Jag, Sixten, Zingo och några andra brukshundar

Idag var det så dags: Äntligen är man Brukshund!
Vi har ju sprungit förbi det där stället några gånger, till och med varit där på studiebesök en gång, men aldrig har jag fått gå i ”närkontakt” med några hundar där. I kväll var det alltså dags att presentera sig som ny medlem i Rödeby Brukshundsklubb. Det gällde ”Fortsättningskurs” med betoning på lydnad.

När husse och jag anlände var de andra hundarna precis urlastade ur sina bilar och vi skulle börja med en ”rastningspromenad” tillsammans. Dels var jag uppstissad efter den korta turen i buren, dels fick jag kortslutning i fyrbenssociala centret i min hjärna när jag såg de andra hundarna. En sådan kortslutning slår ut mitt hörselcentra och husse får väldigt svårt att nå fram med annat än fysisk kontakt, och då bara för bråkdelar av sekunder i taget.

Det visade sig att de hade fått blanda vår fortsättningskurs med en nybörjarkurs, tre hundar från varje. Kanske tyckte husse att det var lite tur ändå eftersom mitt valpigt ivriga sätt inte stack ut så mycket då. De andra hundarna i klassen var Riley, en femmånaders Amstaff-Pitbull-Sharpei vilket låter som ett livat kalas i hundrastgården, en 13-veckors Mellanschnauzer vid namn Sixten, en Shetland Sheepdog som hette Zingo, en smärt och svartmaskad, väldigt nyfiken och hälsningssugen Malinois och en
Labrador retriever. Sixten var väl lugnast av oss alla, lätt skrämd av alla stora kan jag tänka mig medan Riley var den som kunde mäta sig var ivrigast på att få komma i närkontakt med oss andra. Det var så hans husse började bli trött i armarna.

Att ligga stilla är inte alltid lätt, speciellt inte med en massa potentiella lekkamrater runt omkring. I bakgrunden anas Sixten,  Riley och…
…känner du inte, husse?!? Det luktar ju Zingo också!

Vi fick börja med att våra hussar och mattar bara skulle gå runt med oss och mingla runt bland de andra hundarna medan de skulle försöka hålla vår fulla uppmärksamhet.
Stackars husse.
Det höll på ett bra tag tills det blev dags för paus och fika för tvåbeningarna medan vi vovvar skulle sitta i våra bilar.
Stackars mig.
Husse stängde in mig i buren och lämnade bakluckan öppen så att jag åtminstone fick en känsla av att vara ute och lite kontakt med de andra bilburade vovvarna. Vid ett tillfälle var han sedan ute och tittade till mig och stack till mig lite godis innan han försvann in igen. Inte ens ett litet ömkligt pip fick honom att vända tillbaka och ta ut mig, inte förrän det var dags för del två och lite mer individuell träning, men då fick jag också en massa beröm och godis.

Några saker fick vi med oss från första kurstillfället: Ett omdöme om att jag faktiskt var både duktig och verkade ”bildbar” (tack) samt den nya kunskapen att ”Fot” ska sägas snällt och lekfullt, inte som en barsk order (passning till husse) samt att det betyder ”nära husse eller mattes vänstra ben, sittandes om husse står, gåendes om husse går. Vi får börja om här lite och ska träna en massa den här veckan på ”sitta fot”, förflyttning något steg för att sedan sitta fot där igen. Mycket beröm och godis ska det bli. Sedan ska vi inte slita ut ”fot” under promenader utan då är det ”här” som gäller om jag ska gå nära vid ett möte till exempel.
Under den här andra halvan hade husse envetet lyckats äta sig in i mitt medvetande igen, inte utan hjälp av en rejäl dos falukorv men också mycket med sin fokuserade närvaro. Det var mycket ögonkontakt och ett evinnerligt nosen-i-gräset-förbud. Så fort nosen ville ner kom det ett ”Nej” och ett kort ryck i kopplet. Några lekfulla brottningsmatcher hjälpte också. Vi blev faktiskt rätt tajta trots de andra hundarnas närvaro till slut.

På väg från kursen, jag måste bara rafsa av mig lite tassvett så de andra hundarna känner att jag var här.

Nästa gång ska vi inte få hoppa ur bilarna med en gång utan visa att vi kan sitta kvar medan husse och matte gör iordning koppel och annat. Hemresan efter kursen gick rätt OK faktisk. När husse hade stängt grinden och skulle släppa ut mig ur bilen öppnade han buren men sa till mig att sitta kvar. Det gjorde jag medan jag nyfiket undrade vad husse hade i kikaren. …och tänk, det var nog första gången som jag hade en liten, liten känsla av att det här kanske kan bli OK med tiden.

Att sitta i buren kommer aldrig att vara roligt men kanske kan det bli uthärdligt.

Moff och krama om varandra!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *