Båtsommaren tog slut så plötsligt. Det känns som att det var alldeles nyss vi var ute och rasade runt på Stenshamn, knaprade blåstång på Kobebus, klafsade i Ungskärs kåve och grillade på Högholmarna. Nu är hösten här med sina ”brun-lappis-kamouflagefärger” och båten har fått komma ur det allt kallare vattnet och för en gångs skull in under tak. Det är ett par veckor sedan nu som husse sa att ”Nu Lazer, nu är det dags för årets vemodigaste båttur”.
Jag förstod precis, det var ju den enda turen där jag inte kunde vara med. Husse skulle nämligen köra runt båten till platsen där vi skulle lyfta upp den nästa morgon.
När det var dags för det stora lyftet fick jag i alla fall vara med, även om det kostade mig en stund i buren. Väl där fick jag dock mitt lystmäte i frihet. Området var stort och inhägnat så utan koppel hade jag rätt mycket att utforska. Det var ändå mest spännande att se vad tvåbeningarna med sina stora maskiner höll på med. Alltid kanske någon av dem ville vara lite med mig och leka också?
…och ta sig några slick också.
Efter ett tag var det dags för att lyfta upp vår båt och placera den på den stora vagnen innan en traktor drog upp den till den stora hallen där den ställdes upp på planen utanför för att göras iordning innan den fick komma in.
Det var flera båtar som kördes upp dit och en massa tvåbeningar som jobbade med dem. Matte och husse stack emellan lite med att leka med mig också. Speciellt matte lekte med mig och min roliga snörboll. Efter ett tag upptäckte matte mig tålmodigt sittande väntandes utanför ett stort plåtskjul. Min kloka och fina matte anade vad det handlade om och gick in där. Jodå, de hade stängt den stora porten och lämnat min fina, roliga boll alldeles ensam i sitt koppel där inne i mörkret.
Det var ett jättespännande ställe där båten skulle in. Det var en stor hall med flera portar och en massa gamla båtar i olika stadier av renovering. Alla längtade de nog till den dag då de åter kunde få guppa runt på sjön. En massa spännande dofter och prylar fanns där också. Mitt i allt detta skulle vår båt alltså in så att husse och matte kunde jobba med den också under vintern.
Bäst på hela dagen var ändå när de efter ett tag rullade fram en stor grill och ordnade med en massa läckert doftande korvar som tvåbeningarna glatt mumsade på. Jag kopplade på mina rådjursögon och ett tu tre hade matte kommit på att det ju ändå var dags för mig att äta. I stället för medhavt torrfoder fick jag… katching… just det, en grillkorv i småbitar!
Nu har det gått några veckor sedan vi fick hjälp av tvåbeningsflocken på varvet att putta in båten i hallen. Idag var vi där för att börja jobba med henne.
Jag tycker om att vara där. Det är så spännande att tassa runt på upptäcksfärd och kanske hälsa på någon ur varvsflocken. Göran, tvåbeningsfarbrorn som ordnade korv åt mig senast, var där också. Honom gillar jag, ända sedan jag som liten syltandad valp gav honom en blödande tumme. Jag tror att han gillar mig också. …ändå.
Lite förvånad blev jag ändå idag: Jag trodde att vi skulle göra båten fin. Tvärtom verkar det som att hon ska göras ful.
”Det måste bli sämre innan det kan bli bättre” säger husse. Hmm, jag undrar det.
Moff på er!
