Nos för kantareller?

Idag bar det av till skogs. Husse hade sprungit förbi både det ena och det andra under sin morgonjogg och tyckte att vi skulle upp och ”undersöka läget” lite. Utrustad med både hink och hybris (det var en tiolitershink) satte han på mig koppel och vi traskade iväg. Första stoppet kom efter en knapp kilometer: Hallonsnår. Det var det hinken var till för. Husse skulle plocka hallon i sin tiolitershink. Hallonen var många men ack så små och efter en god stund, ackompanjerad av mina försök att hitta så många olika pipljud som möjligt (gud vad tråkigt det är att titta på när husse pillar små små röda pluttar från buskar) tröttnade husse och vi drog vidare. Han fick nästa ihop bottenskyla i sin stora fina hink.

Efter en stunds sniffande längs skogsvägen kom vi till slut fram till vad som nog var husses egentliga mål, ett gäng gula pluttar på marken. De luktade inte speciellt intressant men husse var eld och lågor. Han till och med tryckte upp en av de gula små sakerna i nosen på mig, gav mig oförtjänt beröm och en godisbit. ”Duktig Lazer, en kantarell, lukta!” Jag traskade runt bland de gula svamparna utan att egentligen bry mig om dem, fick en till upptryckt i nosen, ännu mer beröm och mer godis. Konstigt!

Trots att de var så lite att det inte skulle räcka till många tuggor ens för en med så liten käft som husse så tog han fram en liten påse (ja, liten, ingen hybris här i alla fall) och plockade med sig några småttingar hem.

På hemvägen hittade jag däremot något jätteintressant i vägkanten. ”Släpp paddan!” ropade husse förskräckt och jag lydde. Ja, han hade inte behövt ropa, det äcklet hade jag inte låtit vara kvar i munnen en sekund till ändå. Det var nog det värsta jag har smakat. Jag spottade och dreglade rikligt i säkert en minut efteråt. Äckelsmaken formligen rann ur munnen på mig.

Väl hemma och efter lite vatten och vila förstod jag vad husse skulle ha de små gula svamparna till. Husse lade en svamp i gräsmattan och så bad han mig leta upp den. Varje gång jag sniffade runt så nosen landade på svampen så fick jag godis.

I det här läget kan till och med jag tycka att det finns något gott med kantareller. Sex gånger fick jag försöka, sex gånger slutade det med godis. Inte så illa va? Jaja, jag såg ju ungefär var han placerade svampen, men nosen gjorde i alla fall jobbet sista biten.
Imorgon tror jag att jag ska låtsas att jag inget kommer ihåg 😉