Hunden Lazer

Jag tänkte bara helt kort återknyta till den där leken som vår favvisflock KHK skulle vara med om i kväll. Det gick inte riktigt som jag hade tänkt mig. Lök är ju inte nyttigt för oss voffsingar, tvärtom till och med giftigt. I kväll hade vi ju besök av en flock som kallas Lökarna (tror jag) från Växjö och det verkar som att de var lite för giftiga för vår fina KHK-flock också. Inte bra! Nu kunde varken husse eller jag se på när flockarna lekte i verkligheten utan har bara fått berättat för oss hur det gick till.

Det verkar som att svartvit-hussarna som styr leken kanske fick tårar i ögonen och svårt att se på grund av alla lökar på och bredvid isen. Mitt råd då skulle vara att hålla lite distans till lökarna för att hålla tårkanalerna i schack, eller att ha någon form av skydd för ögonen typ sådana där glasögon som husse har när han klipper mina klor. Hur som helst så verkar de ha missat saker som vår flocks vänner runt isen tyckte de borde ha sett eller förstått. Till exempel fyade de ner lökflockens vägg för att han hade varit ohyfsad och skällt för mycket på isen eller så, men sedan hade de inte tagit bort någon ur lökflocken från leken utan leken fick fortsätta som vanligt. Sedan hade tydligen någon i lökflocken skickat plattbollen vidare till en annan flockmedlem med tassen när man bara får använda pinnen. Då lyckades de missa vår vägg så att plattbollen hamnade i nätet bakom väggen.

Nu var det ändå vår flock som först lyckades missa väggen medan en i lökflocken hade fyats ut ur leken för en stund för att han hade velat kramas i stället för att leka. Alla hemmakompisar runt isen ylade länge och väl av glädje över väggmissen. Det ska förresten ha varit ett väldigt ylande hela kvällen. Sedan var det ändå lökflocken som höll svansen högst i slutet och lyckades missa vår vägg inte mindre än tre gånger, fast den sista gången var vår vägg inte ens där så det var ju inte så svårt.
Hade jag kunnat så hade jag gett vår vägg ett märgben för att han stod pall för så mycket pepprande med den där plattbollen, så länge han var på isen i alla fall.

På torsdag är det hopp och lek för flocken igen. Då ska husse dit i alla fall men jag är nog inte välkommen tyvärr. Någon verkar ha klagat på värmen, för på torsdag ska det tydligen släpas in järnkaminer på isen. Då blir det nog mindre kallt i alla fall.

Moff!
Hunden Lazer (gilla min sida på Facebook så får ni veta när det händer något nytt här)

Jag älskar att leka med någon av mina tennisbollar, speciellt när husse eller matte kastar bollen mot en vägg och jag får fånga den på tillbakastudsen. Allra roligast är det nog ändå att leka tafatt när de vill ha tillbaka bollen, gärna lite dragkamp också när vi ändå är igång 🙂 Jag talar om för dem när det är dags genom att buffa dem med bollen i knävecken. De ser så roliga ut när de liksom niger till lite.

Lite liknande går det till i en annan lek som husse gillar att titta på. Jag tycker också det ser rätt skoj ut, och våra kompisar har så fina tröjor, alldeles orangea. I den här leken är inte bollarna lika runda och rullar inte något vidare bra. De vill mest ligga platt och glider runt på det där kalla glatta när man smackar till dem med en träpinne. Jo, ibland när vår flock, de som vi brukar heja på, ska smacka till den där plattbollen så vill den inte riktigt ligga still utan rullar så att den inte går att träffa ordentligt. Då brukar husse och en massa andra kompisar som har samlats runt det kalla glatta yla så besviket. Jag tror att jag har börjat förstå deras lek lite hyfsat. Det är två flockar som slåss om att försöka ge plattbollen så mycket smisk som möjligt. Precis som när husse och jag leker så vill de inte släppa ifrån sig leksaken frivilligt, i alla fall inte till den andra flocken.

Husse brukar ju kasta vår boll på väggen. Här är det lite liknande. De har ställt var sin kompis i ena änden av det kalla glatta. Han brukar kallas ”väggen” rätt ofta. Antingen det eller sållet men det vet jag inte vad det är. Hur som helst så när våra orangea flock, KHK kallas den, smackar iväg plattbollen och träffar den andra flockens ”vägg” så brukar det gå ett sus bland kompisarna runt omkring och kanske ett litet ledsen-yl. Om de däremot missar ”väggen” bara lite så att den fångas upp av den där lilla nätburen bakom, då blir alla jätteglada och ylar ikapp.

Sedan finns det några svart-vita hussar som åker runt i båda flockarna och tar ifrån dem leksaken ibland bara för att strax ge tillbaka den. Ibland blir de arga och fyar ut någon ur en flock så att han inte får vara med på en stund. Jag antar att han kan ha tuggat på något han inte fick tugga på då, eller kanske grävt en grop utan lov i det kalla glatta.

Det här älskar husse att titta på. Det allra roligaste verkar vara när vår flock har missat den andra flockens ”vägg” flest gånger då leken tar slut. Då ylas det något hejdlöst av glädje, hela flocken kramas och alla kompisar runt om ser så glada ut efteråt. Fast så har vi det ju varje gång hemma när vi har kastat bollen på garageväggen och det är dags att gå in. Då får jag också kram. …och husse ser glad ut fast han inte missade väggen en enda gång. En god förlorare är han allt 🙂

I kväll är det dags igen, då kommer en flock som kallas för Lökarna eller så från Växjö. I går kväll missade de vår vägg en massa gånger och var gladast efteråt men i kväll tror jag att vår flock kommer att missa deras vägg minst tre gånger och de vår vägg kanske bara en enda eller så. Det får vi höra om efteråt eftersom vi ska fira lillhusse men jag hoppas att det blir så.

Puck out!

Utöver att tugga i mig en massa konstiga saker så är nog det bästa jag vet att springa runt i skogen. Kombinationen är ju alltid möjlig men inte alltid att rekommendera (http://www.hundenlazer.se/uncategorized/i-skogens-skafferi/). I skogen är ALLT bättre. Mjuk mossa eller prassliga löv är skönt under tassarna. Framför allt prassliga löv är superskoj att bara rusa runt i, rasslandet och prasslandet liksom triggar till mer bus. Pinnar och ris att väja för eller att hoppa över.

Sedan är det ljudet. Hemma låter alltid något: bilar, människor, maskiner, musik. Till och med när husse och matte tycker att det är tyst så finns det en ljudmatta av fläktsurr, elementsus och grannarnas luftvärmepumpar. I skogen är det mycket renare ljud för känsliga öron. Lite vindsus och så här på hösten några enstaka fåglar. Ja och så matte och husse som trampar omkring på kvistar. Det är skönt att veta var man har dem.
Dofterna sedan. Murrig mossa och svamp blandat med viltvittring av alla de slag. Kors och tvärs har det ritats doftspår efter en massa spännande främmande djur. Det finns helt enkelt så mycket spännande att upptäcka i skogen.

Nu i helgen var vi ute en sväng igen. Husse och matte tänkte späda på svampförrådet med lite fler trattkantareller. Det är lite synd om dem som inte har bättre spårsinne, de tvingas gå och stirra ner i marken hela tiden för att försöka hitta de där bruna små grejerna. De ser ju inte lika smarriga ut som de där röda med vita prickar, men smaken är ju olika. Efter en god stunds markstirrande så lyckades de hitta rätt skärpedjup på ögonen och såg allt det där jag redan hade sett med både nos och ögon så länge.

Efter att ha plockat på sig en massa ”trattisar”, de heter tydligen så, och det hade börjat regna så tyckte de att jag hade fått nog med frihet för en dag. då blev det buren för mig och kort hemfärd till Rödeby igen.

Väl hemma efter någon timme i skogen smakar det alltid gott med lite käk och vatten,  och här tycker jag personligen att det kan vara rätt skönt att gå och knyta mig en stund på filten. Det borde alla prova! 🙂

Moff och ha det gott!

Det är inte klokt vad svårt det kan vara med det där med ätandet. Jag har en lätt födoförvirring. Jag älskar att äta, eller i alla fall att tugga och svälja, sedan blir det kanske fel saker vilket straffar aptiten och intaget av riktig mat.
I helgen kapade och högg matte, husse och jag ved. Ja, de kapade och högg, jag kanske snarare högg in på den. Jag snodde bitar som jag gick lös på med mina starka klippare till kindtänder. Husse blev lite orolig och stal tillbaka vedbitarna hela tiden eftersom han tror att jag kräks av för mycket träbitar i magen. Bara för att jag kräktes efter att ha tuggat på hans träskor förra veckan! Han kanske skulle fundera lite på sin fothygien i stället. Själv vill jag tro att kräket kom av den, inte av träflisorna.
Igår kväll var det dags igen. Jag hade hittat en klädnypa ute på altanen som gav ett så skönt tuggmotstånd. Några bitar slank väl ner men inte kändes det så konstigt. Senare på kvällen satt husse i soffan och jobbade på sin dator när jag kände hur magen liksom bara ville komma ut och hälsa på. All kvällsmat blev jag av med framför fötterna på husse. Hoppsan vad genant! Man känner sig dubbelt så ynklig när man både mår dåligt och får dåligt samvete för att man skräpat ner. Då är det skönt att kunna lomma iväg till sin sovvrå och sjunka ihop i en liten hög.

Om det var klädnypan som nöp mig i magen eller om det var något annat kan vara svårt att veta. Varken frukost eller lunch smakade idag. Inte förrän under eftermiddagen kom aptiten tillbaka.
Annars har det varit lite si och så med aptiten på mat ett tag nu och det har satt sina spår. Senaste veckan har jag stått stilla i vikt. Senaste två veckorna har jag gått upp tre hekto totalt att jämföra med de sex hekto i veckan jag har hållit i snitt annars.

Annat än magen som nyper: Klotången! Jag vill bara malligt rapportera att numera är det rätt lugnt, nej till och med lite gosigt skönt, att klippa klorna. Som liten valp var det rätt jobbigt att sitta i husses knä för kloklippning. Nu är det möjligtvis husse som tycker att det kan vara lite jobbigt. Själv tycker jag bara att helgens kloklippande var rätt mysigt.
…och gott.

Tjillevipp!

Ibland snubblar man över en ny kompis. I helgen som gick fick jag utökade domäner på hemmaplan när husse och matte avslutade instängslingen av tomten. Medan husse la sista handen på en liten grind på baksidan mot den stora grusplanen var jag och matte och rensade lite ogräs i rabatterna på framsidan. Hon krattade och jag grävde, bra arbetsfördelning. Plötsligt får jag vittring av något stort och spännande och när jag kommer bak till husse så får jag se en stor schäfer springa och leka på grusplanen. Jag gav skall som hälsning, både en, två och tre gånger medan husse försökte tysta ner mig. Kampen mot skallen som ville bubbla upp ur halsen och önskan att vara husse till lags gjorde att jag nog såg rätt ynklig ut, hukande med bakåtstrukna öron och ändå ”Hej, kom och lek med mig” hoppandes som grodor ur munnen på mig.

Som tur är hade schäfern en väldigt förstående matte och när hon ropade att jag var välkommen att leka med Ice (ja, vilket coolt namn, eller hur!) så öppnade husse helt sonika grinden och släppte ut mig. Glad och med lagom mycket valpamnesi för att glömma bort hur det kan vara att leka med för stora hundar (Marcus ni vet) så rusade jag rakt ut, men när jag kom närmare och Ice liksom bara tornade upp sig kände jag mig rätt liten ändå. Som tur var så lekte han lite snällare även om hans skall när han markerade ”kull, du har den” lät ruggigt djupt och storvuxet.

Det visade sig att även Ice har gått i Pelles hundskola, så han var riktigt väldresserad och lyssnade fint på sin matte när hon manade honom att ta det lite försiktigt med mig. Det var skönt att ha husse och matte där ute också, de var lite trygga tillflyktsorter där jag kunde vila ut en stund när jakten blev lite för enkelriktad.

Vi höll väl på och rasade runt i 20-30 minuter med lite vilopauser. Om tunghänget avslöjar vem som var tröttast så vann nog Ice. Jag har aldrig sett en så lång tunga, schäfrarnas Gene Simmons!

Mer lek åt hundarna!
Moff på er!

Jag har varit hos veterinären igen, fast den här gången som en hund i den nya tiden.
Jag är ju en riktig fästingmagnet där jag plöjer fram genom blåbärsris, sly och högt gräs. Stundtals har husse och matte plockat fästingar flera gånger om dagen, oftast krypande rackare som visat sig på den ljusa halskragen. De som har bitit mig har inte blivit så långlivade eftersom jag har gått på Nexgard, ett fästingmedel som man äter i form av en tablett i månaden. Eller tablett förresten, en godisbit snarare. Fästingar som till äventyrs biter sig fast trillar som små torra fästingmumier efter ett par dagar.

Vad då hund i den nya tiden? Jo, i vår hundförsäkring ingår obegränsat med veterinärbesök hos en nätveterinär, FirstVet. De fria besöken gäller i och för sig inte för utskrift av recept på förebyggande mediciner, men när husse nu skaffade den där appen och registrerade in mig så tyckte vi att vi lika gärna kunde bespara oss en tur i hundburen. Saken var nämligen att fästingmedlet var slut och receptbelagd. Dessutom var den styrkan som jag hade tidigare avsedd för hundar upp till fyra kilo. Det är tio kilo sedan jag gick över den gränsen.

Så, igår morse gick husse in i appen och bokade ett möte med en veterinär. På minuten vid avtalad tid ringde veterinären Elin upp ett videosamtal till appen som husse hade startat inför mötet. Några frågor till husse och en titt på mig när jag lekte med min boll räckte för att Elin sedan kunde skriva ut nytt fästingmedel till mig. Ytterst praktiskt och smidigt, vid mina morrhår! 🙂

FirstVet kan inte ersätta alla typer av veterinärbesök, men det funkar bra som konsultation eller som i det här fallet för receptförlängningar. Strax efter veterinärbesöket kom det ett mail med noteringarna från mötet och inne i appen kan man följa min journal. Coolt 🙂

Så, fästingar, ni kan börja packa nu och leta en annan födkrok. Om ett par dagar är jag inte er fristad längre.

Kommer ni ihåg min kära tuggknut, den som nästan fick mig klassad som ”icke rumsren” för ett tag sedan (http://www.hundenlazer.se/uncategorized/oskyldigt-anklagad-och-nastan-domd/)? Nu har den varit i farten igen. Som en av mina käraste leksaker så har den fått rätt mycket ”kärlek” av mig. Sedan jag blev av med mina valptänder så har jag börjat slita av tråd för tråd med hörntänderna som lite precisionsträning för den skull jag kanske skulle få för mig att bli nevrokirurg när jag blir stor. Sedan är det ju det där med att jag gärna stoppar i mig lite allt möjligt så lite av knuten har väl slunkit ner ibland.

I lördags var matte ute med mig på en promenad. Som vanligt hinner vi väl inte mer än ett par hundra meter förrän magen har hunnit komma igång och matat fram en ny ”patron i loppet”. (Jag förstår det där husse kallar löparmage 🙂 Nåväl, jag hukar mig och börjar leverera medan matte tar fram påsen. Det är bara det att det liksom inte vill ta slut. Det mesta är ute men där finns något som vägrar hänga med ut. Efter att jag börjat dansa ”små grodorna” inser matte att något inte är som det ska. Hon är inte så knusslig matte, utan ser något som sticker ut där bak och tar tag i det. Det var en väldigt konstig känsla när hon drog och drog och till slut fick ut ett färggrant litet trådknippe på någon dryg decimeter. För ett par sekunder kändes det lite jobbigt när matte drog i ett snöre i min rumpa och jag dansade med.. Puppy on a string… eller kanske snarare poopy on a string 😉

Gamle Frans har nu förpassats till historiehyllorna. Husse hade ärende in till stan ändå och passade på att köpa hem en ny, ofransad tuggknut av samma modell.

Har man till exempel som jag under min korta elektrikerkarriär råkat få i sig små vassa koppartrådsbitar så kan det vara bra att äta något fiberrikt som sparris eller liknande. Sparristrådarna kan bädda in det vassa och skydda den naturliga utgången. Att äta tuggknut kan vara lite overkill och fungerar kanske bättre som piprensare då.

Så dagens tips: Bjussa er bästa vän på en ny fräsch tuggknut när den gamla har börjat fransa upp sig. Husse, det är en förbrukningsvara, inte en förtäringsvara!

Moff på er!

På sistone har jag upptäckt att man inte måste tömma blåsan i en enda kissning. Man kan liksom knipa av det och fördela det på flera ställen. Det öppnar ju oanade möjligheter för en liten valp som mig. Hittills har jag fått lukta på andra hundars hälsningar runt våra rundor, och de hälsar så ofta medan jag bara ….kissar. Nu har jag kommit på att jag faktiskt kan skicka en tre-fyra hälsningar på en runda. I stället för en ensam fläck mitt på en gräsyta som säger ”Lilla valpen Lazer var här” så kan jag nu säga ”Hej kompisar, Lazer var här. Idag har jag ätit både köttbullar och torrfoder med lamm och jag mår toppen” och några hundra meter senare kan jag plussa på med ”…och vad trevligt att vi tycks gå samma runda”. Det blir ju trevligare när man kan lukta andras hälsningar och sina egna hälsningar på samma ställe. Det blir som ett socialt media för hundar, typ Facebook. Så ni som lägger lite tid på Facebook kanske kan förstå varför en hund kan ha lite svårt att slita sig från ett doftsamtal? Det är spännande med så många ”lajks” man kan få.
Ibland möter vi ju andra hundar live också förstås och då blir jag alldeles till mig. ”Det är ju han, det är ju den där dvärgschnauzern som brukar lägga hälsningar på vår runda!!!” Husse verkar inte riktigt förstå för han brukar hålla in kopplet och tycka att jag inte ska prata så mycket… tror jag. Han verkar bli lite mer alert också, jag känner hans adrenalinhalt öka direkt.

I dag hände det då också att jag kom på ytterligare en bit jag kunde tillfoga mina meddelanden. Det var vid en välbesökt örnbräken som jag så gärna också ville kunna hälsa tillbaka. Problemet med örnbräken är att bladverket sitter en bit upp. Kissar jag där nere säger jag att ”Lille Lazer var här…” osv. Kommer jag åt att kissa där uppe så säger jag att ”Store Lazer som kan kissa ända här uppe var här”. Klart jag ville vara ”Store Lazer” men hur? Av bara en konstig händelse så åkte höger bakben rätt upp i luften och skvätten for tvärs över örnbräken. Lite småvingligt men helt under kontroll gick meddelandet iväg: ”Håll till godo kompisar, Store Lazer är här nu” 🙂

Sedan är skogen enormt mångkulturell. Den är fylld av en massa dofttjatter från andra djurarter som jag bara inte begriper. De verkar spännande men som sagt kan vi inte kommunicera med varandra. Jo, ett par ekorrar hemikring retas lite med mig och springer kors och tvärs över stigen så jag blir alldeles snurrig av att försöka följa deras doftspår. Piff och Puff kallar jag dem.

Så, kiss på er allihop, Store Lazer var här! 🙂

Jag har kommit på vad jag skulle vilja bli när jag blir stor, elektriker!

När jag var hemma själv en stund igår eftermiddag låg jag och klurade lite på om jag inte skulle prova på något nytt. Jag kände en rastlöshet i kroppen efter att ha vilat större delen av förmiddagen. Tennisbollen var rengnagd för länge sedan medan mina tuggknutar smakade som de brukade. Näbbis å andra sidan kändes mest lite pipig.
Jag har varit med husse ute när han röjt för det nya stängslet och blivit inspirerad av hans jobb med grensaxen. Själv har jag mer av en sekatör i munnen: Mina kindtänder är ena riktiga klippare och kan kapa en pinne i småbitar på nolltid.
Instängd i hallen fanns det inte mycket pinnar att välja på men vid hallbordet hängde ett bra alternativ: En svart elsladd! Som tur var var den inte inkopplad så jag kunde börja med att knipsa bort själva kontakten. Sekatören var även en utmärkt avbitartång visade det sig. Efter att ha tuggat i mig så mycket löst det gick från själva kontakten gömde jag resterna i min filt för ett senare tillfälle om suget att söka kontakt skulle komma över mig igen.
Kindtänderna hade känts riktigt skönt vassa när jag kapade loss kontakten så jag gick lös på resten av sladden och kapade den i lämpligt små bitar. De bakre tänderna klippte fint medan de främre kindtänderna funkade superfint att tugga de sega bitarna med. Lite vill jag nog klaga på det här nya godiset bara, det var allt lite trådigt.

Nåväl, jag har fler talanger för elektrikeryrket. Några timmar senare när jag var ute på bakgården grävde jag ett djupt hål. Husse gillade inte det heller, men det är ju så att man ska gräva ner elnätet för att stormskydda det.

Till sist är jag riktigt duktig på att ”lägga kabel” numera med fast och bra konsistens. I dag blev husse lite konfunderad dock, och jag fick svar på varför det killat så i magen: Jag la inte bara ”en kabel”, jag producerade även små sladdbitar och det som kanske var mindre roligt: Bitar av tunn koppartråd som var lite stickiga att få ut.

Så, husse har numera elsäkrat hallen. Inga sladdar med en massa volt är inpluggade, bara någon svagis för laddning av dammsugaren. Förresten tror jag att jag vet vad en jordfelsbrytare är också: Husse.
När jag gräver i jorden och han tycker att det är fel går han in och bryter den aktiviteten: Jordfelsbrytare.

Då klipper vi av det här inlägget lite kort, knips-knips!

Den här helgen har vi varit mycket ute, både i trädgården och i skogen, och vart vi än gick så fanns det svamp i vägen. Först höll husse på med stängslet runt tomten. Ja, han är inte snabb, det har han hållt på med hela sommaren känns det som. Snart ska jag kanske kunna få springa lös på hela tomten ändå.
Hur som helst så snubblade vi över en liten blank röd tomteluva som stack upp ur jorden och strax intill en lite större som satt på ett skaft. ”Det börjar lacka mot jul redan” som husse sa. Lite googlande och facebookande senare så trodde husse att det var en sharlakansvaxskivling, en svamp alltså och inget förebåd om julen.

Matte och hennes människovalp Jacob var ute i kalmarskogarna och letade svamp i lördags. De hittade en hel massa trattkantareller, 3,4 kilo. Jag och husse körde upp till Kalmar och kom fram precis som de kom hem med tre påsar fulla med svamp. När husse frågade var de hade hittat allt det svarade Jacob lika svävande som raskt ”Utanför Kalmar”. Jaha, hemligheter inom familjen också. Nåja, därefter satt de och rensade svamp hela kvällen kändes det som. Nu står det en torkmaskin och fyller hela källaren med svampdoft. Förstå vad det luktar för en hund med känslig nos!

Förresten, apropå svamp så har jag en tryffel. Vet ni var? Fundera på den ni 😉

Idag när vi kom hem så ville jag ut och lufsa i skogen lite, det var ju så fantastiskt skön luft med en massa dofter i, nästan lite tung luft. Nu hade husse fått  svamp på hjärnan också och stannade till vid en massa olika som han ändå inte plockade. Det växte mycket magvärk och njurproblem där ute sa husse, både panterfläckig flugsvamp, vanlig röd flugsvamp och giftkremlor såg vi. Vackra allihop på sitt sätt tyckte husse men inget jag ens fick nosa på. Lite påspädning av trattkantarellerna blev det, tur vi hade hundbajspåse och att jag inte hade gett husse orsak att använda den 🙂

Så, hopp ut i skogen , jaktsäsongen på trattisar är i full gång och där finns massor att plocka. …även lite vattniga blåbär för den som är sugen. Jag tyckte de var smaskens i alla fall 🙂

Voff!