Vårtecken

Det blev aldrig någon vinter i år. Här står jag nu med min fina vinterpäls och funderar på om det börjar bli dags att skicka den vidare till de små pippifåglarna så de får mjuka och gosiga bon till sina småttingar. Det kan de verkligen behöva, de små nakenfisarna. Att det börjar bli dags för dem att ordna till sina bon vet både matte och jag. När vi gick en promenad i helgen såg matte en pippi som verkade lite skadad längre fram på stigen. Den tycktes flaxa runt på rygg och sprattla något förskräckligt. När vi kom närmare blev den plötsligt rädd och flög iväg. Då såg vi att den inte hade varit ensam. En förskräckt och generad liten hona rättade till sina fjädrar över stussen och flög raskt iväg hon också. ”Hihi”, tyckte matte, ”De höll visst på att fylla påskäggen”.

Påfyllning från ovan: Ja, en hel del regn har vi ju fått. Allt ramlar ju inte rätt ner i ån utan måste hitta sig vägen dit på marken. Här har vi fått ett litet vattenfall uppifrån skogsbacken.

Vårtecknen har radat upp sig nu. Vår sommartorra lilla å har fått storhetsvansinne och gör sitt bästa för att se ut som en liten flod. Jag tror att det är det som kallas för vårflod. Matte och jag hamnade på ”andra sidan broarna” i helgen under samma promenad som fågelfadäsen. Vi var ute och sprang och skulle egentligen bara avsluta sista femhundra metrarna hemåt när det blev stopp. Mellan broarna var det rejält översvämmat. Det visste vi förstås sedan tidigare men nu vill matte raka vägen hem. Vi sprang rakt igenom och blev naturligtvis plaskblöta. Vårfloden hade nu blivit vår springflod 🙂

Jadu matte, ska vi verkligen springa i det här blöta? Du först då så hänger jag på. Jaså, inte bredvid bron, nej. Den ser ju ut som om den flyter på vattnet.

Igår när husse och jag gick genom dalen såg vi något som stack upp bland alla torra boklöv på marken. Det var små vitsippor som höll på att öppna sig. Jag är lite osäker på varför de hade så bråttom upp. Det var ju inte så att solen har flödat över oss än. Kanske var det egentligen små vita paraplyer, eller var det snorklar som rötterna i den vattensjuka skogsmarken sköt upp?

Låt inte mig störa, lilla vitsippa, och var inte orolig. Jag är ute efter något mer ”al dente”.

Husse blev hur som helst till sig över blommorna medan jag nöjde mig gott med den smaskiga pinnen som låg intill dem. Annars var det någon mer som hade bökat omkring rätt rejält i löven strax intill som också lockade mitt intresse. Är det något som luktar gott så är det nybökad jord. Är det något som luktar spännande så är det den som gjorde det. Husse tyckte inte att det var lika kul som jag. Det var det närmaste vårt hus som vildsvinen har varit menade han, bara något hundratal meter, varav de flesta av de metrarna består av grusplanen bakom huset.

Husse, det var inte jag som grävde upp det här. Det luktar knorr och klöv så morrhåren krullar sig!

Nej, nu ska jag leta mer vår!
Moff på er!

Bookmark(0)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *