Vi gick en promenad i Kalmar i helgen. En bit från mattes lya finns det en stor inhägnad bollplan bakom en skola där vi har lekt några gånger tidigare. Den här gången hade matte uppgraderat tennisbollen till en lite tyngre, massiv gummiboll i ett snöre. Dels fick de till väldigt mycket längre kast med den, dels var den mer lagom att springa med i munnen och så var den mer ”al dente” än en tennisboll. Det är roligt att leka med tennisboll också men den här eggade mer, kanske lite för snöret som hängde och slängde . Det enda jobbiga var väl att de slutade innan jag tyckte att det var dags. Det hjälpte inte hur ivrigt och högt jag än hoppade för att visa att de skulle kasta den igen. De tyckte att jag hade börjat se lite trött ut. Pyttsan, inte jag… Jag längtar redan till nästa gång jag får leka med snörbollen igen, men det kanske var meningen 🙂
En hundrastgård hör man nästan på namnet vad den är till för. Dit kan hundägare i stan gå för att få släppa sina hundar lösa för lite hopp och lek, ofta med andra hundar. Vi gick till en sådan efter att snörbollsleken tagit slut, och minsann fanns det två små jyckar där. Det var två riktiga rashundar, de hade fler raser i sig än jag kan räkna. Deras matte sa att de var fyrvägskorsningar, två skälliga kastratsångare till gatuhundar från Rumänien som hon hade tagit hand om.
Den ena, en brun raggig sak, var en riktig ilskputte som bara aggroskällde på mig medan den andre var mer lekfull. Med honom blev det en massa rolig jakt fram och tillbaka i rastgården. När den lille ilskne blandade sig i ett par gånger slutade det med att jag blev utskälld från två håll samtidig. Just det var lite läbbigt, jag liksom ”frös fast” på fläcken. Då var det skönt med husse och mattes närvaro.
Just när vi kände att det var dags att lämna de två kom det en blyg liten goldentikvalp på fyra månader. Hon och hennes matte stod lite förfärade utanför och såg den vilda jakten där inne men vågade sig till sist in för att hälsa lite. Det var lite svårt att växla tempo sådär men efter lite försiktigt nosande och hälsande försökte vi leka lite. Jag fick lite omvänd déja vu när hon förskrämt pep när jag försökte busa med henne. Det var som när store Marcus bufflade med mig, så vi slutade där innan det blev för jobbigt för henne.
Matte tycker att jag har börjat retas med henne. Själv vill jag ju bara att hon ska leka med mig. Som när jag tog hennes handske. Hon försökte be mig snällt att lämna tillbaka den, och hon försökte ta tillbaka den. Hela tiden höll jag mig precis utom räckhåll för henne, viftade lite på handsken för att trigga henne och hoppade undan när hon försökte sno tillbaka den. Likadant när hon bäddade rent i sin och husses säng. Då var jag där och norpade ett örngott. ”Hahaha, du kan inte ta mig, du kan inte ta mig…” …och det kunde hon inte. Det är lite roligt att försöka trigga matte 🙂
Bus eller Gos?
Ja tack!
