Den här helgen åkte husse och jag upp till Kalmar för att vara där med matte. Matte bor i en marklägenhet i en trappuppgång där det bor flera familjer med hundar, så där finns en massa nya spännande ljud och dofter att ta in. Ibland blir det lite oredigt, speciellt när porten öppnas på framsidan eller det går någon i trapphuset. Även mattes diskmaskin har lite andra ljud för sig. Så snart jag har hört några nya ljud som jag inte har känt igen eller det låter som om någon kommer så har jag ljudligt talat om det för dem medan de har försökt hyssja mig att vara tyst.
Vi var inne i stan också för en snabb shoppingattack. Där finns en massa affärer som jag inte får gå in i, så medan husse eller matte (aldrig båda) gick in i en affär stannade jag utanför med den andre. Det var en liten egoboost för det var fortfarande människor som kikade efter mig och tisslade om vilken fin hund jag var och vilken härlig färg jag hade., så på Norra Långgatan såg jag ut den största snöhögen, klättrade upp på den och utropade mig till herre över hela täppan. Ingen verkade invända 🙂
Promenader på nya ställen är alltid lika spännande. Vi mötte till exempel en elvaårig tik som pep som en valp av iver att få komma fram och hälsa på mig. Hennes matte undrade om jag var en kille (vilken fråga) och sa sedan att hennes vovve var så förtjust i pojkar. Det var ju ett trevligt karaktärsdrag tycker jag, men när hon kom fram till mig blev hon betydligt mer reserverad, troligen på grund av min ungdomliga iver att få hälsa och leka.
Igår kväll tog husse och jag en sen kvällspromenad runt Berga Centrum och bortåt på en gångbana. Där mötte vi två ynglingar i mörkret, en lika liten som husse och en som verkade ha ätit mycket mer chips i sitt unga liv. Den lille var klädd i svart skidmask under sin mörka huva. Det var runt nollan så han kanske var lite frusen, men när de hade gått förbi oss ungefär femtio meter på väg mot det stängda centrumet vände de sig om och såg att vi verkade ha tittat efter dem. Jag är ju en nyfiken liten vovve och där var alldeles för mycket gul snö i deras riktning från husse sett. Då började den lille ropa och undra om vi inte hade TV hemma. Jag förstod inte frågan riktigt, för att ha en TV hemma gjorde väl ingen nytta på en promenad? Eller kanske ville han låna den? Han krävde respekt och att vi skulle vända bort vår blick. Han måste dock ha insett vem jag var, Kalmars herre på täppan, så han fortsatte att bara ropa och fråga efter TV och respekt på avstånd innan de, när jag väl hade nosat klart, gick vidare på sitt håll och vi utan ett ord på vårt håll. Det hela var lite konstigt, ungefär som en osäker hund som står och skäller på avstånd, fast det här var ju en människa.
Till sist, i morse tog vi en kortare löptur utefter en annan cykelbana, de har många sådana i Kalmar, där husse och matte kunde springa på cykelbanan medan jag sprang i djupsnön intill. Det var häftigt och tröttsamt på ett skönt sätt, men när man ville så var det bara att öppna munnen och skopa upp en munfull med snö för att svalka och ”dricka” lite samtidigt. Coolt 🙂
Fåglen, cyklen, Kalma’nycklen!
