Ödehus och annat höstruskigt

Vad skönt det är med hösten! Luften är så mycket mer lapphundsvänlig. Svala vindar som rufsar runt i pälsen, dofter som hänger kvar i den fuktiga marken, och det mysiga prasslet runt tassarna bland alla löv på skogspromenaderna.

Nu i helgen tog vi oss en rejäl morgonpromenad. Efter ett nattligt regn och med vinden som ven genom träd och snår kom det en massa spännande dofter från nattens djur som hade smugit omkring här. Allt från haren som brukar sitta i grannträdgårdarna till vildsvinen som bökat upp nya mörka dofter ur skogsmyllan.
Matte hade kommit på att hon ville gå en gammal stig som vi gick förra sommaren, fast i omvänd riktning. Problemet var bara att där fanns ett par nya hus i vägen. Eftersom husse och matte tyckte det var lite ofint att klampa in i andras trädgårdar valde de i stället att ta en omväg på behörigt avstånd från husen. Hux flux så var jag precis där jag ville, mitt i snårskogen bland älglort och vildsvinsbök.

Ser ni mig här i spenaten? Nehej, och det gjorde nog knappt husse och matte heller. Turligt nog hittade de ut igen fast jag trivdes så bra. Där fanns gott om möjligheter att lyfta ett ben.

Matte tycktes dumt nog lita fullt ut på husse och den här gången hade hon tur.   Helt plötsligt rullade den borttappade stigen ut sig framför oss, lika oväntat för både husse och matte när de kunde trassla sig ur snåren. Husse såg onödigt nöjd ut.

Längs den här skogsstigen ligger ett spännande ödehus. Med förbommad dörr och glaslösa fönster står det där tyst, övergivet och fallfärdigt. Strax intill hukar sig en låg ladugård med krum rygg som inte längre riktigt orkar bära tyngden av sina takpannor. Där brädor har fallit bort från väggen kan man se kättar och hoar står kvar där djuren en gång stod och mumsade sitt foder. Det luktade spännande även om det nog inte var dofter från själva djuren jag kände. Ute på den gamla gårdsplanen var det en annan lite syrligt frän doft. Den verkade komma från de döende och multnande resterna av björnloka som låg lite överallt. Efter att ha inspekterat en gammal stenkällare som inte dolde något för någon längre fortsatte vi stigen bortåt till det som skulle bli promenadens stora behållning.

Det mystiska ödehuset med sin säregna doft av döende björnloka.
Passande nog, strax över min rumpa ser man det gamla utedasset. Det har nog sett många rumpor. Tänk om väggarna kunde tala, så mycket ”skitsnack”…
Jag inspekterar takventilationen på stenkällaren. Den verkar vara fullgod, med råge till och med.

Precis som vi kom tillbaka till bebodda trakter dök det upp en hage med två stora fyrbeningar i. Det var inte den där sorten med vassa horn på huvudet . I stället hade den här sorten långt hår på huvud och nacke och luktade lite varmt och mysigt. Hästar kallades de visst. Efter en stunds tyst, respektfullt hälsande på varandra tyckte husse och matte att det fick vara nog och tog mig därifrån för den sista bitens promenad hem igen.

Hej på dig, vad stor och snäll du verkar vara. Vill du vara min kompis också?

Tänk vad man kan vara med om under en vanlig skogspromenad!

Moff på er!

Bookmark(0)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *