Husse brukar låta mig gå okopplad på våra promenader genom byn. Ute i skogen är det dock fortsatt koppel som gäller eftersom jag visat Piff och Puff lite väl mycket intresse, precis som koltrastarna som springer omkring i de prassliga löven.
De senaste dagarna har jag dock känt en oro i kroppen. Skallet ligger väldigt nära och bubblar hela tiden, det är som att det ligger något i luften. Matte tycker att jag har betett mig lite ”uppstissat” och jag har ofta haft en väldigt alert blick, nästan lite stirrig. Idag när vi gick ut på vår morgonpromenad fick jag som vanligt gå utan koppel, och som vanligt var jag ett par meter framför husse och matte. De är ju så långsamma med bara två ben. Vi hade inte hunnit så långt, jag hade lydigt på order av husse stannat innan vi korsade vägen efter skolans parkering för att sedan följa med när han sa ”Nu går vi”. Väl uppe på trottoaren på andra sidan var det sedan som om något stack till i nosen på mig, en doft som gjorde att det bara klack till i mig. Som genom ett trollslag gjorde jag en ryck och snabb rusch ut på gräsytan bredvid trottoaren, gjorde några tvära riktningsändringar medan husse började beordra mig att stanna. Problemet var bara att jag varken hade tid eller lust att stanna och att husse hade råkat hamna utanför min ”bubbla”. Mina virvlande trumpinnar till ben fick mig att formligen flyga iväg i något slags utdraget zickzackmönster och runda hörnet till skolans baksida. Lagom till husse nådde hörnet såg han bara svansen på mig försvinna runt nästa hörn en bra bit bort . Efter att ha rusat på en runt nästan hela stora skolan insåg jag plötsligt att jag hade tappat bort husse och matte och gjorde en tvärvändning. I full fart gjorde jag en lågflygning tillbaka till matte som mötte mig med stora famnen. Husse däremot bannade mig hårt och tryckte halsband med koppel över mitt huvud och sa något i stil med att ”koppelfrihet är bara för pålitliga hundar”. Ja han sa mycket mer men det utelämnar jag här. Han var inte nöjd alls husse utan lovade mig minst en vecka i kort koppel. Ajajajaj då…
Jag har hört dem gissa vad som har spelat upp mig så pass, och just nu tror de på en löptik. Den eller den långskankade haren som hoppar runt här.
Vi har noseworktränat hemma igen. Det var en dryg vecka sedan sist men efter en uppvärmningsrunda för att ”fatta galoppen” så var det som om jag aldrig hade gjort något annat. På en glasskål på soffbordet, på en väggkontakt, på ett elementrör… inomhus var inga problem. Lika smidigt gick det på både altan och i lilla hagen nedanför altanen trots att det fläktade lite.
Till sist fick jag söka tre gånger i garaget. Där finns det både bilar och maskiner som doftar en massa. Det betyder bara att jag får söka av fler saker, men det gömmer inte eucalyptusdoften. På en bilfälg, på cykeln och på en fotboll hittade jag möbeltassen. Tre gånger lyckades jag sno möbeltassen men alla tre gångerna kom husse på mig och fick mig att spotta ut den mot att jag fick en godisbit i stället.
Till sist har jag även fått hjälpa matte med att göra i ordning bland hennes odlingar. Gissa vad! Jag kom på var hon har gömt morötterna. Jag får inte gräva ner saker, då blir det liv ska ni veta, men matte har minsann grävt ner alla morötter i en pallkrage full med jord. När jag nu kom på hennes hemliga gömma så är det ju inte så svårt att själv skaffa något gott att knapra på när jag blir sugen 🙂
Hopp och lek till nästa gång!
