Jag har oftast rätt lugna dagar när husse jobbar, ibland kanske lite väl lugna. Visst är det skönt att kunna få vila lite. En valp som växer behöver sin sömn. En vuxen hund kan visst sova 12-18 timmar per dygn medan en valp i min ålder behöver 16-20 timmar. Speciellt när jag har busat loss eller det har varit mycket folk omkring mig blir jag lätt trött efteråt. Det kanske inte genast märks när jag börjar bli trött, för precis som en övertrött människovalp kan jag nästan bli lite hyperaktiv, tvärtemot vad man skulle kunna förvänta sig. Då brukar husse och matte försöka lugna ner mig och till slut söker jag mig till något eget lugnt hörn till exempel i sovrummet där det inte är så stimmigt. Det kan vara lite svårt att komma till ro eller ens vilja vila så länge det ständigt händer nya spännande saker runt omkring en, speciellt som vi lapphundar är väldigt sällskapliga och vill vara i närheten av resten av familjen.
Ofta händer det rätt mycket på helgerna, som när vi var i Malmö, på hundutställning i Eslöv och sedan i Bjärred där jag rasade runt med syrran (se tidigare inlägg), allt på samma helg. Då tar man det gärna lugnt ett par dagar efteråt och det är faktiskt rätt skönt att bara koppla av medan husse är på jobbet.
När husse är borta dansar valpen på bordet… Nej, husse vill inte ha det på det viset så när jag är själv hemma är jag förvisad till den stora hallen på baksidan.
I början var det inte roligt just när husse lämnade mig hemma för att bege sig till jobbet. Han lärde sig dock ett fultrick av en kompis till matte och kastade ut lite torrfoder på hallgolvet när han skulle gå. Medan jag sysselsatte mig med att leta upp dem sa han ”Hej då” och stängde dörren om sig. Ibland har det hänt att jag försökt ropa tillbaka honom en kort stund, speciellt om jag hört att han håller på med något utanför huset, men det har aldrig hjälpt. Det slutar rätt raskt med att jag finner det för gott att lägga mig på filten i favorithörnet. Numera brukar jag lägga mig där redan när jag förstår att husse är på väg att gå. Där har husse också lagt några av mina käraste leksaker så att jag har något att ägna mig åt när jag har tröttnat på att bara slappa.. Fina, trogna Näbbis är alltid där när han inte är på sjukan för omplåstring och några nya stygn eller så.
När husse kommer hem på lunchen blir det alltid en massa lek och stoj innan det blir mat, rastning och lite lek igen. Favoritleken de här stunderna är alltid då han kastar min rengnagda tennisboll mot uthusväggen och jag försöker fånga den i studsen. Lite dragkamp på det, lunch och kanske spåra upp någon förrymd köttbulle så kan det vara rätt skönt att knyta sig en stund och husse kan återgå till jobbet igen.
Okej bollrackare, kom ner någon gång så ska jag ta hand om dig……äsch, miss, den tog på nosen. Full fart efter den bortskuttande bollen.
I fredags var jag dock inte så jättetrött på eftermiddagen utan vaknade och började känna mig lite rastlös. Vad kunde jag hitta på? Tuggknutarna var ju rätt uttjatade vid det här laget. Dörrmattan som husse köpte för någon vecka sedan för att de inte skulle behöva smutsa ner min ”tasstorkarbadrumsmatta” (hurra för svenska utan särskrivningar 😉 med sina skor när de kommer in, den såg ju rätt ensam ut den också där nere framför dörren. Dessutom så är det ju den där dörren jag vill hålla ett öga på för där kommer husse plötslig när jag minst anar det.
Jag lufsade ner till hallmattan och smakade lite i kanten på den. Det ena gav det andra och efter ett tag hade jag lyckats slita loss kantsömmen och fått lite bättre tag med mina tänder. Det blev ett intressant terapiarbete att tugga och slita mattan i småbitar, i alla fall ett tag. Sedan vände jag uppmärksamheten till min boll igen, lagom tills jag hör något utanför och husse några ögonblick senare öppnar ytterdörren. Redan när jag kommer honom till mötes i dörren anar jag att något inte var ”på topp”. Husse hade så konstigt lång nos när han tittade förbi mig och in i hallen och sa ”Jaha, här har du haft tråkigt idag ser jag”, först fattade jag inte alls vad han menade. Det är alltid tråkigt utan husse eller matte. Först efter att vi hade kelat och lekt så förstod jag att husse tyckte synd om dörrmattan. Jag tänkte att matte kanske kunde ordna mattan lika fint som hon ordnar Näbbis när det behövs, men husse rullade ihop mattan, samlade ihop småbitarna och kastade alltihop. Nu ligger det en helt ny matta där igen men med en mycket segare bred gummikant som dessutom smakar blä.
Jag tänkte att vi kanske kunde ha kräftskiva igen eller så. Jag har ordnat lite konfetti för att göra det lite extra festligt 🙂
Tack husse för att du inte blev argare än så, för jag hade definitivt haft svårt att koppla ihop några bannor med vad de skulle vara till för. Skönt att det alltid får vara roligt när du kommer hem!
Någon gång har jag blivit överraskad när nyckeln rasslar i låset. Husse har nämligen vid några tillfällen ordnat det så att grannvalpen Linnéa kommer och tar hand om mig en stund på lunchen. Hon är lika rolig som snäll och leker så bra med mig.
En annan gång stod hussemor, Kaj och deras hund Kajsa där! I stället för en timme med husse så blev det tre timmar med dem eftersom de inte hade lika bråttom som husse. Det är roligt att vara med dem också, jag blir nästan löjligt glad och ålar runt och piper, men Kajsa vill ändå aldrig leka med mig. Hon är nämligen en lite äldre, fin dam som inte tycker att valpstoj passar sig. Jag har så smått börjat lära mig det. Hennes tänder ser dessutom nedrigt vassa ut och hon visar mig dem rätt frikostigt medan hon morrar sitt ”Låt mig vara, valpvasker!”
Jag tänkte helt kort ge en uppdatering om några kära ämnen för husse och matte. Vikten: Jag var ju lite tanig i början. 28 veckor gammal väger jag nu 13,7 kg. På 17 motsvarar det en uppgång på 10,5 kg, lite drygt sex hekto i veckan vilket rätt precis motsvarar den takt jag fortfarande håller. En stadig uppgång med andra ord. Detaljer hittar ni här:Tillväxtkurva.
Husse och matte har krympt portionerna med c:a 10% för att dels bromsa viktökningen lite (jag får ju köttbulle också som belöning ibland) och dels för att de tycker det är bättre att jag har aptit och är lite mer sugen. Mankhöjd: På höjden mäter jag nu lite drygt 45 cm. Det är lite svårt att mäta eftersom jag inte tycker om att ha den där tumstocken över mig och helst sätter eller lägger mig. Knappt fyra cm kvar till de rastypiska 49 (46-52).
Liten har blivit stor. Pallar du sju kilo till? 😉
Maten: Efter försök med en del olika sorter har vi landat på torrfodret Nature’s Protection, Junior Lamb. Kliandet, pälsfällningen och lös mage har upphört men just nu är det lite klent med aptiten. Både husse och jag tycker att det fodret luktar rätt… trist.
-Tillfällig lösning: Husse mosar in tio, femton gram blodpudding med torrfodret, då kan jag till och med tycka att det kan vara lönt att skynda fram till matskålen när han säger ”Varsågod”. Vi får hålla koll här, tendensen är lite hård i magen. Tips på bättre lösningar mottages tacksamt!
-Långsiktig lösning: Hitta något annat kycklingfritt med trevligare lukt och smak, köp inte så stora säckar! Även här mottages tips med stor tacksamhet! Klippa klor: Åh vilken ångest vi hade, både husse och jag. Att en klotång kan göra en sådan skillnad. En rödskänklad Miller’s införskaffades och sedan dess har det gått som smort. Senast i lördags klippte husse alla klorna på mindre än tio minuter. Åka i hundbur: Det var ju en ren skräck inledningsvis med stressmage och kräkningar. Efter att ha fått levt med buren öppen i köket och alla mål serverade i den hela sommaren så är det numera helt lugnt att åka i buren. Bältesselen fungerade som alternativ under sommaren men blev rätt omständlig att kliva i och ur hela tiden. Pälsen: Valppälsen ska ju normalt börja trilla först under andra halvåret, för mig började det redan runt fyra månader. Vi skyller på maten. Nu har den riktiga pälsen börjat komma på allvar. Svansen fylls ut, jag har fått lätt vågig päls på ryggen och en mörkt brun lyster. Tänder: Alla valptänder var bytta strax innan sex månaders ålder. Mycket rejälare doningar sitter där nu men husse och matte vill inte att jag använder dem när jag hälsar på folk, det finns de som kan bli rädda då. Det är svårt men vi tränar på det Kissar: Fyrbent fortfarande, men i morse lättade jag faktiskt lite på ena bakbenet. Det var lite risigt där jag stod, så egentligen var det väl mer en tvekan att sätta ner sista tassen i marken bara… tror jag i alla fall. Skall: Jag kämpar på, vet att jag inte bör men ibland är det bara så förbaskat svårt att hålla sig. Det är som hicka, jag försöker hålla igen men det bara bubblar upp ur halsen och ut genom en förvånad mun.
Vem där?!? Det bubblar liksom i halsen och små ”moff” kan lätt bli ett skall.
I går kväll hade vi kräftskiva hemma hos oss. Då kom grannarna som jag känner rätt väl från husen intill. Jag blev helt till mig och det nästan kröp i pälsen av glädje när de kom gåendes rakt mot mig. Tänk att de allihop kommer för att hälsa på mig och säkert vill de leka med mig också!!! Eftersom alla måste ta ett stort kliv över inhängnaden till min bakgård för att komma till dörren så kunde jag hoppa omkring därinne och ge dem ett slickeblött och skuttigt välkomnande. Husse har börjat på en rätt ojämn kamp att göra mig till en ”lite coolare kille” när det gäller gäster. Kanske hittade han nyckeln till det låset igår för medan gästerna, som jag ju trodde var på väg till mig, klev in och hälsade på alla utom just mig så höll husse mig sysselsatt och i schack med kel och en massa prat om hur duktig jag var. Snart var ankomstceremonierna över och min nyfunna coolhet sprack bara när någon kom fram just till mig och ville hälsa, och det var det ju som tur var rätt många som gjorde, fast lite pö om pö. Resten av kvällen smög jag bara runt och luktade på allt och alla under borden och mellan stolarna. Speciellt intressant luktade det om de där röda klädnyporna som alla satt och suttade på och resterna efter dem som landade i hinkar på golvet. Men säger man ”Nej” så är det ”Nej”. Jag vet fortfarande inte hur de smakar.
Men hej, var det inte du som försökte nypa mig i nosen för ett par veckor sedan? Ja, just det, skäms du bara, skammens rodnad klär dig!
Kvällens höjdpunkt OCH minnesbeta var annars när ena grannfamiljen gick hem och hämtade Marcus, deras treårige Bearded Collie, för att vi skulle få träffas och leka. Han var stor och lurvig och verkade jätteleksugen. Vilken glädje, förra helgen Lexi och nu den här… öh, jättestadiga biten. Jag som älskar lek och bus, jag som är så snabb, stark och rolig! Ute på fotbollsplanen bakom huset släppte dem oss. Jag inledde med att hoppa rakt på honom, ge honom ett lekfullt tjuvnyp och rufsa till hans päls. Det märktes dock snabbt att Marcus var starkare än jag, större och tyngre än jag… OCH snabbare än jag skulle det visa sig. Rätt snart blev det jag som fick gå mer på defensiven och skydda min bakdel. Jag försökte sätta in kontrastötar men fick genast ett nyp med morr tillbaka riktade mot min ädla bakdel. Det var nu jag började känna att jag kanske inte hade full koll på detta. Jag testade en patenterad rusch och fick genast ett par meter på honom. Haha, det är så jag ska spela honom! …hoppsan! Marcus hade väldigt långa galoppsprång och var strax över mig igen. Nu kände jag att det här hade jag definitivt INTE koll på. Hur jag än försökte fly runt i cirklar, kontra eller finta så var han på mig. Vad hade jag satt igång för krigsmaskin?! Skulle han göra slut på mig?! Benen bar mig inte snabbare, tvärtom började de kännas lite sega och till sist under en attack från Marcus blev jag tvungen att skrika om nåd och hjälp, ett riktigt ”valp-i-nöd-tjut”. Husse ropade på mig och sällan har väl en inkallning känts så befriande. Det tog bara ett par sekunder så satt jag i ”fri-på” bakom kära, trygga husse.
Det här är inte Marcus utan en avlägsen släkting kan jag tro. Marcus öron är pottklippta som på Gustav Vasa för att inte maten ska fastna där när han äter.
Efter leken gick de hem med Marcus, men strax efter att de hade kommit tillbaka utan hund för att fortsätta kräftskivan så kom Marcus lufsande själv tillbaka runt knuten. Det var förstås jag som först upptäckte honom. Jag välkomnade honom med ett glatt skall och nu släppte dem in honom i min hage på bakgården. Jag sprang genast fram till honom, lite lätt valpdement, för att kolla om han hade lust att leka lite igen. Det hade han.
Två supersnabba varv runt vinbärsbusken i rekordfart, jag först och Marcus tätt i rumpan på mig, följdes av ett nytt och ännu innerligare ”valp-i-nöd-tjut” bakom busken. Där och då tyckte jag att det kunde vara färdiglekt, och det tyckte tydligen hussar och mattar också. Husse kollade så att jag inte haltade eller hade ont, men allt var ju OK även om jag kände mig lite mör. Mest ont gjorde det nog i min självbild. De enda spåren leken hade satt var att jag lite senare på kvällen skulle få lite kel av en av grannarna men råkade pipa till av förskräckelse när handen kom mot min bakdel. Jag hade fått en minnesbild av Marcus stora käftar… Huga.
Kvällen blev rätt sen men jag sökte mig likt Pierre Isacsson på 70-talet en ”lugnare nivå”. Där fanns ingen ångmaskin att mata metatabletter i (vet ni dagens människovalpar vad det är?) men där kunde jag dra mina timmerstockar. Nej, jag snarkar inte, jag bara snusar lite lätt)
I förmiddags var det dags för nya folksamlingar. Jag och husse gick upp till toppen av skidbacken för att kika lite och hjälpa till vid ”Mardrömmen”. Nej, det var inte Marcus som hemsökte mig i sömnen utan en löpartävling där människor med berått mod sprang uppför skidbacken, rasade utför backarna genom skogen på baksidan, hem bakom vårt hus för att ta ”mördarbacken där” efter att först ha plumsat runt i ett kärr, på leriga och darriga ben ta sig mot skidbackens fot igen och på vägen dit återigen plumsa runt i kärr. Ett sådant varv var tre kilometer. De som hade svårast att lära sig läxan gjorde det tre gånger innan de hittade rätt väg på slutet upp mot mål. Det var å andra sidan de som verkade vara de största och starkaste löparna. Människovalparna var snabblärda och behövde bara ett varv.
”Fel sida!” som husse brukar säga när jag går på fel sida om någon stolpe. Hade ni varit på den här sidan det rödvita bandet så hade ni varit klara. Nu får ni göra om det igen ju.
Den här gången var jag riktigt cool och gick snällt förbi både människor och hundar utan att rycka och dra i kopplet, men oj vad mycket det fanns att både titta och lukta på, och oj vad ni människor kan lorta ner er. Ni skulle bara veta att när jag och husse sedan hade traskat hem igen, och jag fick springa lite fritt igen, så var jag och kollade in var ni hade klafsat, och mig kostade det en dusch om ben och mage med vattenslangen innan jag fick komma in och bli frotterad, precis som ni fick göra uppe vid Dackestugan innan ni fick gå in där. Då var jag ändå inte en bråkdel så gyttjig som ni!
Husse, jag tyckte du sa det bara var ben och mage du skulle duscha med vattenslangen…
Nu är det en sådan där skön eftermiddag igen då jag bara sover, suckar och sover igen. Jag fortsätter nog med det i morgon också. Då är det jobbdags för husse igen, fast jag har hört att grannens människovalp Linnéa ska komma och hälsa på mig lite. Det brukar bli kul 🙂
Oj vilken helg det blev. Husse brukar säga ”äntligen slut på veckan” när han kommer hem på fredagskvällen. Jag säger… voff.
Eller ”äntligen slut på helgen”! Nåja, det är inte så illa som det låter, men liksom husse och matte kan behöva vila upp sig efter en tuff arbetsvecka så kan jag behöva vila upp mig efter denna fullmatade och tuffa helg.
Vi skulle åka ner till Malmö och hälsa på husses människovalp Rasmus och hans flickvän My. My är ett fint namn förresten. Jag trodde inte att jag visste någon annan som hette det men sedan kom jag på en: My Bonnie, hon som de sjunger om. My Bonnie is over the ocean…
Ämnesflykt, tillbaks… När vi nu ändå skulle ner till Malmö så kom husse och matte på att jag ju har en syster i trakten av Lund, Lexi, som det hade varit roligt att hälsa på, så de tog kontakt med Lexis matte och stämde träff på söndagen. Gissa var? På något så superhäftigt som en hundutställning! En hundutställning är som en slags skönhetstävling, lite som Miss Universum men man behöver inte trimma bort all päls och lova att rädda världen för att vinna. Tvärtom tror jag att det vore försvårande.
”Jaha, då var det dags för baddräktsmomentet…” Nej, så funkar det inte på hundutställning. Men, en riktig utställare har ett pop-up-tält för sin fina vovve så den inte blir blöt eller för varm eller vilket annat gott syfte som helst. Utställningsområdet är som en gigantisk, plottrig campingplats
Annars inleddes resan på lördagen med en lååååååång biltur ner till Malmö.
Den blev extra lång av att jag var förpassad till hundburen där bak i bilen, i och för sig helt OK nuförtiden, men också för att vi efter c:a sju mil får ett meddelande av Lexis matte att vi behövde vaccinationsintyg med oss för att få komma in på hundutställningen.
Efter att ha blivit instoppad i buren, kuskat runt i en och en halv timme och sedan stannat befinner sig bilen ett par meter längre fram än ursprungsläget. Jag tycker Bambi kunde gjort ett bättre jobb på bilen om det ska vara på det där viset.
Hos Rasse och My var det jättetrevligt och blev jättesent för en liten valp. Därför var det skönt att få knyta sig i sin egna filt på Scandic Malmö City, första gången jag sovit på hotell. Människor är förresten lite onödigt komplicerade. ”Hade ni beställt rum för hund?” sa tjejen i receptionen förvånat och tittade på mig. ”Ja”, sa matte, ”vi kryssade i rutan för rum för husdjur”.
”Aha”, svarade receptionisten, ”det där ger bara något konstigt tecken eller bokstav som vi ofta missar, det är bättre om ni skriver det som tilläggstext nästa gång”. Hmmm…. Fast de bjöd i alla fall på en matskål på rummet 🙂
På morgonen ville jag förstås ut och kissa och husse fattade galoppen rätt snabbt som tur är. Vi ilade genom korridoren, genom receptionen och ut genom entrén. Väl nere på fotskrapmattan kunde jag inte hålla mig utan gick ner i kisställning. Husse såg det och drog mig raskt vidare.
Husse, säg till nästa gång så ska jag försöka skriva ett meddelande i stället för att bara rita ett långt streck.
Nåja, det gick bra till slut det också.
Efter frukosten bar det iväg mot hundutställningen i Eslöv. Tänk er över 1300 hundar på en och samma dag på ett flygfält!
Nej, inte camping eller scoutläger. Det är hundutställning på gång!
Eslöv utsågs visst till Sveriges tråkigaste stad någon gång på 80-talet. Mycket kan ju ha hänt sedan dess men som hund tvivlar jag på att det i så fall kan ha varit till det bättre. Inte för hundutställningen, den var super, utan för att de för en lång hundålder sedan ungefär införde totalt koppeltvång i hela Eslöv. Till det kommer det också att det inte verkar finnas några inhägnade hundrastgårdar där. Kan det bli mycket tråkigare för en hund? Nu skulle jag alltså äntligen få träffa andra hundar, massor, och min syrra till på köpet, men bara i koppel!
Hundutställningen var ofantligt mycket större än vi kunde tro. Vi skulle till Ring 15 för att se på finska lapphundar. Vi vet inte hur många ringar det var men säkert minst 30. Ringarna var logiskt nog fyrkantiga stora gräsplättar där hundar ställdes upp för att bli avsynade. Husse och matte hade varit kloka nog att ta på sig låga gummistövlar trots att det var fint väder. Det hade regnat tidigare och inne på utställningsområdet var det väldigt lerigt.
Tass-kigt påhopp i lervällingen, Lazer…
Rätt snart hittade vi rätt ring. När jag såg de vuxna lapphundarna kände jag mig inte så liten längre, men jag kände mig allt lite naken för det var värst vad mycket päls de hade! Dessutom brukar jag sätta mig fint för att få köttbulle men de ställde sig upp och sträckte på sig. Jag skulle nog ha svårt att bestämma mig där… Jag hoppas att jag blir lika fin när jag blir stor 🙂
Bästa lapphundstik och bästa hane. Tikens matte blev så glad att hon hoppade runt 🙂
Det bästa var ändå att få träffa syrran. Hon var redan där när vi kom, lite mindre och nättare än jag men oj vad lika vi ändå kände oss. Det var tur att husse och Lexis matte var så flinka med kopplen för vi hoppade och klättrade runt varandra i en väldigt yster dans för att hitta bästa läget för en brottarkram.
Visst är vi lite lika ändå, syrran och jag?
Efter ett tag hade vi tittat klart på lapphundarna. Nästa ras ut i Ring 15 var Welsh Corgies. En sådan hade vi ju på valpkursen också men de vuxna såg riktigt roliga ut. Tänk er en vuxen, stor och lång hund som någon skojat med och satt dit små knoppar i stället för ben. De lerigaste hundmagarna på hundutställningen såg jag på ett par Corgies.
Här har det växt så mycket päls så att det behövs hårklämmor i ansiktet. Coolt men opraktiskt…
Husse och matte kom överens med Mari, Lexis matte, att vi skulle ses hemma hos Lexi senare under eftermiddagen innan vi åkte tillbaka till Malmö och Rasmus och My.
I Malmö var det dags för lite strandhäng så jag tog på mig bästa stekarattityden innan vi gav oss ut på Ribersborg.
Njuter av solen och uppmärksamheten på Ribban…
På ”Ribban” skulle vi kika på SM i kite surfing, ett slags flygande drake som vill blåsa bort med dig medan du försöker hålla fast dig i vattenytan med tårna och göra konster på en bräda. Rasmus har gått kursen, köpt utrustningen och ville få lite häftig inspiration. Nu blev det mycket snack av speakern och lite verkstad av kitesurfarna eftersom vinden var så svag.
Där har vi en kille som har fastnat i ett tygstycke som släpar med honom över vattenytan. Hoppas han får stopp eller kommer loss innan han når stranden. Man ser hur han kämpar emot tappert i alla fall.
Några småkonster och en kille som blåste upp i stenröset i slutet av stranden hann vi få se innan de avbröt alltihop för att snabbt åka iväg till en annan, roligare strand med mer vind att bättre blåsa bort i. Vem vet, kanske var stenarna mjukare att landa i där också.
Helgens höjdpunkt låg fortfarande framför mig, jag visste bara inte om det än.
Efter strandhänget, lunch hos Rasmus och My, kram, vacker tass och adjö styrde vi vidare mot Bjärred och Lexi. Väl där fick jag äntligen ta av mig kopplet och jisses vilken fart det blev.
Här är det mer kapplöpning än jakt. Syrran har rätt god teknik och är både snabb och uthållig.Fullt ös……medvetslös
Lexi är mindre än jag men oj vad hon kan busa! Liten, ettrig och uthållig. I brottning tog jag henne på storlek och styrka men hon parerade bra med sin snabbhet. Länge var det en rätt ojämn fight till min fördel men när jag tyckte att nu kunde det vara skönt med lite vila bara fortsatte hon. Till slut var det hon som jagade mig från hörn till hörn i trädgården och när jag till sist låg platt som en björnfäll på gräsmattan så var hon där och ryckte och drog i mig.
Ööööh, jag orkar inte mer nu Lexi! Det där var roligt för en stund sedan… Jag har ju till och med lagt mig på svansen för att freda den!Tur det inte var i verkligheten, den strupen var helt tillspillogiven… Touché och seger till syrran.
Det gav lite déja-vu för hon var allt den ettrigt efterhängsna när vi var små också 🙂
Ibland, när husse ropade ”Lazer!” så tyckte hon att det lät som ”Lexi!” så vi kom springande båda två och ville ha köttbulle. Praktiskt för inkallning kan jag tänka: Två hundar med ett rop.
Lexi gillar köttbullar också och tycker att ”Lazer!” funkar bra för henne också 🙂
Efter en massa lek och bus medan hussarna och mattarna småpratade och åt go’fika blev det dags att åka hem. Husse han inte mer än öppna bakluckan och buren förrän jag började pipa. Husse trodde att jag ”behövde” men de insåg snart att jag bara ville tillbaka runt huset till Lexi.
Hemresan blev mycket kortare… tror jag. Jag tror jag tuppade av av trötthet i bilen, och när vi kom hem var jag fortfarande helt trött. Jag tappade helt lusten att äta och ville inte ens komma in i huset. Jag låg hellre i mörkret på den svala altanen, trött, mörbultad och öm i varenda muskel i hela kroppen men lyckligt tillfreds… fast med ett styng av saknad.
”Puss på dig brorsan, kom snart igen!” ”Bläh, äckligt, tjejbaciller! …men ja, jag lovar.”
Vi syns snart igen syrran, och då ska du få igen 😉
Köttbullar är ju så goda och vi har dem med nästan överallt. Särskilt på våra skogspromenader där husse och matte vill vara säkra på att ha alla inkallningstrumf på hand. Dessutom kan de, köttbullarna alltså, vara de bästa lekkamrater för en sugen liten valp. Häromdagen busade husse nämligen till det och gömde en köttbulle för mig medan vi var i skogen. Han hade lagt den ute på en liggande trädstam och jag fick själv klura ut hur jag skulle nå den. Den var ju så nära men ändå så långt bort där uppe på stocken. Lite penalism av husse kan jag tycka då doften av en övergiven köttbulle är så hjärtknipande för en liten valp. Till slut kunde jag undsätta den stackarn genom att kliva ut på stocken från rotänden, balansera ut till köttbullen och visa den till ett betydligt varmare och gosigare ställe.
Men stackars lilla köttbulle, hur har du hamnat där? En sån liten stackare ska väl inte ligga här alldeles själv i skogen och frysa. Låt mig (”slurp”) hjälpa dig… Såja, nu är räddningen nära. Win-win, du slipper frysa och jag får något gott i magen. …och vet du vad, jag växer ju fortfarande. Du kommer att bli en liten bit av mig 🙂 ”När vi två blir en” som Gessle skaldade.
Husse har ju redan försökt med lite kantarellsök men det har liksom gått i stå då vi inte har varit i de delarna av skogen på ett tag. Däremot plockade han fram ett par köttbullar häromdagen, inspirerad av mitt nosande på hundskolan tidigare, och rullade köttbullen bortåt från min hage bakom huset och väl utom synhåll. Ibland vände han köttbullspåsen ut-och-in och drog den över marken. Det var inga långa spår, 20-25 meter bara och kanske knappt det ens. Fem sådana spår gjorde han med en bit köttbulle i slutet. Alla hittade jag på nolltid. Han får nog vara lite mer subtil. Det stank ju köttbulle i luften, ofta behövde jag inte ens sätta nosen i marken för att kunna följa spåret. Faktum är att om jag bara hamnade i vindriktningen från köttbullen så behövde jag ju inget spår längre. Vi får väl se om han kan göra det lite mer utmanande till nästa gång.
Allting har en ände, utom köttbullen för den är rund. Ändlöst med köttbullar låter som en dröm… 🙂
Hopp och lek, voff!
Hipp-hipp hurra på våran halvårsdag idag! Grattis till mig och mina syskon Lord, Lava, Leona, Lycka och Laisa!
Det är aldrig fel att hitta något värt att fira med en köttbulle eller två, eller varför inte en hel liten hög? Är man en rätt så stor liten valp med sugen mage så kan sex månader jämnt vara ett rätt bra tillfälle för lite smaskens och kanske en fundering över hur fort allt har gått.
En rejäl köttbullspyramid prydd måste ju ändå vara det smakfullaste byggnadsverket man kan tänka sig . Det där ljuset på toppen kändes dock lite oroväckande och tarvade ett visst säkerhetsavstånd. Inte förrän husse hade släckt det vågade jag mig närmre. Min fina päls känns rätt eldfängd och jag vill ju inte fira med att leka tomtebloss.
Ja, när en gremlin får något att äta efter midnatt så slutar det så här. Ser jag lite bister ut? Tacka för det, ta bort kameran och låt mig ha min värdighet kvar tack! Husse och matte tycker att man ska vara fin när det är kalas. Själv känner jag att det hade varit riskfritt att släcka det där köttbullsljuset genom att rulla över det, maximalt flamskyddad.
Sommaren är kort, det vet vi ju nu, och ändå har jag vuxit rätt mycket sedan i slutet av maj när jag nästan elva veckor gammal kom till Rödeby. Elva veckor då, 26 veckor nu. Femton veckor av 24 karat kärlek lagda till den superfina start på livet jag och mina kullsyskon fick av urmatte Lena. Jag ska inte dra allt som hänt, det finns i princip i de andra inläggen här, men en liten storleksjämförelse kanske?
Då, knappt elva veckor och på väg hem från Ucklum. 3.2 kg lätt.Nu, sex månader och 12.5 kg nätt. Ja, jag är inte så stor som jag kanske ser ut 😉
Det där med storleken, spelar det egentligen någon roll. Frågar du matte så säger hon absolut nej, jag är den finaste lilla lapphund hon vet ändå, även om jag nog ligger ett par kg bakom jämnåriga.
Frågar du husse så är jag inte säker. Han tror nog att det har en viss betydelse, han har nämligen hållit järnkoll på min tillväxtkurva och vägt mig varje måndag sedan jag kom hit.
Min tillväxtkurva som den såg ut till i måndags den 4/9. Man ser att jag inte riktigt ”höll tempot” inledningsvis innan veterinären tyckte jag skulle ha mer mat (hyvens veterinär den där, trots att hon stack mig med en spruta 😉
Jag har lagt upp en separat sida, http://www.hundenlazer.se/tillvaxtkurva/, som jag kommer att hålla uppdaterad med viktutvecklingen så länge jag fortfarande växer. Alltid kanske det kan vara till hjälp för någon annan lapphundsvalps husse eller matte.
Fjärde skoldagen och vi var först på plats, till och med en billängd före Pelle Polis. Förra gången hade Pelle sagt att det gick bra att komma lite tidigare eftersom det tar lite tid att lägga godisspår och det skulle göras för en hund i taget. Därmed var vi också först ut. Nu var jag ju väldigt förväntansfull och så snart vi kom ur bilen bara spratt det i hela mig, jag var liksom elektrisk ända ut i pälsen. När husse till slut lät mig komma fram och hälsa på Pelle så sa Pelle att vi kunde rasta av mig lite innan vi körde igång, allt för att jag skulle kunna ha lite fokus på själva spårandet.
Pelles spår var precis som husses med köttbullssmak. Däremot var det inte så rakt på sak: Där husse nästan målar gräset med köttbulle lade Pelle en liten uppmuntrande bit köttbulle som startpunkt och sedan med tre stegs mellanrum. Varje köttbullsbit låg i ett extra vältrampat fotspår så att jag kunde koppla köttbullsdoft till Pelles fotspårsdoft och därmed hade något för min nos att hålla i sig i mellan bitarna.
Ja husse, jag förstår. Följa Pelles spår från godbit till godbit, inte springa iväg och chansa. Kan jag gå nu?
Nu får jag väl erkänna att jag ibland när jag blev lite osäker gick ner i vinden lite så jag kunde få en pust från nästa köttbullsbit. Annars hade Pelle varit lite lurig där och sett till så att vi hade vinden i ryggen för att det inte skulle bli för lätt. Dessutom hade han gjort ett extra långt uppehåll en bit in i spåret men det gjorde inget. Jag hittade alla bitar och blev belönad med en riktig liten köttbullsskatt på slutet.
Mums!
Sedan blev det rätt mycket väntetid medan de andra hundarna fick sina spår. Då lekte husse, människovalpen Elio och jag kurragömma med inkallning ute på en äng med UFO-ägg, sådana där stora, vita, runda inplastade höbalar.
Lite ”gå fot” hann vi också träna på. Jag tycker att det är lite fuskigt att husse kör egna lektioner på Pelles raster.
Till sist körde vi inkallning, dels när vi fick springa bortåt mot en hund som fick agera lockbete, dels förbi nosen på alla andra klasskompisar som stod uppställde på rad. Jag var som fjärrstyrd, styrd av tanken på …. (trumvirvel)… KÖTTBULLE!!! Inga problem med inkallningen här. Magen och smaklökarna är kontrollerna till min autopilot.
Jo, en liten komplikation uppstod faktiskt i den första inkallningsövningen med lockhunden: Där gick inkallningen tvärs över alla tidigare godisspår och många av oss, även jag, tyckte att den där lockhunden gott kunde komma till oss i stället och hjälpa till att nosa köttbullar.
Jo, härförledens voffade jag ju lite om att vi alltid trillar över något spännande på våra skogsturer hemikring. Nu senast när vi var nästan hemma, i ”mördarbacken” på spåret, tvärstannade både jag och husse. Där satt någon riktigt långbent som verkligen såg hoppfull ut. Så fort jag försökte nosa lite hoppade den iväg som värsta tennisbollen, minst en hel Lazer-längd.
Vad är du för en lustig liten gynnare? Mycket större än de små bruna grodorna och absolut ingen padda (de smakar förfärligt förresten, dig tänker jag inte ens försöka smaka på)Nästan gulgrön, randiga ben, tydliga åsar på ryggen och stor som en liten padda. Varken husse eller jag hade i alla fall aldrig sett någon sådan tidigare. Hur vi letar på nätet så kan vi inte hitta vad det är. En Långbensgroda? Färgen är lite fel. Någon som vet?
Den här veckan har jag varit ett par eftermiddagar hos hussemor. Husse är alltså också en valp egentligen, bara en väldigt gammal sådan om ni frågar mig. Det var för att jag skulle få lite längre tid av sällskap dagtid och för att börja vänja Kajsa vid min närvaro. Kajsa är hussemors vita lilla flicka. Det är mer raser i henne än i mig, både Volpino Italiano, Shih Tzu och Coton de Tulear. Hellre mer raser i än mer raseri. Hon är arg nog på mig redan, kanske för att jag är lite stor i hennes ögon och för att jag gör intrång i hennes revir? Hon har fina tänder i alla fall, dem har jag fått se rätt mycket av de här eftermiddagarna. Och hon har rätt djup röst för att vara så liten, i alla fall när hon morrar.
Hussemor är också snäll. Hon har godis i en liten plåtask. ”Tippelitapp” på asken och jag dreglar redan. Kajsa håller sig lite på sin kant medan jag försöker charma hussemor :).
Det har blivit bättre redan men helt nöjd med min närvaro är hon inte. Hon har rätt stor integritetszon medan min är i princip obefintlig. Det blir lätt lite missförstånd då. Hon får vila från mig lite så ses vi nog snart igen 🙂
Bland alla saker man måste lära sig så är det att kunna klara sig själv en stund medan husse och matte gör något viktigt ”vad-nu-ni-människor-måste-göra”. Vi har tränat på det också under sommaren. Vi har en stor hall med sten- och plastgolv som de låter mig vara i. Där brukar jag ändå gilla att ligga när det är varmt. Stengolvet svalkar små valpmagar på ett härligt sätt.
Vi började med korta stunder på förmiddagarna då jag ändå gärna vill ligga och vila. Vad jag förstod så var det viktigt att inte pipa för då kunde de inte öppna dörren för att inte belöna pipandet. När de sedan kommer hem igen och öppnar dörren så blir jag förstås väldigt, väldigt glad att se dem. De har lärt sig fort att inte bry sig om mig förrän vi har kommit ut utomhus eller allt har lugnat ner sig lite eftersom jag har så lätt för glädjedroppar.
Så, vad är det nu med rubriken då? Jo, i fredags var jag hemma själv under förmiddagen, lite längre än vad vi har provat på tidigare. Jag tyckte nog att det gick OK även om det var liiiiite långsamt ibland, men jag hade mina favvisleksaker, filt och vatten tillhands och hade det väl rätt OK ändå. När husse kom hem och öppnade dörren kom han på mig med att slumra lite och vände genast ut på bakgården där han plockade upp värsta favvisen (ja, näst Näbbis då), min rengnagda tennisboll! Den började han bolla mot uthusväggen medan jag sträckte på mig och mjukade upp alla leder och kotor. Sedan lekte vi med studsbollen ett tag innan han började gosa med mig på riktigt.
När vi sedan gick in efter en stund såg jag hur han rynkade pannan och började vädra. Husse ser rätt tafatt ut när han försöker sniffa med sin konstiga nos. Det är konstigt, en så stor nos och med så rejäla näsborrar borde ju vara fantastisk på att hitta vad som doftar. Han böjde sig ner och började syna golvet men hittade inget. ”Har du kissat här inne?” frågade han sedan.
Vilken skamlig fråga! Jag som är rumsren och egentligen aldrig har gjort något inne sedan den dag jag kom!!! (Ja, vi kan väl glömma missödet på dörrmattan en gång för länge sedan, då var jag ju praktiskt taget ute, eller hur?)
Dörrmattan, en badrumsmatta egentligen som husse låter mig torka tassarna på, var det första han kollade men den var torr (förstås!). Mattan gick i tvätten ändå, tillsammans med min filt som heller inte luktade illa och golvet våttorkades utan att det blev bättre Jag förstod inte vad husse tyckte luktade kiss.
När husse någon gång kryper runt på golvet och letar så kan man ju inte låta bli att passa på med ett överraskningsanfall. Dessutom hade jag Näbbis med som moraliskt stöd.
De vädrade ut, började sniffa på sina egna löparskor (ja, liiite över gränsen, jag håller med), öppnade garderober och skåp men återkom hela tiden till att jag nog hade kissat ändå. ”Det får bli en rejäl golvskurning med grönsåpa” fastslog husse efter att ha krupit runt och med nosen i golvet försökt hitta var det kom ifrån. ”Konstigt, där han brukar ligga luktar det ju till och med vanilj” hojtade han till matte. Det var då jag förstod att husse har ett noshandikapp på riktigt.
Ja du husse, jag tror inte du skulle känna skillnad på en köttbulle och ett hallon, och att behöva trycka nosen i golvet på det där sättet för att vädra… Jag tror det får bli lite ”nose work”-träning för dig också så småningom.
Så, dömd som bara ”nästan rumsren” och ”en förmiddag var nog för mycket”, inte 100% perfekt alltså, så skulle vi över till grannarna för kalas. på lördagen. Husse plockade ihop koppel, vattenskål och ett par leksaker som förströelse för mig. Han började leta runt efter en tuggknut som jag kunda ha att gnaga på i stället för de andra gästerna. På skohyllan hittade han till slut min stora tuggknut och så gick vi. När han plockade upp grejerna hos grannen rynkade han näsan igen, satte nosen mot tuggknuten och ryggade tillbaka.
”Älskling, den här behöver nog tvättas, riktigt varmt”.
Japp, oskyldig står jag här med rent samvete och rentvådda tassar. Jag tror att vi alla var rätt lättade över min återupprättade förträfflighet 🙂
Skorna var oskyldiga, tuggknuten däremot…. Ja, jag kan hålla med husse, den stank rätt vämjeligt men det gör ju vissa ostar också. Lite väl mogen smak när man tuggar den 😉
Så husse, tag lärdom: Låt inte mina tuggknutar ligga utomhus i regn och bli genomsura, och tvätta dem gärna någon gång ibland. I värsta fall, köp mig en ny. De blir inte godare med ”mognaden” 😉
Ursäkta att det dröjt några dagar mer än vanligt sedan senast men jag skyller på husse. Den nya klotången har fungerat alldeles utmärkt och jag har haft svårt att skriva med så välansade och fina klor. Första omgången tog han båda framtassarna, sedan en baktass i taget. Tre dagar och allt var klippt. Orolig var jag förstås för jag visste ju vad han höll på med och hans ”track record” är ju inte det bästa, men ska jag vara ärlig så märkte jag knappt när han klippte. Tången bara gled igenom och inga klippljud knappt. Snyggt jobbat husse, fortsätt så 🙂
Tredje skoldagen avklarades hur som helst i måndags, den här gången på en idrottsplats. Där skulle vi en och en gå in i en stor byggnad. De hade mörklagt en gympasal för att se om vi blev oroliga av det. Jag tyckte det mest var spännande och nosade runt på en massa saker. Jag fick även nosa i städförråd, duschutrymme och ett omklädningsrum. En väldig massa spännande dofter och konstiga saker som ni människor lämnar efter er men inget som skrämde. Hur tänker ni förresten när ni lämnar kalsongerna kvar i omklädningsrummet efter träning? Går ni hem utan?
Pelle Polis tyckte att jag var jättesnygg. …eller sa han ”trygg”? Ja, så var det nog. Jag blandar nog ihop det med vad matte och husse brukar säga 🙂
Under hela den här lektionen gick min nos i ett över gräsytan på fotbollsplanen. Det var spår i alla riktningar: Kaniner, rådjur, svettiga fotbollsspelare och en massa hundar, inte bara de från min kurs. Både husse och Pelle noterade detta och Pelle pratade lite om ”nose work” men att det dröjer några månader innan jag kan börja med det på allvar. Nästa gång lovade han dock att jag skulle få prova på ett godisspår. Det tycker jag låter som ett riktigt gott förslag! 🙂
Dagens höga betyg kom annars i ”Inkallning med störmoment”. Störmomentet bestod i att Pelle sprang runt och tjoade och betedde sig lustigt i andra änden av en fotbollsplan. När vi trodde att han ville leka med oss och sprang dit så skulle matte eller husse kontra med en inkallning. Alla hundar sprang fram och kollade upp vad Pelle höll på med innan de raskt och lydigt vände tillbaka till husse eller matte. Ja, alla utom jag då. Jag tvärvände på fläcken när husses människovalp Elio kallade. De andra fick göra det tre gånger, jag bara två. Pelle förklarade att är man så duktig så räcker det 🙂
Behöver jag säga att jag visste att det fanns köttbullar i fickan hos Elio? Fast å andra sidan så har vi övat rätt mycket på inkallning hemma också. Husse och matte litar bra på mig när vi går promenad och jag brukar få gå lös bitvis där vi är långt från trafik, hästhagar och annat som kan stöka till det. Inkallningarna funkar fint även när vi möter andra. Dessutom brukar vi leka lite och har alltid en boll med oss. Det finns förresten ingen ände på allt spännande som kan trilla över en under promenaderna.
Stackars flodpärlmussla, vem har tagit upp och lagt dig här? Så oförståndigt! Du blev nog riktigt gammal med den imponerande storleken.Jaså, vad har ni vinbergssnäckor för er då? Är stående inte rätt avancerat för er?
Till sist så har jag nu bytt alla mina tänder och det i god tid till sexmånadersdagen som just nu är tio dagar bort. Äntligen säger vi alla. Borta är alla vassa små sylar som har varit så kännbara för de jag tillkännagivit min kärlek mest till, blodfläckade tröjärmar och svalda småtänder. Lite kliar det allt än i tandköttet när mina nya rejäla tänder fortfarande växer ut. …och inte blev det så tomt på tänder som jag var rädd. De nya var ju redan framme innan de gamla föll.
Se alla mina nya gaddar! Husse offrar sin stortå för bilden. Kanske kan han få tillbaka den som inslagen födelsedagspresent senare. De är bra ”klippare”, de inre kindtänderna. Maffiga verktyg som jag inte har vant mig vid själv än. Fungerar jättebra som sekatör i diverse trädgårdsbuskar har både vi och våra grannar fått erfara, snipp-snipp 😉
Ha en fortsatt trevlig helg, snart är det redan dags för fjärde skoldagen och godisspår. Hurra! 🙂
Vid Kerberos (ursäkta svordomen) och alla förnicklade klotänger, att vara liten valp med klor är inte lätt. Att vara en stor valp med klor är definitivt inte lättare. Hemma har de trägolv i hela huset och husse och matte verkar ha bestämt sig för att hålla mina klor korta. Saken är bara den att vi är inte riktigt överens på den punkten. Jag har kommit fram till att det är extremt obehagligt, rentav farligt att få klorna klippta.
Släpp min nos så ska jag berätta något för dig om att få klorna klippta…
Egentligen började det rätt bra redan när jag var rätt ny här i familjen. Husse pillade med mina fötter medan vi gosade och jag låg på rygg i hans famn. Det var rätt skönt faktiskt. Sedan kom den där klotången fram. Jag minns att jag var lite misstänksam mot den och husse kunde bara klippa ett par klor åt gången, men det blev åtminstone klippt. Då i början hade vi små mutor i form av torkade blodpuddingstärningar som kom till användning för varje klo. Kanske lite dumt för husse som fick ett avbrott för varje klipp. Till sist gick det ändå rätt bra. Jag var lite ovillig till att släppa till mina framtassar men bak gick bra. Sedan en dag när husse skulle gå över alla klorna med tången hände olyckan. Vi hade klarat tre tassar och var halvvägs igenom sista baktassen när han råkade klippa lite för mycket. Han blev nog lika rädd som jag när jag gav till ett falsettpip högre än när Wiener Sängerknaben sjunger ”The lion sleeps tonight” (mer som Pernilla Wahlgrens trestrukna C i ”Piccadilly Circus”). Han träffade pulpan och det började blöda. Det gjorde riktigt ont ett ögonblick.
Efter det fick husse börja om från början med att vänja mig vid tången. Dessutom var han därefter alltid noga med att se till att han hade glasögonen på. Han som tycker han har så bra syn ändå…
Nåväl, det där hankade sig väl fram och jag fick klippt lite klor i taget även om det alltid var med viss misstänksamhet och nu speciellt kring baktassarna. Vi voffsingar känner ju direkt av era känslor dessutom och inte kunde husse dölja att han var extra försiktig och orolig för att klippa fel. Hur trygg gör det mig? Tänk er att ni sitter hos tandläkaren som borrar i en tand medan han mumlar ”Hoppas jag inte går för djupt, hoppas jag inte går för djupt, …”.
Apropå tandläkaren, hur många tycker det är lite obehagligt att gå till tandläkaren? Ni människor har ju också en pulpa i era tänder? Känns det OK att borra i en tand? Utan bedövning? Tänkte nog det….
Tänk om det kan ila i våra klor också redan innan ni träffar pulpan? Nåväl, det där lilla klippögonblicket känns i alla fall mer eller mindre, som ett litet ”kläm” åtminstone, och det där klickande ljudet på det också… så se till att ni har en riktigt vass tång som inte nyper eller glider!
Lazer: ”Vet du vilken klotång som är bäst?” Kräftan: ”No clue” Lazer: ”Försök inte göra dig lustig. Jag vet i alla fall vem dillbadet är till för.”
Så för någon vecka sedan var det i alla fall klippt igen (aj, det där var inte ens roligt) . Då satte slarvern tången alldeles för långt in och nöp till. Återigen var det en baktass och Kerberos (förlåt igen) vad ont det gjorde, och som det blödde! Behöver jag säga att när våra blickar möttes så såg jag dessutom att han inte hade glasögonen på sig?!? Jag kan ju bara säga att husses uppförsbacke blev riktigt brant där.
Nu har husse fått börja om från ruta ett igen. Det ryser i mig och jag kan inte låta bli att rycka tassen ur handen på honom så snart han pillar på mina klor. Han har dock precis skaffat sig ett bra trumfkort som han rätt skickligt utnyttjar. I går morse fick han ”skrapa” alla mina klor med klotången i utbyte mot köttbullsbitar. Vad gäller godis så har husse hittat en helt ny nivå. Levlad till köttbullefrestare kan han få mig till nästan vad som helst. (Hurra för hundskolan!)
I dag tog vi nästa steg, fem klor avklarade men bara på framtassarna. Vi började med en sporre (ofarliga tycker jag) och gick vidare till de främre lite längre klorna på båda tassarna. De är inte så grova som sidoklorna vilka tången bara glider av från.
De här två rackarna kortade husse ner men det kostade köttbullebitar. Viktigast var att vi skildes som vänner och om han bara tar det fint så kan vi nog fortsätta med en bättre tång.
Vi har också bestämt att klotången åker. Ena skäret känns inte vasst. Det är säkert därför den inte stannar på klon om vi är för nära spetsen. Så mycket har vi inte hunnit klippa med den att den borde ha hunnit bli slö. Det bästa vore en tång med riktigt, riktigt vassa skär och ett stopp som gör att man bara kan klippa en liten bit i taget.
Ut med det gamla och in med det nya. Den grå från Hööks får en överkryssad svansviftning kryddat med ett morr. Den röda, Millers, får vi vänta med ett utlåtande om. Många verkar gilla den och Apoteket säljer den. Klostoppet måste nog modifieras då det tar halva klon annars.
Vi har till och med funderat på en kloslip. Dremeln ute i garaget var inget vidare när husse provade, men en maskin där man stoppar dit bara en klo i ett litet hål några sekunder kanske kunde vara något. Allt är värt att prova, det är viktigt att vi får det här riktigt bra, både för mig, husse och matte för jag har förstått att det här är inget jag kommer undan.
På hundskolan hörde vi om en vuxen Cocker spaniel som av någon anledning behövde sövas en gång för att klippa klorna. Något blev inte riktigt bra efter det och man fick börja använda munkorg vid klippning efter det för att få den lite lugnare. Att inte kunna markera med vår mun gör att vi kommer i ett annat underläge som gör det lite lättare för husse eller matte men som känns rätt jobbigt för oss.
En annan vovve sattes i badkaret vid kloklippning.. Då kunde den inte komma undan eller spjärna emot. I badkaret är det ju rätt glatt… på åtminstone ett sätt. Inte mycket fäste för små tassar där.
…och förresten, borde inte ”dagens clou” ge en betydligt trevligare association?
