Hej!
Vilken fantastiskt rolig hundrastgård vi har i Karlskrona! Jag var där och slaskade runt vid några tillfällen i vintras och aldrig kunde jag väl tro att de skulle göra ett hundarnas nöjesfält av det när våren kom. Härförledens när vi hade varit ute och åkt bil till stan tyckte husse och matte att vi skulle kompensera lite extra för bilresan. De körde ut till Vämöparken för att kolla in leksakerna de hade ställt upp i hundrastgården. Det där kände jag inte så noga till, men när vi närmade oss till fots kände jag igen mig trots att vi bara har varit där ett par gånger. Döm om min besvikelse när det var tomt på hundkompisar. Så mycket rasthage och inte en voffsing gömd någonstans.
Det gav oss tid att i lugn och ro bekanta oss med alla grejerna. Det var en hel agilitybana som stod uppställd där.

En rad hinder att hoppa över, en slalombana, en lång tunnel, en vippbräda, en brant ramp, en ”höjdbana” och en upphängd livboj att hoppa igenom. Många roliga saker, men roligast var nog husse när han sprang och hoppade hinder som en annan liten tvåbensponny. Jag gjorde honom sällskap över hindren bara för att uppmuntra hans ystra hoppanden. Med viss tvekan tog vi sedan tunneln också. Här visade inte husse vägen på samma sätt. Istället ställde sig matte i andra änden och ropade. Lydig som jag var så tog jag glatt den snabbaste vägen till matte, den utanför tunneln. Andra försöket gick bättre. Då ropade matte genom tunneln istället. Husse såg sugen ut att krypa in i tunneln så då kände jag att det var bäst att passa på så att det var mig matte fick ta emot i sin famn på andra sidan.

Vippbrädan var lite lurig. Husse lade upp en godisbit på den. Jag var inte sen att fatta galoppen utan sprang uppför brädan men var så snabbt ut på andra sidan att den slog ner så fort så att jag rullade av den när den slog i marken. Den lekte jag inte med mer efter det. Lite som när människovalparna gungar gungbräda och en hoppar av. Vådligt…

Rampen var inget jag tvekade inför. Lite brant och hög men bred och bastant. Det var först på nervägen som jag funderade lite vad jag höll på med. Tydligen kunde den göras ännu brantare men det kändes bra att sluta med den när man var på topp. Där fanns en annan ramp som gick över i en lång, smal balansgång. Den kändes lite vanskligare så där fick husse vara nära mig hela vägen.
Livbojen var lite klurigare men när husse kastade bollen genom den var det bara att följa efter.

…sedan är det din tur 🙂
Det var väl egentligen bara slalombanan som jag inte testade på ordentligt, för rätt som det var så kom det två lekkamrater som husse och matte inte kunde mäta sig med: Två ”petit basset griffon vendéen”. Det är ett väldigt komplicerat sätt att säga ”liten strävhårig Basset från Vendée”. Det var en tik och en gammal hane. Med hanen kunde jag leka lite om jag tog det i hans takt. Tiken däremot gav mig bara skäll så fort jag kom för nära. Tänk vad bitska de alltid ska vara. Det blev lite livat vid ett tillfälle när hon sprang in i tunneln. Jag trodde att hon ville att jag skulle springa efter. Det visade sig vara en missuppfattning om jag säger så…

Tänk vad skoj det kan vara i lekparken!
Moff-moff!

