Oj vilken dag!

Oj vilken dag jag hade igår. Till att börja med ett glädjande besked, magen tycks ha stabiliserat sig nu. Det beskedet gav jag husse och matte vid flera tillfällen igår och även nu idag. Varannandagssyndromet verkar ha släppt (peppar, peppar…) och jag är nästan helt över på lammproteinfodret nu.

Vi letar båda formbesked, husse och jag, fast i lite olika discipliner. Min dagsform var ”fast och bra”, husses är lite mer osäker. Han verkar springa en massa hit och dit, ungefär som jag när jag ”behöver” men jag ser aldrig några ”resultat” efter honom 🙂

Jag frågade ju om det var någon som var sugen på att åka hundbur. Husse var dum nog att räcka upp handen så jag stängde in honom en stund. Tur för honom att bilen är på verkstad, annars hade jag kanske tagit ut honom på en tur också 😉

Husse fick skaka galler en stund tills han lovade vara snäll igen. Nej, jag är för snäll, jag låste aldrig buren om honom 🙂

Näbbis har avslöjat sitt innersta för mig. Tyvärr kastade han samtidigt in handduken och vände magen i vädret. Det var efter en stunds sedvanligt tilltufsning, tugg och bus som besvarades med kärvänliga (kan jag ha misstolkat det?) pip av Näbbis som han bara sprack upp i en söm och nästan tappade en labb.

Lite första hjälpen, insamling av förlorade delar och iltransport till sykunnig akutpersonal. Det ska nog ordna sig ändå.

Vit stoppning var vad luddisen var fylld med. Husse och matte skickade honom till någon slags symaskinsakut eller så. Hoppas han är kurant snart. Jag har nämligen lite nya tänder på gång som jag vill prova på honom. Två kindtänder föll nämligen igår under lite lek med en tuggknut och det verkar som att ersättarna redan var redo under dem.

Svampletarkursen gick in på ett mer praktiskt moment igår: Skogstur. Det blev en rätt givande tur. Husse och matte fick med sig sådana där gula hem och jag fick en massa godis. Det var vansinnigt spännande i skogen men jag förstår inte riktigt tjusningen med de där gula svamparna. Det fanns ju så mycket mer spännande dofter i skogen. Som när jag plötsligt gjorde ett sidledsryck  och ledde husse rakt på en alldeles färsk rådjursbajs. Den hette visst ”Usch!” på människospråk.

NEJ! heter den här roliga svampen. Den gav inget godis. Risk för bärsärk och MYCKET dålig valpmage sa husse.
”JAAA!” eller ”Duktig hund” tycks den här gula gynnaren heta. Här blev det godis samtidigt som husse och matte städade upp den ur skogen och lade den i någon sorts påse, ungefär som med hundbajs. Jag förstår inte riktigt… Håll naturen ren?
Hurra, en gul till! …och genast förnimmer jag smaken av hundgodis i munnen. Slurp.
Kan man röka de här? Nej? Inte röksvamp alltså…
Ja husse, jag förstår, mängden gul svamp i påsen kommer att avgöra mängden av godis i valpmagen.

Väl hemma fick jag en extra ranson hundmat efter skogsturen, kan det bli bättre? Ja, okej då, jag hade ju kunnat få behålla den munfull jord som de snodde från mig tidigare under dagen. En ”sidofångst” i jakten på något litet kryp. Men å andra sidan så var det ingen som snodde flugan av mig som jag efter en stunds guttaperkastudsande över golvet till slut lyckades knipa.

Som sagt, dagsformen är i alla fall god men det är ett evigt vakande öga från husse och matte på vad jag nosar upp för godsaker.

I morgon ska jag börja skolan! Hopp och lek på er, vi hörs!

Skräpmat och känsliga magar

Problemet med skräpmat är att det är alldeles för gott och lätt att stoppa i sig. Jag har hört människorna säga att man kan bli tjock av skräpmat. I mitt fall verkar det vara tvärtom. Husse säger att jag måste sluta stoppa i mig skräp för att jag inte ska magra av. Jag var ju i blåbärsskogen förra veckan (se inlägget ”I skogens skafferi”) och stoppade i mig något riktigt olycksaligt som fick min mage att sparka bakut åt båda hållen under något dygn.  Därefter har jag haft återfall med racermage ett par gånger utan att egentligen kunna sätta tassen på vad som kan ha slunkit ner för att stöka till det. Visst, när husse eller matte inte ser så kan jag fortfarande gott gnaga i mig någon liten pinne, fjäderpenna eller bara lite gräs och mossa men numera är de på mig som hökar så fort det börja tuggas eller nafsas utan deras godkännande. Bara en sådan sak som oreganon vars blommor lockar till sig så vansinnigt mycket bin, humlor och getingar just nu. Igår såg husse hur jag faktiskt lyckades sno en och tugga i mig innan han hann göra något. …eller tugga? Om husse verkar lite för intresserad av vad jag har i munnen övergår jag från ”tugga” till ”svälja” så fort det går. Riktigt vad det var den här gången vet jag inte men det var någon slags större fluga i myspyjamas.

Bambi förpassade husses bil till verkstaden för ett tag sedan så husse tycker att jag ska få lite positivare ”feelings” för hundburen. Därför serveras alla mål mat där just nu. Det var nämligen i den här buren som jag första gången bekantade mig med min ”turbomage”. Jag var inte alls förtjust över att åka i buren, riktigt otäckt var det. Händerna upp om det finns någon frivillig för en provtur så får ni se hur skoj det är.

Det är aldrig något fel på min aptit egentligen men vid det senaste återfallet när magen bestämde sig att gå i racerfart igen igår så blev frukosten ”lite mycket”. Jag kunde inte hjälpa det, det gick bara inte att äta allt så jag bestämde mig för att göra som med mina tuggben, gömma tills jag behövde det bättre.

Simsalabim, nyss var skålen här. Just bara för idag när jag inte kunde äta upp så gömde jag den. Jag vill ju inte att husse dukar av något som kan vara användbart senare…

Tyvärr är husse så ordningsam så han hittade skålen med mat när han skulle ordna till filten som jag hade knölat över den.

De här dagarna när jag inte har mått ”på topp” har det ändå varit rätt skönt att bara bli ompysslad och bortskämd. Då är det gott att krypa nära husse eller matte för lite gosigt kel och det ställer de ju alltid upp på.

Man behöver inte känna sig urken för att uppskatta lite kel. Klia mig på magen, det går hem alla dagar i veckan och jag är rätt dålig på att dölja vad jag känner för det 🙂

Är det sedan ett riktigt hundväder ute så blir det förstås ännu mysigare att vara inne men nöden har ju som bekant ingen lag så ett eller annat besök ute måste man ju göra även om det är blött, inte minst om magen krånglar. Nu vet jag att husse och matte gärna vill slippa blöta och kladdiga golv inne så vi har vår procedur med en handduk och ”fyra tassar runt” innan jag kliver in på köksgolvet.

Tillbaka till min mage: Dagsnotering är det som gäller och just idag är det jättebra. Till och med bättre än innan jag käkade skog, om vi nu törs antyda konsistenser här (vilken skitblogg det blev idag då).
Från Pure Natural’s kycklingbaserade valpfoder, via Royal Canin’s valpfoder med ”fågelprotein och vete tills för någon vecka sedan (kyckling och vete kan vara lite svårt) via Pure Natural’s Sensitive med lax och öring (tyvärr i vuxenfoderbitar och svårt att veta mängd för en valp) går vi nu försiktigt över till ett lammbaserat valpfoder för känsliga magar (Nature’s protection, Junior Lamb). Här behöver vi nog stabilisera menyn ett tag nu. 😛
Gårdagens återfall för magen förresten: Skulle det kunna bero på att det av misstag serverades en portion av kycklingbaserat foder igen (ja, vi har lite övergivet foder kvar) när jag nu dessutom redan hade en rätt sliten mage?

Förresten, husse och matte har dessutom nu officiellt stämplat mig som rumsren. Det har varit nästan helt fritt från olyckor under hela min tid här men de här nätterna med risig kista har jag fått demonstrera att allt inte hänger på deras förmåga att ”läsa mig” utan att jag säger till när jag behöver också.

Mmmmmm, sluta inte nu…

Nej, dags att bita av det här inlägget. Valppuss på nosen, vi hörs snart igen!