Herrgårdsliv på Hooks

Matte fyllde femtio för snart ett år sedan och fick ett presentkort till Hooks Herrgård för att skämma bort sig lite. Nu när människovalparna hade höstlov blev det till slut läge. Jag packades in i buren där bak medan husses och mattes packning fick åka fint i baksätet. Det kändes inte helt OK vill jag säga. Jag är inte riktigt road av den där buren och hade hellre bytt plats med väskorna. Som tur är hade matte planerat in ett raststopp så jag fick sträcka på benen i alla fall, omtänksamt av henne 🙂

Väl framme visade det sig att eftersom jag var med så fick vi på i ett särskilt hus, Sjöstugan, precis granne med deras spa-anläggning. Dit fick man ha med sig sina husdjur och vi var tydligen de enda som bodde där åtminstone den natten. Det var nog rätt bra för husse och matte behövde lämna mig själv några stunder, dels skulle de blöta ner sig i den där badanläggningen, dels kunde jag inte följa med när de skulle äta i restaurangen. Att bli lämnad så där på ett helt nytt ställe känns lite oroligt och då måste jag ibland sjunga mig en liten tröstesång. Den brukar då ha några lite mer utdragna toner kring höga C och kan ha ett litet gällt skall som avslut. Skallet i sig betyder ”kom tillbaka, jag vill följa med”. Det är aldrig någon lång sång men jag vet att husse och matte tyckte det var bra att jag inte fick sjunga för publik i stugan.

På kvällen stack matte ut för en liten löptur. Hon skulle bli borta någon dryg halvtimme sa hon men valde sedan en runda på 10 km skulle det visa sig. Jag tycker INTE om när vår lilla flock splittras så det blev förstås några toner på min sorgesång vid dörren fast husse försökte trösta och distrahera mig. Sedan tog det väl ungefär en halvtimme innan hon ringde efter husse och mig och ville att vi skulle möta henne. När husse tog på sig sina träningsgrejer och satte på mig mitt koppel kändes det riktigt bra. Nu skulle vi ut och spåra matte! Tråkhusse tog då fram sin mobil och pejlade in henne innan han bestämde riktning och så satte vi av. Jag som så gärna hade velat nosa upp henne… Inte nog med att husses stora nos är så klen för sin storlek, dessutom satte han på sig en pannlampa som lyste upp rätt bra i halvmörkret. Mitt problem med det är att det blir svårare att se vad som är utanför ljuset.
…men vad roligt det blev när vi väl mötte matte!!! 🙂
Då, när allt är som bäst igen byter de plötsligt så matte tar mig tillbaka mot herrgården medan husse fortsätter springa bortåt där matte kom ifrån. Då kunde jag inte hjälpa att mitt gälla ”kom-tillbaka”-skall flög ur mig. När ska en stackars valp…. förlåt, unghund, kunna få ha sin flock samlad egentligen.
Nåväl, lika bittert som det är att skiljas åt, lika ljuvt är det att återses, och det blir alltid så mycket hopp, svansvift, kel och lek då 🙂

Det bästa med den här herrgårdsvistelsen tycker jag var den spännande naturen. Vi tog flera turer där jag fick springa och lukta av mig lite. På en del ställen var naturen extremt platt och kortklippt, lite som husses sommarfrisyr. Där leker människorna med små vita bollar. Det kallas visst golfbana och Hooks har en stor sådan. När man nu är där så måste man väl ta ett varv på golfbanan också tyckte jag, så det gjorde jag – ett varv i racerfart!