I skogens skafferi

Skogens skafferi är innehållsrik. För en valp är den …total. Till och med själva skafferiet är möjligt att äta. Att något i skafferiet är möjligt att äta betyder inte nödvändigtvis att det är bra att äta, bara att små valptänder kan få ner det i tillräckligt små bitar för att det ska gå ner i magen.

Igår tog husse åter fram ”hybrishinken” (tiolitershinken) igen, en bärplockare, lite ”bra-att-ha-för-valpen-grejer” och vi gav oss iväg. Den här gången var det blåbär som stod på menyn och blåbär fanns det gott om. Blåbär är gott förresten, men vad är väl inte det.

Nu bar det sig väl inte bättre än att husse blev uppslukad av bären i stället för tvärtom. Jag kände mig rätt ensam när husse irrade sig längre bort än koppel och rep tillät mig komma, annars var jag hellre i princip i knät på honom medan han plockade. Men när husse irrar utom räckhåll så kan man ju tröstäta. Husse lyckades peta bort större delarna av en oidentifierbar svamp ur munnen på mig, men såg han mossan, myrorna, älglorten (Ja Lazer, det gjorde han), pinnarna, småsten, kottar…?
Käka myror?!? Visst, killar dödsskönt i kistan… och över hela kroppen kan jag säga! Brrr…

Väl hemkommen fick jag äntligen lite riktigt käk att späda ut skogen med, det kändes skönt. Natten blev inte lika skön dock. Tre gånger fick husse släppa ut mig för att jag skulle få lasta ut lite skog i mer eller mindre flytande form. En gång fick han byta min filt för att jag hade kräkts skog i den. Och husse vet nu att ett sovrum fullt med ”valpväder” inte går av för hackor det heller. Urk!
Efter att något tveksamt men ändå till fullo ätit upp min frukost, fått behålla den, sovit vidare och varit rätt allmänt slut så börjar krafterna komma åter  så smått nu och jag har till och med busat lite med husse.
När husse ringde smådjurskliniken så sa de att vätska var viktigt, så vatten har jag druckit nu, och att om det hade varit någon riktigt giftig svamp som flugsvamp eller så så hade symptomen varit mycket fler och mycket mer. Tack för den husse, jag tror att du just fick ett litet bakslag i kantarellträningen

Till sist, jag blir nog inte så tannalös ändå: Hålet efter den tappade tanden för några dagar sedan är redan utfyllt av en tand lika stor som sina grannar. Hundarnas tandfé vet hur man gör.

Imorgon åker jag till Skåre i Skåne och vilar upp mig från skogen. Kanske kommer det ett inlägg om det efter helgen.

Hopp och lek på er, eller ännu hellre plocka blåbär, nu ska jag knyta mig en stund till innan husse KANSKE kan få ut mig på en liten, liten promenad!