Hunden Lazer

Ögonkontakt, ögonkontakt och åter ögonkontakt. Husse och matte har blivit så envisa efter att jag började valpkursen i Pelles Hundskola. Han har tutat i dem att vi valpar ska söka ögonkontakt med dem innan belöningen kommer. Först förstod jag inte varför de tjuvhöll på godiset som jag ju visste att de hade där i handen. Jag försökte med vacker tass, jag la mig ner, till och med rullade över på rygg , allt medan jag försökte hypnotisera den där handen att öppna sig. Till slut har jag nu kommit på det hemliga lösenordet: Titta upp från handen och in i husses eller mattes ögon. Då, vips, öppnar sig handen.

Ja, så var det ju det där med köttbullar som ”riktigt” godis i stället för torkade leversnittar. Jovars, det smakar gott med köttbullar, det gör de visst, men de är lite annorlunda i konsistensen och måste liksom tuggas lite på innan de slinker ner. Däremot, himmel vad de luktar gott!!! Jag blir alldeles till mig och kan knappt hålla mig nere utan dansar på bakbenen i mina försök att komma närmare godbitarna. Köttbulletrans, vet ni vad det är? Det är ett nytt mentalt tillstånd som jag har upptäckt att jag väldigt lätt hamnar i. Ryck mig i svansen, vad mumsigt!!!

Vi tränade inkallning igen. Inga problem, jag sprang det snabbaste jag bara förmådde rakt i famnen på den där köttbu… husse menar jag.

Vi fick också prova på följsamhet genom att gå en liten hinderbana: Zick-zack mellan koner, under några snedställda lastpallar, upp på en vickande lastpall, zick-zack tillbaka och till sist genom en betongring. Det gick förbenat bra om jag får säga det själv. Jag satt som köttbullsklistrad vid husses sida och hade sådan ögonkontakt med husse att jag nog knappt visste vad vi gjorde.

Den vingliga lastpallen fixade husse galant att stå på medan jag tittade på, fast där tyckte jag nog att husse såg lite besvärad ut ett tag. Genom betongringen på slutet kände jag mig tvungen att följa efter husse så han slapp sitta ensam på andra sidan när han nu hade krupit så fint 🙂

Dagens höga betyg: Oräddhet inför otäck jacka upphängd på en stol mitt på en äng. Lättförtjänt, den luktade inte ens något speciellt. Varför göra så när det finns klädhängare? Det var väl kanske det som var mest mysko…

Astrid, hunden som ska viltspåra, nu vet jag vad hon är för sort! En Wachtel. Sedan kom det en tollare till den här gången. Zorro heter han och är en jättelattjo typ.

Köttbulledoft ja, husse busade till det lite hemma och drog en köttbulle i gräset, först rakt i ungefär fem meter, sedan en tvärt vänster några meter till. Jag lyckades genast hitta doften men fattade först inte att det ledde vidare. Det luktade så gott så jag var nästan tvungen att provslicka gräset. Jag följde spåret men tappade det i svängen, lyckades dock hamna i vindriktningen från köttbullen och gick rakt på den utan att återvända till spåret. Slutet gott (riktigt gott) på den övningen.

Så var det det där med tandlossning: Nu har den slagit till på allvar. Det yr tänder ur munnen på mig. Husse kallar mig för ett lapskt yrväder med inslag av emaljhagel. Jag blev av med båda nedre huggtänderna på samma dag men där fanns redan synliga delar på mina nya grövre. Kindtänder och jag vet inte allt vad det är för stort som smått som ramlar ut nu.

Husse tycker att jag ligger och smackar och skramlar för mycket med tänderna på nätterna också, men nog minns han väl hur det var när tänderna lossnade en gång i tiden och man liksom kunde peta in tungan under dem? Han kanske kan bli påmind, han har väl snart åldern inne igen 😉 Nåja, vi får väl se vad som faller härnäst. jag har i alla fall kvar de övre huggtänderna än.

Voff och gläfs på er!

Så var det då livet som skeppshund, en annan del av min valptillvaro. Att åka bil var till en början rätt läskigt men båten har jag aldrig haft några problem med. Nja, ok, första gången ombord när husse startade blev jag lite orolig. Den bullrade och vibrerade på ett sätt som jag aldrig har varit med om tidigare. Husse har dessutom ett litet trick för att få den att lyda och starta. Han tar en liten handslägga och smäller till startmotorn lite lätt så lyder den fint sedan och startar när han trycker in knappen. Jag tycker han borde försöka med lite godis i stället. Då skulle nog båten lära sig att det är roligt att starta. Det är mycket snällare än att vara hård mot den. Så tycker i alla fall jag 🙂

De senaste dagarna har vi varit ute på två turer, en till Kobebus precis utanför stan och en ända ut till Stenshamn i den yttre skärgården.
Kobebus var bara en kort tur för kvällen med lite grillning, lek i vattenbrynet och fågelskådning.

Turen till Stenshamn däremot var mycket längre så då sov vi över på båten också. Husse och mattes båt går inte så fort så då är det bra att det finns så många spännande och konstiga dofter som kommer med vindarna på havet. Jag älskar att stryka bak öronen, sätta upp nosen i vinden, kisa lite och bara sniffa på med fullt fokus på alla små signaler från nosen, och ett av mina absoluta favvisställen är framme vid vindrutan där jag hjälper husse och matte att hålla järnkoll.

Båten kan ju vara lite bullrig så då är det skönt att emellanåt hoppa in i förruffen och lägga sig att vila från oljud och dofter. Därinne hör man i stället hur vattnet forsar förbi på utsidan och det är riktigt gott att bara snusa lite. Dessutom är det perfekt att komma ur solen ibland om den blir lite för gassig.

Ute på Stenshamn finns det många fina små hus men bara två personer som är bofasta året runt, Gösta och Ingrid. Husse är släkt med dem så dem hälsade vi på. Där finns också en jättefin gästhamn med toa, dusch, bastu, sjöbodar och en massa båtar. I en av sjöbodarna finns det en liten kiosk.

På många av båtarna fanns det andra skeppshundar. Vi träffade ett gäng med en jätterolig liten Lagottotjej på knappt tre månader. Oj vad vi lekte. Sedan blev jag utskälld både av gängets Chihuahua och Bulldog så där dog festen lite grann tyckte jag så då kunde vi lika gärna gå hem till vår båt.

 

På morgonen tog vi en promenad över till Utlängan, en annan ö som sitter ihop med Stenshamn via en smal bro. Där fick jag gå utan koppel en stund medan matte kastade boll med mig. Tur att hon kastar så rakt! Jag älskar att jaga efter studsande bollar men är inte så säker på att jag vill bada än. Ibland stökar det till sig lite när jag hämtar boll. Skulle jag ana något som luktar gott så åker bollen ut. Man kan ju inte dra en massa goda dofter genom nosen om munnen samtidigt är vidöppen med en boll i. Då far ju luften bara upp och ner genom munnen. Så, bollen blev alltsom oftast liggande halvvägs tillbaka tills matte kom fram till den och kastade igen.

Nej, nu måste jag knyta mig! Imorgon är det valpkurs med Pelles hundskola igen. Då måste jag vara skärpt! Morrs!

Hurra, nu är jag en valpklabbare!
I måndags kväll var det dags för första dagen i skolan. Jag började i valpklass i Pelles hundskola (http://www.pelleshundskola.se/). Matte hade packat min skolväska med vattenskål, vattenflaska, påsar för ”diverse behov” och en hel massa hundgodis. Husse och Elio (människovalp) tog mig med till Rosenholm där kursen skulle hållas. Nästan framme passerade vi en stor parkeringsplats med en väldig massa bilar. Då tror jag att husse fick ståpäls, för tydligen var det bygdens hockeystolthet KHK som hade ispremiär. Jag som trodde att de alla hade kommit till hundskolan…

På kursen fick jag möta en hel massa nya kompisar. Alla var vi runt 4 till fem månader men oj vilken skillnad på storlek. En Berner Senner som hette Hero måste ha vägt fyra gånger så mycket som jag. Där fanns även valpar av Corgi, Flatcoated retriever, Shi Tzu, en schäferblandning, Australian shepherd, Tollare och några till.

Här fick alla hussar och mattar veta sådant som vi valpar redan känner till, som att en hund kan bli jättetrött och nöjd av att få jobba med nosen. Det ger mycket bättre effekt än en lång promenad… och långa promenader ska ju helst inte små valpar behöva göra.
Jag förstod också nu varför husse envisas med att ha godiset i sin vänstra ficka. Det är en del i en komplott för att få mig att gå på just den sidan. Jag som börjat tro att det bara var för att det kändes ”rätt” som jag går där. …och för att husse och matte envisas. Visst har det känts lite mer lovande att gå nära godiset också.

Jag gillar husse och mattes godis som de belönar mig med. Därför är jag rätt nyfiken på att få prova lite ”riktigt” godis. Pelle sa nämligen att hussarna och mattarna skulle ha med sig lite ”riktigt” godis nästa gång, som köttbullar eller prinskorvsbitar eller så om bara magarna klarar det. Inga ”sådana där torkade leversnittar” om de ville ha något riktigt oemotståndligt för oss valpar. Där blev husse lite lång i ansiktet och tryckte ner leversnittarna lite djupare i den där vänsterfickan.

Vad fick vi träna på då? Tja, det svåraste var det vi fick göra mest av: passivitetsträning. Vi var tvungna att sitta åtskilda utan att leka eller busa med varandra. Det var JÄTTEJOBBIGT! Det var en massa svansande, blickar, koppeldrag, gläfs, gnyende och stundtals skall, men allteftersom lade sig upphetsningen lite.

Sedan fick vi testa inkallning där den inkallande fick springa genom ringen av hundar. Det var ingen konst för mig, men ”flattien” gjorde en nittigradare och dök in till schäferblandningen. Det var skoj, men när matten fortsatte springa bortåt och ropade insåg ”flattien” att han nog hellre ville till matte och sprang till henne.

Det var visst viktigt också att inte försöka fånga in oss eftersom det kan göra att vi tvekar att komma riktigt nära i fortsättningen, speciellt om vi upptäcker att vi kan komma undan. Det är ju inte alltid det roligaste alternativet att vara kopplad till exempel, om ni nu frågar mig. Klart roligare att få skutta runt.

Vi fick också gå en och en med Pelle genom en mystisk stuga full av möbler, maskiner, bråte och skumma dofter. Han ville visst se om vi var oroliga små vovvar. Han verkade mycket nöjd med mig. Jag var mest nyfiken och inte ett dugg skraj.

Vi fick betyg redan första dagen. Jag fick högt betyg i ”icke skällande för att vara lapphund”. Några gånger skällde jag ju lite men det var när det brakade loss hos de andra valparna samtidigt.
Sedan fick vi hemläxa i förbudsträning allihop. Konsten att lyda ett ”Nej!” när det finns en frestelse. Det har vi redan tjuvtränat länge på hemma så det ska inte vara något problem. Nu har husse och matte börjat förvänta sig att jag ska se dem i ögonen bara innan ”Var så god!” kommer. Det är väl liiiite jobbigt då.

Förresten, hörde ni också på radion om den där kliniken i Jönköping för överviktiga hundar. Det måste vara väldigt duktiga hundar som belönats med mååånga köttbullar 😉

Så, dags att plugga lite, vi hörs!

Oj vilken dag jag hade igår. Till att börja med ett glädjande besked, magen tycks ha stabiliserat sig nu. Det beskedet gav jag husse och matte vid flera tillfällen igår och även nu idag. Varannandagssyndromet verkar ha släppt (peppar, peppar…) och jag är nästan helt över på lammproteinfodret nu.

Jag frågade ju om det var någon som var sugen på att åka hundbur. Husse var dum nog att räcka upp handen så jag stängde in honom en stund. Tur för honom att bilen är på verkstad, annars hade jag kanske tagit ut honom på en tur också 😉

Näbbis har avslöjat sitt innersta för mig. Tyvärr kastade han samtidigt in handduken och vände magen i vädret. Det var efter en stunds sedvanligt tilltufsning, tugg och bus som besvarades med kärvänliga (kan jag ha misstolkat det?) pip av Näbbis som han bara sprack upp i en söm och nästan tappade en labb.

Vit stoppning var vad luddisen var fylld med. Husse och matte skickade honom till någon slags symaskinsakut eller så. Hoppas han är kurant snart. Jag har nämligen lite nya tänder på gång som jag vill prova på honom. Två kindtänder föll nämligen igår under lite lek med en tuggknut och det verkar som att ersättarna redan var redo under dem.

Svampletarkursen gick in på ett mer praktiskt moment igår: Skogstur. Det blev en rätt givande tur. Husse och matte fick med sig sådana där gula hem och jag fick en massa godis. Det var vansinnigt spännande i skogen men jag förstår inte riktigt tjusningen med de där gula svamparna. Det fanns ju så mycket mer spännande dofter i skogen. Som när jag plötsligt gjorde ett sidledsryck  och ledde husse rakt på en alldeles färsk rådjursbajs. Den hette visst ”Usch!” på människospråk.

Väl hemma fick jag en extra ranson hundmat efter skogsturen, kan det bli bättre? Ja, okej då, jag hade ju kunnat få behålla den munfull jord som de snodde från mig tidigare under dagen. En ”sidofångst” i jakten på något litet kryp. Men å andra sidan så var det ingen som snodde flugan av mig som jag efter en stunds guttaperkastudsande över golvet till slut lyckades knipa.

Som sagt, dagsformen är i alla fall god men det är ett evigt vakande öga från husse och matte på vad jag nosar upp för godsaker.

I morgon ska jag börja skolan! Hopp och lek på er, vi hörs!

Problemet med skräpmat är att det är alldeles för gott och lätt att stoppa i sig. Jag har hört människorna säga att man kan bli tjock av skräpmat. I mitt fall verkar det vara tvärtom. Husse säger att jag måste sluta stoppa i mig skräp för att jag inte ska magra av. Jag var ju i blåbärsskogen förra veckan (se inlägget ”I skogens skafferi”) och stoppade i mig något riktigt olycksaligt som fick min mage att sparka bakut åt båda hållen under något dygn.  Därefter har jag haft återfall med racermage ett par gånger utan att egentligen kunna sätta tassen på vad som kan ha slunkit ner för att stöka till det. Visst, när husse eller matte inte ser så kan jag fortfarande gott gnaga i mig någon liten pinne, fjäderpenna eller bara lite gräs och mossa men numera är de på mig som hökar så fort det börja tuggas eller nafsas utan deras godkännande. Bara en sådan sak som oreganon vars blommor lockar till sig så vansinnigt mycket bin, humlor och getingar just nu. Igår såg husse hur jag faktiskt lyckades sno en och tugga i mig innan han hann göra något. …eller tugga? Om husse verkar lite för intresserad av vad jag har i munnen övergår jag från ”tugga” till ”svälja” så fort det går. Riktigt vad det var den här gången vet jag inte men det var någon slags större fluga i myspyjamas.

Det är aldrig något fel på min aptit egentligen men vid det senaste återfallet när magen bestämde sig att gå i racerfart igen igår så blev frukosten ”lite mycket”. Jag kunde inte hjälpa det, det gick bara inte att äta allt så jag bestämde mig för att göra som med mina tuggben, gömma tills jag behövde det bättre.

Tyvärr är husse så ordningsam så han hittade skålen med mat när han skulle ordna till filten som jag hade knölat över den.

De här dagarna när jag inte har mått ”på topp” har det ändå varit rätt skönt att bara bli ompysslad och bortskämd. Då är det gott att krypa nära husse eller matte för lite gosigt kel och det ställer de ju alltid upp på.

Är det sedan ett riktigt hundväder ute så blir det förstås ännu mysigare att vara inne men nöden har ju som bekant ingen lag så ett eller annat besök ute måste man ju göra även om det är blött, inte minst om magen krånglar. Nu vet jag att husse och matte gärna vill slippa blöta och kladdiga golv inne så vi har vår procedur med en handduk och ”fyra tassar runt” innan jag kliver in på köksgolvet.

Tillbaka till min mage: Dagsnotering är det som gäller och just idag är det jättebra. Till och med bättre än innan jag käkade skog, om vi nu törs antyda konsistenser här (vilken skitblogg det blev idag då).
Från Pure Natural’s kycklingbaserade valpfoder, via Royal Canin’s valpfoder med ”fågelprotein och vete tills för någon vecka sedan (kyckling och vete kan vara lite svårt) via Pure Natural’s Sensitive med lax och öring (tyvärr i vuxenfoderbitar och svårt att veta mängd för en valp) går vi nu försiktigt över till ett lammbaserat valpfoder för känsliga magar (Nature’s protection, Junior Lamb). Här behöver vi nog stabilisera menyn ett tag nu. 😛
Gårdagens återfall för magen förresten: Skulle det kunna bero på att det av misstag serverades en portion av kycklingbaserat foder igen (ja, vi har lite övergivet foder kvar) när jag nu dessutom redan hade en rätt sliten mage?

Förresten, husse och matte har dessutom nu officiellt stämplat mig som rumsren. Det har varit nästan helt fritt från olyckor under hela min tid här men de här nätterna med risig kista har jag fått demonstrera att allt inte hänger på deras förmåga att ”läsa mig” utan att jag säger till när jag behöver också.

Nej, dags att bita av det här inlägget. Valppuss på nosen, vi hörs snart igen!