Hurra,
idag var det dags för skola igen. Det känns som att det här lovet har varit jättelångt, och det har det ju. Senast var det valpkurs, förra sommaren, men det är för småttingar. Nu är jag stor och har levlat till ”Grundkurs lydnad” i Pelles Hundskola. Lite mallig är jag allt för det. Husse tycker inte att jag har levlat dock, snarare tvärtom. Han tycker att saker som funkade jättebra i valpkursen har jag nollkoll på nu. Han är lite tokig, min husse. Jag har järnkoll, till exempel på alla mystiska och spännande dofter och nya hundkompisar! Husse är stor nog att ta hand om sig själv. Jag ska väl inte behöva passa upp på honom hela tiden?
Det började redan när vi klev ur bilen. Wow! Där fanns ju jättespännande hundar och bara väntade på att bli hälsade på och lekta med. Vi hann knappt ur bilen förrän mitt första skall i en helt ny, förtvivlad och sprucken tonart slet sig lös ur min strupe. Det blev inte det sista om jag säger så. Inte så att jag bannskällde hela tiden men många förlupna skall blev det.
Husse brukar tycka att jag har börjat gå rätt fint i kopplet på våra promenader. Vi kanske glömde det för en stund. Här var det sträckt koppel som for höger, vänster, höger, vänster,… som en levande blindkäpp medan vi närmade oss de andra hundarna.
Vår lärare, sadist-Pelle för en kort stund, tyckte att vi skulle ägna oss åt en stunds passivitetsträning. Det betyder att vi fick sätta oss olidligt nära varandra och hålla oss i skinnet. Hussar och mattar fick lägga band på sina hundar i varierande slyngelålder medan i alla fall några av oss med olika kasande manövrar försökte komma varandra närmare. Jag kan nog erkänna att jag var den som förde särklassigt mest med ljud. Småskall, pip och gny i större delen av 90 minuters träning.
Efter passivitetsträningen skulle vi förflytta oss i kolonn bort till en fotbollsplan. Jag skulle gå först med de andra sju hundarna efter mig. Mmmm, det gick ju också sådär. Jag har ju varken ögon eller nostryfflar i nacken så det blev ju småsvårt att gå framåt och titta bakåt samtidigt. Dessutom, om jag stannade så kom ju de andra närmare.
Att möta hundar gör vi ju lite då och då på våra promenader. Lite coolare tycker husse att jag har blivit vad gäller det. …eller, tyckte han då.Efter att ha kommenderat ”dubbelt vänster” tågade vi tillbaka i motsatt riktning och mötte varandra. Uj vad det irrades, zickades och zackades. Slalomgång mellan hundkompisarna var lika roligt för mig som svårbemästrat för husse. Kommandot ”fot” fungerade över huvud taget inte och när Pelle skulle ”störa” oss under en promenadsekvens märkte jag honom inte ens. Jag var fullt upptagen med att sortera ut hund- och kanindofter från varandra i gräset.
En övning där vi alla ystra voffsingar faktiskt överraskade var när vi skulle träna inkallning. Det var många fler som hade liknande rymningshistorier som jag. En liten pudel hade till exempel varit hur säker som helst tills snön kom då han bara drog till skogs. Slut på friheten för hans del också.
Vi fick stå i ring. Husse eller matte lämnade över kopplet till sin skyddsling till Pelle Polis som höll i medan husse eller matte gav sig av igenom ringen och en bit bort på andra sidan. Sedan kallades det in och i samtliga fall var det ilfart rakt genom ringen för att återförenas. Pelle Polis for som en vante efter oss hundar och släppte inte kopplet förrän vi var ute ur ringen på andra sidan. Jag fick inte stopp utan rammade husse med alla mina 16 kilo glädje och kärlek så att han knappt kunde stå kvar i sitt huksittande. En rejäl omfamning och godis blev det i alla fall 🙂
Det var bara i ett fall det gick lite tokigt. En annars jättelydig svart schäfer som skulle bli arbetande hund som gjorde en plötsligt nittiogradare för att komma åt klassens förskrämde lille pudelkille. Det gick dock bra och efter endast ett snedsprång fortsatte kursen mot matte. Den schäferkillen, Morf heter han förresten, bor dessutom nästan granne med oss hemma i Rödeby.
Nästa vecka skulle vi fortsätta med mer inkallning. Till dess skulle vi träna vidare på kontakt, kontakt och åter kontakt mellan husse/matte och hund.
Tips: Vid inkallning, belöna direkt utan att beordra ”sitt”. Det är inkallningen som ska belönas, inte att man sätter sig. Det är det sista momentet innan belöningen som etsar sig in.
Väl hemma igen känner jag vilken pärs kvällen hade varit. Nu ska jag sova minst fem kvart i timmen!
Moff på er!
