som fortfarande är försvunnen sedan hon blev skrämd och sprang till skogs utanför Kristianstad i oktober.

Nyårsaftonspromenad i skogarna runt Rödeby. Här finns lugnet och äventyret på en gång.

Att försöka gömma sig är en annan metod som funkar lika dåligt. De där smällarna hörs ju in i huset och in under sängar och soffor också. Att ligga där och skaka och gny stänger inte ute ljudet av nya smällar. Att drabbas av en sådan skräck och panik för så hotfulla och hemska ljud att man inte är mottaglig för någon tröst eller några lugnande ord från husse och matte, att ligga där och skaka och gny i väntan på nästa smäll och inte kunna förstå vad som händer, det är inget annat än djurplågeri!

Nej, det här duger inte mycket till att gömma sig från skarpa smällar, men det är ett riktigt mysställe i burspråket bakom gardinen.

Nu är jag som sagt inte där än men det är svårt att säga vad som krävs för att tippa över, kanske ”bara en smäll till”? Förhoppningsvis ska det aldrig behöva bli så, men jag har blivit klart mer orolig och lite ängslig vid plötsliga knallar och ljud den senaste veckan. , och det finns andra hundar som har det mycket värre. Till och med tjänstehundar kan bli skotträdda av nyårssmällare om det vill sig illa.

Brusreducerande hörlurar, riktigt dåligt alternativ, framförallt för passformen och komforten. Det är ju inte halsmandlarna som ska skyddas. …fast det svänger ju! 🙂

Nu är visst den stora pang-pangfesten för tvåbeningarna på väg, nyårsafton. Där kommer allt på en gång verkar det som, men där har husse och matte i alla fall en sportslig chans att förbereda för mig. Det verkar som att de ska göra ett ”anti panic room” i källaren. Med tvättmaskin och torktumlare på för lite dov ljudmatta i bakgrunden, musik för mig att lyssna på och sedan då de tjocka källarväggarna så hoppas det att jag ska slippa höra hur det brakar loss därute. Kanske kan man skydda sig på det viset när man vet i förväg.

Förra året, när jag bara var en liten valp fortfarande, kom grannflickorna och ringde på inför nyårsaftonen. De visste att jag hade flyttat in, så de ville veta om det var OK att de sköt sina raketer i närheten. För att inte störa sköt de dem sedan längre bort. Vilka fina tvåbensvalpar, eller hur?

Det som inte går att skydda sig mot är de oväntade smällarna utanför husen och under promenaderna på alla andra tider. Så snälla, snälla, kan vi inte komma överens om att sluta upp med det här djurplågeriet?

…eller som husse säger: Stoppa plågsamma ljudförsök.

Moff och kram på er!

Bookmark(0)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *