Ajajaj, nu har vi problem, framförallt jag! Husse och matte är rejält bekymrade. Nu när jag är en fullfjädrad trebenskissare som dessutom inte är totalt styrd av min aptit på något att stoppa i magen längre känner de att de ibland tappar fjärrkontrollen till mig. För dem blir det ett större problem än för mig eftersom det är de som inte har koll medan jag vet precis vad jag gör. …tror jag.
Själv brukar jag normalt ha full koll på dem och det vet de också. De brukar nämligen se hur jag sticker upp huvudet här och var och kollar att de är där jag vill ha dem innan jag fortsätter med mina nosiga bestyr bland stock och sten.
Jag är trygg i min vetskap att de är där. …och om de kallar på mig så kommer jag springande när jag är klar med vad jag nu höll på med. Oftast blir det rätt snabbt, men det är det här ”…när jag är klar med…” som verkar vara deras bekymmer. De verkar dessutom se det som ett större problem när vi har ”störmoment” i närheten, som andra människor eller hundar som jag ju gärna vill hälsa på. Då kan det ta ett tag innan jag kommer… om alls, och de verkar rätt så missnöjda när de tvingas hämta in mig.
Häromdagen ringde husse till Pelles Hundskola igen för att kolla upp vad det var som höll på att hända. Deras misstankar om att det är en fas i min uppväxt bekräftades av Pelle som verkar ha tipsat dem om att kanske koppla en lina till mig. Hm, det känns inte så himla hippt, det är ju bara som ett längre koppel. Däremot sa han också att det är bra att INTE koppla mig när jag kommer efter en inkallning. Jag håller med, det blir ju inte så uppmuntrande för mig att komma nästa gång då. Frågan är väl bara när de ska koppla mig i så fall. Nåja, det kanske mer är en tajmingfråga.
I söndags var det klippt på riktigt. Husse tog med mig på en tur upp i skogen där vi sprang runt på stigar och i obanad terräng. Husse hade nämligen insett att ute på spåret där jag vet vart vi ska brukar jag springa lite före vilket gör att jag är den som först ser när något dyker upp. Ute i skogen springer jag i stället i hans fotspår. Plötsligt kom vi till ett sankt område och blev tvungna att ta oss ut på spåret igen en bit. Då fick jag syn på två MTB-cyklister som stod en bit längre fram på spåret och sprang glatt fram för att hälsa och kanske leka. Husses försök att kalla in mig var lönlösa och när cyklisterna sedan stack in i skogen måste jag bara följa med dem. De var ju så mycket mer spännande än husse, och husse följer väl… eller?
Husse säger att han både ropade, visslade och fjollade sig med att springa iväg i annan riktning och tjoa. Jag vet inte, jag var fullt upptagen med att springa efter cyklisterna. Efter en god stund var de nöjda med cykelturen och jag mer än nöjd med min löprunda. De hade stannat vid toppen av skidbacken men där var ju inte husse. Det tog husse en halvtimme av inkallning och visslingar runt spåret innan han via ett telefonsamtal till en av cyklisterna som husse hade råkat känna igen kunde möta upp oss. Det var roligt att se att husse kom till rätta igen efter att han hade sprungit bort sig. Det konstiga var bara att när jag sprang emot honom räknade han ”1, 2, 3, 4, 5 sista sekunderna okopplad på bra länge”. Han var lite spänd, husse, och det var bara att följa med raka spåret hem. Sju km slutade äventyret på och en konstig känsla av skam i kroppen gentemot husse som inte alls verkade nöjd med mig. Den där linan som Pelle tipsade om verkar bli verklighet nu.
Pelle har förresten en pågående grundkurs i lydnad just nu som jag är för ung och busig för, men han har bjudit in oss att komma förbi efter ett av kurstillfällena så att han kunde kolla upp hur jag beter mig. Husse och matte verkade glada för det, speciellt efter söndagens eskapad, och det är redan bestämt att jag ska få träffa Pelle så snart som nästa söndag. Jag kommer nog också att bli glad när jag träffar Pelle igen. MYCKET glad… som vanligt 😉
Hopp och lek på er!
…eller, ja, så gott det går.
