Att äta eller att äta

Att vara en hungrig liten valp är inte lätt. Eller så är det det. Allt går nämligen att äta om man som jag är en väldigt okräsen och ”sugen-på-det-mesta”-valp, precis allt. Sedan är kanske inte allt att rekommendera. Choklad, lök, vindruvor, russin och en massa andra saker känner husse och matte till som rent av giftiga för mig så det går jag bet på att få lägga tassarna på. …nåja, nästan i alla fall. Inne på min inhängnade bakgård finns… fanns det hyacinter. Sedan lärde jag mig att gräva där det var lite mjukare jord (vad gott jord luktar förresten). Vi får väl se nästa vår hur många lökar jag gjorde slut på. Husse och matte blev inte jätteglada när de hittade söndertuggade hyacintlökar och skal på farstutrappen. Ganska snabbt kom det upp ett extranät runt en plats med gladioluslökar som jag ännu inte hade gett mig på.

Nej, det här var ingen hyacintlök. Hade det varit det så hade den inte sett så hel ut.

I mitten av juni hade jag en ganska spännande jaktsäsong. Ollonborrarna svärmade under mitt äppelträd. Jag kunde höra och känna lukten av dem under marken på väg upp och på kvällarna hann jag oftast före husse med att hitta dem på marken. Husse verkade också vilja ha dem men han stampade hellre på dem än tuggade i sig dem. Konstigt beteende i mina ögon. Jag tyckte de kittlade dödsskönt i kistan men det var lite ”skaligt” när de skulle komma ut den naturliga vägen.
Sedan började trädgårdsborrarna svärma i hundratals mitt på dagarna. Tänk er luften full av snacks… :D. Husse blev helt tokig och sprang runt och dunkade gräsmattan med ett gammalt squashrack. Att piska dammet ur någon gammal matta kan väl en valp förstå, men att piska gräsmattan??? Han ojade sig något om nästa års gräsmatta dessutom.

Pinnar är goda att tugga på. Helst ska det gå att tugga i sig dem helt. Vinbärsbusken är full av lättuggade pinnar. Allra godast är de där orangea pinnarna som matte skalar och själv också äter. De slinker snabbt ner, men som med alla pinnar så måste jag bara få tugga i mig dem liggandes under äppelträdet. Får jag en i köket så är det fort till dörren som gäller så jag kan få komma ut och börja tugga.

…och mig säger de till bara jag nyper en kvist i vinbärsbusken!!!

Annars har väl husse och matte haft mer bekymmer över mitt slutna kretsloppstänkande. De borde väl vara stolta över att en liten valp kan vara så miljömedveten men nej då, käka bajs är visst inte OK visar det sig. Om det var att det blev lite mindre gott när de slutade med färskfoder eller om det var ananasen som gjorde det, men numera kan jag gott tänka mig att avstå så att de får göra sitt jobb med sina små svarta påsar i stället. Fast det är ju synd att låta husse känna sig alltför trygg, så ibland slickar jag mig om munnen när jag har ”gjort mitt”, bara så att husse ser att jag nog kan tänka mig ett smakprov. Han brukar få en väldig fart då 😉

Husse och matte har för övrigt haft ett väldigt huvudbry med det där med foder. Färskfoder eller inte färskfoder, torrfoder eller ”blötfoder”. Nu har det för stunden landat i lätt uppblött torrfoder. Efter att jag fått väldigt kli och börjat fälla min valppäls nästan två månader i förväg, en massa googlande, ett samtal med urmatte Lena och till sist ett veterinärbesök så listades några teorier:

  1. Rävskabb: Finns runt Rödeby och förklarar kliandet på benen och mot bakkroppen till men det fanns inga andra tecken t.ex. i öronen, inte så troligt. Fast jag är ju rätt lik en räv…
  2. Foderbyte.:Vi hade strax innan pälsfällningen började bytt till ett nytt torrfoder (Pure Natural) med mycket proteiner. Torrfoder som torrfoder? Inte nödvändigtvis.
  3. Allergi? Utöver pälsfällning och kli så var det inte speciellt mycket mjäll och inga synliga rodnader på magen t.ex.
  4. Normal om än något tidig fällning av valppälsen.
Vem vill inte klä av sig lite när det är varmt?

Ett första försök med att växla foder igen kan ha gett resultat. Det kliar inte alls lika mycket längre. Det nya fodret, Royal Canin, har inte lika mycket proteiner. Kanske kanske…?

Nej, nu måste jag hitta något att tugga på. Hej hopp!!

 

Mitt nya hem

Det kan bli lite tätt på given så här i början men jag känner att jag har lite att ta ifatt. Jag tänkte berätta lite hur husse och matte hade ordnat det för mig i mitt nya hem. Till att börja med så finns det en matte men inga mattor.  I alla fall inte på nedervåningen som är den del i huset som jag får vara i. Från början fick jag bara vara i hallen och köket, men tack och lov så lyckades jag hålla tillräckligt tätt för att få komma in i vardagsrummet också och göra husse och matte sällskap där på kvällarna. Innan dess fick jag vackert sitta och skaka kompostgaller mellan köket och vardagsrummet. Snacka om att vara internerad och landsförvisad.  Jo, ett rum till fick jag vara i, sovrummet men bara när det var dags att sova. Då lyfte de mig tvärs igenom vardagsrummet utan mellanlandning. Tur flygturen var så kort för jag har ju ändå rätt liten blåsa 😉

Det där med kompostgaller verkar vara något de har fått mängdrabatt på. På bakgården finns det en inhägnad mellan huset och uthuset som gör att jag kan gå rakt ut i trädgården från hallen och från köket via altanen.

Min favvisplats på altanen: Under hammocken där husse brukar sitta.
…men var du tvungen att väcka mig!?!

Själva inhägnaden är gjord av… just det, kompostgaller. Det kan nog fungera för en liten valp som jag, men en vacker dag… I går hade vi besök av en border collie som visade hur det går till att utan ansats bara hoppa över. Som sagt, en vacker dag… Fast, kanske är husse steget före mig för jag har sett att han håller på att stängsla in hela tomten med ett riktigt staket.
Den där bakgården är annars kanon, där leker och busar jag så mycket jag kan, går på upptäcksfärd och jag tar gärna med mina prylar ut dit. Dessutom har det underlättat något enormt för rumsrenheten att kunna komma och gå som jag vill genom nästan alltid öppna dörrar. Hurra för sommaren (fast, jag vet ju inte så mycket annat).

Under vinbärsbusken kan jag få skugga, lugn och ro.

 

Hej världen, här är jag!

Hej, jag heter Lazer och är en finsk lapphund. Mitt hela namn är Dagsmejans Lazer. Hos Lena på Dagsmejan i Ucklum föddes jag, min bror och mina fyra syrror den 6:e mars 2017. Jag är alltså just över fyra månader gammal just nu. Min nya familj sedan sex veckor (du milde tid, är det bara sex veckor sedan?! – husses anmärkning) hade pratat av och till under ett par år om att kanske skaffa hund. När de sedan hört och läst så mycket gott om den finska lapphunden, hur sällskapliga, lättlärda, aktiva och tillgivna vi är och vi dessutom i deras tycke är så rasandes tjusiga med en massa lättskött päls som inte fäller… ja två gånger per år sägs det men inget dessemellan –eeeh ja det kommer väl ett inlägg om det lite senare- , då tyckte husse att det kunde vara värt att ringa på en annons. Sedan var det klippt. Inte för mig men för dem. Har man ringt på en valp så är jakten igång och tanden blodad. Just den hunden var redan tingad och tur var väl det för annars hade jag ju inte varit här och bloggat, ingen Lazers blogg.
Nästa försök hos oss lyckades bättre. Vi var just födda och av oss två hanar var det bara brorsan som var tingad. Urmatte Lena lovade inte bort mig alltför lättvindigt utan att först ha pratat med husse och sett att han förstod vad de var på väg att göra. Det gjorde de dock, husse har haft hund förr även om det var många år sedan när han själv var lite av en människovalp. De trodde i alla fall att de visste vad de gav sig in på . Vad de inte trodde var att jag skulle vara sååå go’ som jag är 😉

Den första gång jag såg dem det var en dag i april. Jag var sex veckor när de annandag påsk kom och hälsade på.

Sex veckor gammal och med ben som knappt når ner till golvet när jag står.

Jag och mina syskon fick rumstera om på köksgolvet och hade rolig dragkamp om ett gosedjur i form av ett grått näbbdjur som de hade med. Tanken var visst att det där gosedjuret skulle impregneras med trygga dofter från mamma och mina syskon. Nog impregnerade vi den alltid, och gissa om den fick känna av våra sylvassa små mjölktänder.

Jag sex veckor gammal och mitt älskade tugg- och bitoffer ”Näbbis” som har den goda egenskapen att pipa när jag biter till på rätt ställe. Här i dragkamp med brorsan.

Jag hann med att hälsa på både husse Thomas, matte Agneta och deras stora valpar som fortfarande bor hemma Elio, Klara och Jacob innan jag och mina syskon efter en stunds bus en efter en föll i valpkoma på köksgolvet. Man orkar inte så länge när man just lärt sig skutta utan att trilla omkull.

Vet ni var Ucklum ligger? Det ligger inte långt från Stenungsund. Det gör däremot Rödeby och Karlskrona. Det var en häftigt lång bilresa för en liten valp. Nu fick jag bli kvar lite längre hos urmatte och var faktiskt sista valp att fem veckor senare och elva veckor gammal lämna Ucklum och mina kompisar. Det var en lång resa och den hade väl pågått i ungefär 20 minuter när jag lyckades pipa till mig första kissepausen. Man hör vad man vill höra. Husse och matte ville höra att jag sa till om att få komma ut och kissa, själv kanske jag mest tyckte att det var lite otäckt att sitta i ett sådant där gungande plåtmonster med nya främmande människor omkring mig, hur snälla de nu än tycktes vara. Annars var det rätt tryggt och skönt att få ligga och snusa bredvid matte i baksätet även om den där selen de spände fast mig i var rätt obekväm, i alla fall om man hade svårt att sitta still. Men som sagt, när jag väl lagt mig till ro var det rätt skönt att ligga där och lära känna den nya doften och trygga rösten från matte.
I Göteborg plockade vi upp Rasmus, en stor människovalp som också har fått lämna sin kennel för att gå någon avancerad utbildning, inga sådana där vanliga valpkurser eller lydnadskurser utan någon sådan där utbildning som gör att man kan göra avancerade dataprogram. Han skulle hur som helst få följa med oss till mitt nya hem utanför Karlskrona för att vara med och ta hand om mig under den första veckan så att husse kunde få lite arbete gjort. Där i Göteborg fick jag åter chansen att sträcka på benen lite liksom vid matpaus och en annan kissepaus senare på hemvägen.

Med Rasmus som tryggt sällskap under hemresan mot Rödeby

Det där med mat var ju en annan sak som husse och matte hade (och har) lite att lära om. Urmatte Lena hade skickat med två ”korvar” av den mat jag var van vid, ett färskfoder som fick förvaras fruset. En portion hade vi gjort i ordning för bilresan, resten styckade vi i lagom dagsransoner och frös in var för sig. Portionen för bilresan fick jag under vår gemensamma matpaus. De andra i min familj åt också något färsaktigt som de kallade ”burgare” medan de serverade mig min mat i skålen som de klokt nog tagit med sig på resan. Jag fick maten i ett stycke. Big mistake! Ett glufs och svälj senare så var de lika förvånade som jag. Var det allt? Vad hände? På knappa sekunden hade jag visat dem tricket med den borttrollade hundmaten. Tungan skopade upp hela stycket och förde bak det till svalget där sväljreflexen gjorde resten, allt i en enda rörelse, och skålen var tom.
Lärdom: Finfördela maten och sprid den över hela skålen. Om de smetar ut den aldrig så mycket så missar jag ändå inget. Min tunga är magisk på att slicka rent!