Äntligen luft under vingarna igen!

Oj vad lätt det är att tappa en god vana, och oj vad svårt det kan vara att få den tillbaka. Det var aldrig meningen att julkalendern skulle tarva så mycket återhämtning som ett halvår. Det är ju inte så att livet har varit händelselöst under min ”radiotystnad”. Det finns många ”inlägg jag aldrig skrev”. Inlägg om hur fantastiskt lång och lappisvänlig (läs sval) våren var, hur det var att fylla tre,  presenten Älge som visade sig vara lika lättuggad som kortlivad, ekorrarna som tjattrade på mig, musen uppe vid stenmuren som blev mitt första jaktbyte och den där eländiga kennelhostan som tvåbeningarna oroar sig för så mycket.

Så här vill jag minnas våren som jag missade att blogga om! Här pratar vi om luftburen smitta av glädje och energi!
God morgon sömntuta, dags att vakna till nu. Välkommen tillbaka!
MEdasn de andra sjösätter så ska jag se om jag kan få upp något i andra änden på den här tåten. Gammelgäddan? Kraken?

Andra saker som hänt finns det orsak att återkomma till, som till exempel torpet som har kommit in i våra liv och den nya verandan på framsidan av huset som kommer att bli mitt favvistillhåll där jag kan ha noga span på allt och alla som rör sig uppe vid grinden.

Kan man vila sig i bloggform? I så fall är jag i kanonform nu. Låt mig sova en stund på saken…
Nej, dags att ta sig i pälskragen och komma igång nu.

Apropå att bloggen förhoppningsvis får lite luft under vingarna igen. För en vecka sedan ungefär, när vi kom hem efter kvällspromenaden och jag som vanligt blev släppt lös inne på tomten, rusade jag rakt in i en flock kajor som satt på vår gräsmatta. Det blev ett fasligt flaxande och skränande på dem. De blev vansinnigt upprörda och gick till motattack. Alla utom en som desperat försökte flaxa ifrån mig. Så roligt med en som bjuder in till lite jaktlek! Efter att ha jagat in den förskräckt flaxande kajan under vår altan, till våldsamt flaxande och skrikande fränders arga tillmälen, insåg jag att leken nog var över, särskilt som husse med barsk röst ropade ut mig därifrån och tog in mig i huset.
”Det där”, sa husse, ”det var en unge som inte riktigt förstod sig på att flyga”. ”De får man vara försiktiga med”. Tydligen hade den sturske, punkfriserade lille rufskrabaten slagit vingpennorna för sitt fjuniga bröst, ropat ”Kolla in mig nu, mamma och pappa!” och skuttat ut ur boet under grannarnas skorstenshuv för sin första flygtur. Det blev en flygtur som bara gick neråt tills marken var nådd inne på vår tomt. Någon returbiljett därifrån var tydligen inte tillgänglig ännu, därav hans vilda flaxande taxande längs marken.
Under altanen blev den lilla pippin kvar hela kvällen, men dagen efter var han borta.
Nåja, borta och borta, för ett par dagar var det bara frågan om i vilken buske han satt och tryckte. Så fort jag visade nosen ute skränade kajorna på som värsta vildvittrorna. ”Bloood, vi vill ha hundens bloood!”, skrek de, ibland med flygattacker för att visa att de faktiskt menade allvar. På våra promenader följde de oss lyktstolpe efter lyktstolpe, ivrigt skränande, till dess de tyckte att vi var tillräckligt långt hemifrån. Samma sak när vi kom hem från promenaderna: Förtrupperna skränade ”Hundlarm!!!”, sedan var det fula tillmälen hela vägen hem tills jag kommit inomhus.
Det hela slutade för ett par dagar sedan när vi skulle gå morgonpromenad. När jag kom runt huset till framsidan satt de där i gräset. Jag rusade dit och skingrade flocken. Lillkajan Rufs var där igen, och den här gången bar vingarna. Det gick sakta men ostadigt uppåt och bortåt. Som en överlastad humla vilt flaxande för att vinna liiite mer höjd innan staketet var nått. Med kanske två decimeter till godo jublade han i kortlivad triumf när han flög över staketet, bara för att upptäcka att bussen som stod parkerad där utanför var myyycket högre. Hans näbb hann knappt knipa till om triumftjutet förrän den bankade rätt i sidorutan på bussen med en otäck duns. Busschauffören öppnade förvånat dörren och undrade vad det var som hände.
”Det är ingen fara, jag mår bara bra. Jag är tuffare än många tror. Jag behöver ingen skjuts, jag går!” sluddrade Rufs medan han på vingliga ben snubblade bort längs trottoaren, bort från bussen och bort från sin ofrivilliga mellanlandnings stop-over. Ja, går det inga flyg får man väl välja andra färdsätt.

Så, nu hoppas jag att den här vovven med sin överlast av blogguppslag kan få luft under bloggvingarna också. Jag undrar om mitt nästa inlägg inte ska få handla om min supertokiga och härliga mattes sommarhälsning till sina elever. Jag kan bara säga att hon har lagt ribban otroligt högt för framtiden och att flocken huserar en riktig Bergman (inte Ingrid utan Ingmar)!
#cliffhanger

Moff på er och på snart återseende!

Bookmark(0)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *