Julkalendern 2019, ”Ann katt version”

För den som inte orkade öppna lucka för lucka, inte kunde läsa innehållet eller som råkade tappa bort sitt bokmärke: Här kommer hela storyn i ett svep. Lazer’s ”Ann katt” (oklippta) version.

1/12

När första ljuset brinner står julens dörr på glänt och alla människor glädjas att fira få advent.

Det var en gång en Finsk Lapphund som levde väldigt långt från finska Lappland, långt nere i svenska Blekinge. Det var jag, Lazer, och det här är min story om en tid på året när vädret börjar likna något för en Lapphund och lite annat som lyser upp i vintermörkret.

Första December. Det blev plötsligt ett väldigt stökande där hemma. Husse for upp på vinden för att hämta ner en massa saker som vi inte brukar ha framme. Att det brinner ljus här hemma är inget nytt, men nu skulle de minsann brinna med stämning!
Röd bordsduk, stjärnor i fönstren och adventsljusstakar till höger och vänster. Hela huset bytte karaktär på något vis. Rätt mysigt till slut ändå när de hade slutat stöka och hade lite tid för mig igen.

Det är inte bara hemma som det blivit lite nipprigt. I dag var ingen vanlig söndag. Det var skyltsöndag också! Då ska minsann tvåbeningarna promenera i staden, dricka glögg och titta på all grannlåt som har hängts upp. …ja, inte nödvändigtvis i den ordningen men ändå. Alla verkade glädjas i alla fall. Även om det kostade mig en tur i bilen så får jag erkänna att det kändes fint att få gå där bredvid husse och matte på Ronnebygatan bland alla tvåbeningar som för en gångs skull inte verkade ha så bråttom att gå någonstans. Det här kändes absolut som början på något trevligt.

2/12

Skulle du tro mig om jag sa att det var en liten tvåbeningsgubbe som var i min matskål och levde rövare?

”Lazer! Varför har jag blodpudding under foten?!?” ryade husse utifrån köket.
Det är väl inte mitt fel att matte fick för sig att tärna ner blodpuddingsbitar i mitt tråkiga torrfoder. Det är väl heller inte mitt fel att mattan råkar vara bästa platsen att sortera min mat. En munfull ur skålen, ut med det på mattan och smaska sedan i sig godbitarna. Ja, så kan det hända att jag gör ibland. Men nu var det ju inte jag den här gången. Så frustrerande att bli anklagad för något som uppenbart någon annan hade gjort. Uppenbart? Ja, eftersom det fanns blodpudding kvar på mattan. Det hade aldrig hänt mig! Jag kan dessutom sätta en kloklippning på att jag såg någon grå liten filur skymta till borta vid skålen. Ilsk verkade den vara också. Dessvärre var den borta igen innan jag hann få husse att förstå.

…sedan är det väl dessutom ändå husse som väljer att kliva omkring i min mat?

3/12

Vad? Skulle jag ha lekt ”gömma nyckeln” alldeles själv? Jag har faktiskt inte en aning om hur den hamnade där. Går det inte bra att den ligger kvar där då, nu när vi vet var den är?

Hussemor fyller år! Det betyder förstås ett litet besök och go’fika. Ja, go’fika för tvåbeningarna i alla fall. Senast jag var där försökte hussemor lura i mig en kroppkaka, så typiskt Blekinge! Hon är förlåten nu. Hon kunde ju inte gärna ana att jag inte var lika förtjust som husse i de där matklumparna. Roligt ska det bli ändå. Tänk att få hälsa på hussemors lilla vithårade Morran igen! Jag lär väl som vanligt vara den som är gladast av att ses. Ingen kan glimma hörntand som hon!

Det uppstod en liten komplikation på vägen dock. För att komma dit behöver vi åka bil. För att åka bil behöver jag sitta i buren (usch och fy, jag får ståpäls bara jag tänker på det). För att sitta i buren måste den gå att öppna. För att öppna den måste den vara olåst eller åtminstone måste nyckeln finnas tillhands, och det var där skon klämde. Någon hade låst buren och gömt nyckeln. I godan ro låg jag på min filt i hallen och kikade på ståhejet. Det var ju inte så att jag längtade in i buren precis. Vad konstig stämning det sedan blev när de hittade nyckeln under kanten på min filt. Jag förstod ingenting. Så blandade känslor: Vad snällt att gömma nyckeln, men så dumt att det såg ut som att jag var inblandad!

4/12

Så fort vi vänder ryggen till försvinner det kulor från vår lilla utegran.

Äntligen vaknade jag upp till lite kyla och snö! Ute i trädgården stod vår lilla gran alldeles vitfrusen. Den började som en liten grangrodd i en av rabatterna och är ett par år äldre än jag. Det var den lite mallig för i början, men nu är jag ju hanhund så hämnden var lika blöt som ljuv. Å andra sidan så är det heller inga rådjur som vågar smaka på den, så med tiden har vi ändå kommit till något slags samförstånd.
Nu tycker husse och matte att den börjar bli stor nog för att vänja sig vid att bära lite pynt. Bland all bråte som husse drog ner från vinden fanns det lite småkulor och en liten stjärna i nybörjarstorlek som husse och matte sminkade upp den med.

Rätt snart började husse hitta pyntet ute i buskarna där jag brukar jaga grannkatten och gömma mina bollar. Husse sa till mig att inte röra pyntet.
”Moi!!! Lilla jag! Något var i görningen! Någon gjorde saker på mitt ryktes bekostnad och det här var inte första gången. Det måste jag sätta stopp för!

5/12

Husse, hur luktar egentligen en julgran? Allt jag kan känna här är din doft och den där retliga nya ylledoften hemifrån.

”Det gäller att passa på medan det är spårsnö” tyckte husse. ”Låt oss  se om vi kan spåra lite igen.” Ja, efter så lång tid med novembermörker gäller det att passa på att få lite sol- och ljusterapi medan det varar, så vi gav oss ut.

Husse sa att han hade lagt ett ”julgransspår”, vad nu det kunde vara. I slutet av det hade det råkat finnas en fin kandidat till årets julgran för familjen menade i alla fall husse, mäkta stolt med vad han hade hittat. Ute i skogen fanns det gott om granar, små såväl som riktigt stora bestar, men inga julgranar vad jag kunde se. Där fanns inte ett spår efter varken glitter, kulor eller ljus, och framför allt ingen gran som hade kvistat omkring i markerna.  Husse blev också lite konfunderad eftersom han inte ens kunde hitta starten på spåret han hade lagt. ”Vad är det här?” sa husse med rynkad panna och irriterad röst. ”Det var ju här någonstans jag gick men inte ett spår finns kvar!” ”Någon måste ha sopat igen det!” Ja, utan att hitta starten blev det svårt. Vi fick nöja oss med en fin promenad och ännu ett litet mysterium på halsen.

Om jag ska vara ärlig så vet jag ju inte ens hur en julgran ska lukta. Vid ett tillfälle kunde jag dock svära på att jag kände doften av husse och den där konstiga, nya doften hemifrån, lite som min yllefilt. Kunde det ha varit det igensopade spåret som husse letade efter?

6/12

Till julen kan det hända att snälla hundar kan få sig något trevligt säger husse och matte. Känner man på sig att man är så snäll så kan det vara bra att skriva ner en lista på sådant man önskar sig. Om man sedan ordnar så att Jultomten får den listan så kan man kanske undvika att han kommer med fel saker. Ja, så tror jag att tanken är i alla fall. Det vore ju bättre om han kom med ett köttben till mig och rå strömming till grannkatten än tvärtom.Då är ju bara frågan vad jag ska önska mig… Så här blir min lista:

1. Ett kilo köttbullar
2. En livs levande hundkompis (som inte äter köttbullar …jag vet, den kanske blir för svår)
5. Att alltid bli gosad i pannan, på magen och i armhålorna
6. Att mina klor slutar växa så husse slipper klippa dem
7. Snö och kyla, jag har ju redan klätt på mig vinterpälsen

7/12

Husse tror det kan bli en grön jul utan spårsnö i år. Det gör inget. Huvudsaken är att det blir en god jul.

Lördag morgon och dags för en tur ut i skogen. Snön som föll för några dagar sedan är helt borta igen. Husse och matte ville låta mig få spåra lite igen, kanske spåra upp lite julstämning? ”Det kan bli lite svårt med julstämningen utomhus” trodde husse. ”Det verkar bli en grön jul i år”.
Julstämning, vad är det? Har det något med vinterdäcken att göra?

Spårningen gick lite halvskruttigt den här gången också. Husse hade sprungit när han la spåret så det var lite långt mellan stegen. Kanske hade det lite med det att göra, kanske var det åter den där ”lilla” välbekanta och irriterande ylledoften som jag inte riktigt kunde placera, en rätt ny doft och som sagt lite ”retlig” på något vis. Den dök upp och försvann lika plötsligt flera gånger, som om den lekte tittut med mig, och ilade kors och tvärs över hussespåret som jag skulle följa.  Matte skyllde på husse för dåligt lagda spår. Husse skyllde på mig för ofokuserad nos. Jag vet inte vem jag skyllde på, men någon retlig liten rackare var det allt.

8/12

Men titta, en bulle till lilla mig, vad trevligt! Nej matte, jag lovar! Vad snällt av den att hoppa ner till mig av sig självt!

”När andra ljuset brinner är snart lucia här. Hon bjuder oss på kaffe och bud om julen bär”
Ja, den där Lucia har de börjat prata om nu. Jag måste ha fått något om baktassen. Det pratas om att det är den tid på året då det är OK att äta katt. Husse har börjat antyda att han är lite sugen på att snart få äta lussekatter igen. Jag måste nog varna grannkatterna att de ska hålla sig inne ett tag. Matte säger att lussekatter inte är något för hundar för de innehåller russin och det tål vi inte. Jag skulle vilja fylla i att normalt har vi svårt att tåla katter som det är, med eller utan russin.

Godhjärtad som matte nu är så bakade hon lussebullar i stället för att stoppa katter i ugnen. Det luktade jättegott om mattes bak. När köket var tomt för ett ögonblick passade jag på att svansa dit för att undersöka väldofterna lite bättre. Vilken jackpot! Där på golvet låg en sådan där bulle alldeles nygräddad och fin och liksom ropade ”Ät mig, ät mig!”
Vad hemskt det blev när matte kom ut i köket för att kolla till bullbaket och kom på mig. ”Lazer, fyyy! Inte får du stjäla bullar heller!”

Vad! Det var ju inte jag! Vad är det som händer här egentligen?!?

9/12

”Vi har tomtar på loftet” sa husse och fällde ner vindstrappan ur taket. Vinden är en mystisk plats dit jag aldrig har tagit mig. Saker som husse eller matte bär upp dit förblir borta länge. När de väl kommer ner igen har de spännande dofter av gammalt med sig. När husse kom ner den här gången var det med kartonger och påsar fyllda med tomtar, änglar, girlanger och färggranna kulor. Kulorna var inte helt olika mina tennisbollar men ”fy-fy” att leka med. Jag kunde liksom inte låta bli att dyka ner i påsarna och undersöka alla rödluvor och annat som försökte gömma sig där. Någon liten hjälp att plocka upp gav jag husse och matte också.

Om det var mysigt med ljus och stjärnor tidigare så levlade julstämningen ett snäpp nu. Samtidigt har matte börjat spela julmusik hemma i huset. Fin musik för små voffsingsöron med mycket bjällror och pling-pling och mindre dunka-dunka. 🙂

10/12

Vänta nu, ska en Nobelmiddag verkligen gå till så här? Vem tände det där konstiga ljuset?!?

10:e December och Nobeldagen. Matte tyckte att även lilla jag skulle få äta fin Nobelmiddag, precis som de gjorde med en massa kloka tvåbeningar på TV. Det blev till att göra sig lite extra fin. Dessutom serverade matte mig på finporslinet vid bordet! En konstig känsla.

Alfred Nobel var visst en riktig pangkille som uppfann det där som kommer efter stubintråden och låter så otäckt. Jag gillar verkligen inte smällare. Det gjorde inte husse eller matte heller. Förskräckt upptäckte de att någon hade både bytt ut och tänt på ljuset som sprakade en väldans massa. Husse slet upp ljuset, sprang ut ur huset med det och slet bort den konstiga veken. Sedan kom han in igen och vi kunde fortsätta vår kloka och fina middag.

Nej, att äta vid bordet är nog inget för mig. Golvet är bekvämare så det får det nog bli framöver, och utan sprakljus också.

11/12

Världens schysstaste pepparkaksslott tycker jag. Husse hade svårt att dölja sin förvåning och sin besvikelse. Vem hade spelat honom ett så fult spratt? Lite försåtligt av någon att placera ut ett pepparkakstassavtryck framför öppningen!

”Idag ska vi baka pepparkakshus” tyckte husse och matte. Det var viktigt för julstämningen och traditionen tyckte de. Husse hade spänt bågen oerhört hårt. Kalmar Slott skulle det bli, med vaniljsåsfylld vallgrav och allt. Deg hade införskaffats och mallar tagits fram för en massa delar inklusive murar, tinnar och torn. Arbetet satte igång med matte som bagarmästare, husse som byggmästare och jag som bagar- och byggarassistent.

Ganska snart började saker gå snett. Husse började få svårt att känna igen delarna och att hitta rätt på ritningen. Det slutade med improvisation och att sätta ihop de delar som verkade höra ihop.
Resultatet blev riktigt skapligt tycker jag. Mitt hem är min borg. Kanske inte riktigt som husse hade tänkt sig det hela dock.

Hörde jag ett litet fniss?

12/12

Blött, kallt och blåsigt på julmarknaden! Hur mycket mer hundväder ska man behöva ta? Tvåbeningarna verkade ha vett nog att hålla sig inne under tak. Om det är det här som är julstämning så verkar den vara grymt överreklamerad. Till och med bilresan hem kändes lockande.

”Vi ska på julmarknad!” tyckte matte. Genast anade jag oråd. Jodå, ”vi” inbegrep också mig och ”ska på” inkluderade en skakig tur i bur. Väl inne i Karlskrona fick vi sedan en hyfsad promenad med hård blåst och vått regn rakt i nosen innan vi hittade lite julmarknad uppe på torget. Där fanns ett stort tält uppslaget. Det kved och skakade i ruskvädersblåsten medan regnet smattrade mot dess tak. Därinne såldes det både godsaker och prylar, och kanske bäst av allt: Det var väderskyddat! Jag blev faktiskt också bjuden på lite korv av en snäll farbror som sa att han hade mättat en annan vovve på Torsås julmarknad redan. Det måste ha varit en väldigt liten vovve för att kunna bli mätt på en korvbit. Gott var det hur som helst.

Vi letade vidare i hundvädret efter lite mer julstämning och fann efter en stund en bit marknad som var gömd inne på en gammal bakgård, i och för sig en trevlig sådan. Där blåste det inte så hemskans. Matte smalt väl in med Lions personal som sålde lotter och fika i sina gula jackor så vi blev inte kvar där så värst länge heller utan gick till ”Grevagården” precis intill. Där fanns det några ståndaktiga säljare av lotter och korv som höll till utomhus på gården medan allt folket verkade vara inne på muséet där jag inte fick komma in.

Julstämning, du har lite att jobba på!

13/12

Nej matte, jag har inte myror i byxpälsen. Jag försöker verkligen titta fint in i kameran men det är något som envist sticker mig i rumpan!

Lucia heter hon visst, ett ljushuvud till så här tätt inpå nobeldagen. Matte ville absolut sätta på TVn redan tidigt på morgonen för att kunna se henne. Pepparkakor och de där stackars lussekatterna skulle det visst mumsas på också.
Matte blev så inspirerad att hon tyckte att jag skulle få bli del av festligheterna också. Jag skulle rent av få bli stjärnan tror jag hon menade. Stolt och smickrad sa jag ”Voff!” vilket jag snart nog fick anledning att ångra. En dumstrut på huvudet var tacken. Sedan ville matte ta en bild på sin ”snygging”.  Det blev lite stökigt där och matte menade på att jag måste sitta still och se fin ut. Jag gjorde verkligen mitt bästa och fokuserade helt på matte, men oj vad störd jag blev av någon sticka jag måste ha fått i skinkan.

Nej, Lucia lämnar jag åt tvåbeningarna. Det viktigaste är inte att deltaga, det viktigaste är att …njuta av underhållningen och kanske få något gott i magen.

14/12

Men husse, det var inte jag… den här gången heller! Bänken måste luta! Plötsligt trillade en kopp i golvet, sedan skålen med mandel. Vad är det som händer egentligen?!?

Hemma skulle de ha ”glöggkväll”. Husse hade varit lite pysslig. Skållad, skalat och hackat mandel, ställt fram pepparkakor, ädelost, russin och vindruvor. En massa tvåbeningssmaskens men inget för mig.  Desto bättre blev det dock när han toppade med mattes nybakade lussebullar, de luktar ju så gott!

Husse hade gått för att hämta matte och Jacob när det plötsligt small till i golvet bredvid mig. Jag höll på att hoppa ur pälsen! Det var en kopp som hade trillat av bänken och gått i bitar. Strax efter damp skålen med hackad mandel ner och jag kunde höra hur något mer hade börjat hasa mot kanten.

”Lazer?!?” ropade husse medan han skyndade ut i köket. Jag kände att situationen plötsligt inte var till min fördel. Nu satt jag oskyldigt i klistret igen!
Vem eller vad det än är så måste det snart komma till ett slut. Jag började känna att min jul riskerade bli mindre God.

15/12

Husse, du kan aldrig ana! Jag har ordnat en finfin julklapp till dig alldeles själv! Det är lite skumt bara att den verkar längta till vedkorgen hela tiden.

”När tredje ljuset brinner, vi juleklappar syr och vi bakar kakor och har ett fasligt styr”

Husse och matte syr inte några julklappar kan jag meddela. De fuskar och låter andra göra jobbet, typ tomten tror jag. Dels har jag sett dem skriva önskelistor på internet för att lite senare få julklapparna hemskickade, dels verkar tomten ha många ombud här i stan också. När husse och matte besöker de där ombuden brukar de komma ut därifrån med händerna fulla och plånböckerna tomma.
De verkar inte vara ensamma om det heller, tvärtom. Det är ett fasligt spring på stan nuförtiden.

Själv har jag ordnat en jättefin pinne till husse i julklapp. Den tänker jag att han kommer att få mycket roligt med. Han kan till exempel kasta den. Eftersom en pinne är som en trasig bumerang, den kommer inte tillbaka när man väl har kastat den, så får jag springa efter den. Vill sedan husse ha pinnen tillbaka så får han springa efter mig. Tänk så rolig julklapp husse får!
Problemet är bara att jag redan har fått hämta pinnen två gånger ur vedkorgen. Jag förstår inte vem som envisas med att lägga dit den där hela tiden.

16/12

Nej, någon har fällt mitt nosebook-konto!, Hur ska jag nu kunna skicka mina julhälsningar? …och vilken missdådare och illgärningsman hade gjort mig detta onda?!?

Matte sa att nu var det hög tid att skicka sina julhälsningar till alla kompisar om man ville vara säker på att de ska hinna få dem innan julafton. Jag skyndade ut i skogen där jag hade mitt nosebook-konto. Det var en ståtlig hög al som alltid har varit mitt favvisträd att lyfta benet mot och lägga en hälsning till alla fyrbenta kompisar.

Ve och fasa! Mitt konto var helt nere och verkade till och med raderat. Jag skulle aldrig kunna få upp det igen, det var i alla fall tydligt. Alla trevliga hälsningar från mina kompisar, alla go’a minnen som satt på det trädet. Hur i hela friden skulle jag nu få ut mina julhälsningar till alla? Det fick nog bli den gamla hederliga snigelposten i stället. Det var bara att knalla runt hela rundan och hälsa lite överallt tills jag fått till ett nytt favvisträd till konto.

17/12

Julbadet, en hemsk tradition! Konsten att förvandla världens fluffigaste hårboll till ett magert litet nakentroll och senare ett dygnslångt våtvarmt omslag. …nej matte, ta ingen bild nu!

En vecka kvar till julafton och matte säger plötsligt att ”Nu är det nog dags för ett litet julbad.”. Hon tittar på mig och ler när hon säger det och jag får plötsligt en obehaglig känsla av att hon nog menar något annat än ett dopp i simhallen för egen räkning.

Mycket riktigt, det var undertecknads samarbetsvilja som förväntades. Min grundinställning till bad är ett stort ”Nej!” som sitter i ryggraden. Vatten i rimligt små mängder kan vara OK, men att bli schamponerad, få löddret masserat ända in i underullen och sedan grundligt genomsköljd och dyblöt ända in till huden är riktigt jobbigt. Själva duschen är en sak men att i över ett dygns tid sedan gå runt och känna sig som ett enda stort våtvarmt omslag är rent obehagligt.

De små tvåbeningsvalparna som piper över att bli tvättade bakom öronen har inte en aning…

18/12

Men vad har du gjort med mattes prisbelönta amaryllis, din galna lilla vettvilling?!?

Det var ett ynkligt pipande och gnällande utifrån hallen, till och med ynkligare än när jag vill ha hjälp att få fram bollen som rullat in under soffbordet. Döm om min fasa och förvåning när jag kom ut dit.

Matte hade varit på amaryllisutställning och köpt med sig ett särdeles rejält och prisbelönt praktexemplar som tillfälligt hade mellanlandat i hallen medan matte gjorde iordning en lämpligt hög piedestal att ställa det lilla mästerverket på. Där, på min filt, låg nu en duktigt tuggad blomställning. Strax intill låg en hel hög med amaryllisspån och intill den en lustig liten skäggrik filur som verkade ha mäkta ont i magen. Den här gången smet han inte undan när jag kom, han kunde helt enkelt inte. Nyfiket men avvaktande lade jag mig tillrätta på filten medan jag iakttog hur han ojande och jämrande låg och vred sig där på golvet. Jodå, det var den här irriterande ylledoften som hade gäckat mig i ett par veckor nu. Uppenbart hade den lille gynnaren tänkt sig ännu ett attentat i form av mattebannor riktat mot mig, men det hade bestämt gått i baklås.

Nu skulle det allt bli spännande att höra hans förklaring!

19/12

Jaha, är det här ni håller hus? …och pepparkasslottet dög alltså inte, för ointagligt?

När den lustiga lilla gubben hade ojjat sig över sin onda mage en stund och insett sitt läge började han i stället böna: ”Snälla, bit mig inte och slit mig inte i små filtbitar, du otäcka vasstandade Lazer!”. Jag fick förklara för honom att det var inget jag hade för avsikt till och att jag inte var ett dugg otäck. Strax blev han mer pratsam.

Det visade sig att det var han som låg bakom allt elände som hade hänt mig de senaste veckorna. Han och hans två tomtebröder hade flyttat in på vår vind i somras.  Husse hade alltså inte så fel när han sa att vi hade tomtar på loftet. De hade råkat följa med ner när husse tog fram adventspyntet. Förskräckt hade Tipp, som han hette, sett hur illa tilltygade Fido, Näbbis och mina andra stoppade kompisar var, och hur otäcka tänder jag hade. Av oro för sig och sina bröder hade Tipp bestämt sig för att på alla vis försöka få mig ur vägen, åtminstone över julen tills de kunde ta sig i säkerhet upp på vinden igen. Han hade försökt få mig att ge mig iväg och leverera mina julhälsningar långt bort, irra bort mig i skogen, skrämma bort mig med jättesmällare som jag ju hatade, och till och med försökt få matte och husse att tröttna på mig eller åtminstone inse att jag inte kunde vistas i köket. Köket hade nämligen blivit de tre små tomtarnas hemvist. När de så hade förstått att det skulle byggas pepparkakshus så hade de gett sig på designen. Ett slott med vaniljkrämsvallgrav var för svårintagligt och opraktiskt för tre tomtar. Ett ”litet hus vid skogens slut” hade passat dem bättre samtidigt som jag fick lite skulden.

Ja, vad ska man säga om det? Hur fel kunde han ha när han trodde att han skulle lyckas med något av det där?!?
Det här får vi göra något bättre av medan tid är. Än är det inte julafton!

20/12

”Mera krumsprång, mera krumsprång!” ropade våghalsenTipp och fick genast medhåll av Tapp medan de höll i sig med bara tårna i min fluffiga päls. Snällt böjde jag på min nacke, lite försiktigt så de inte skulle trilla av. Tull å sin sida tyckte ändå att det var lugnast med en liten tur på Näbbis.

Tipp presenterade mig för sina något mer blyga bröder Tapp och Tull som vågade sig ut ur pepparkakskojan. Det visade sig att de tre egentligen bara var rädda och lite ensamma i det stora nya huset de hade kommit till. Jag presenterade dem för Näbbis som råkade finnas i närheten och strax hade Näbbis bjudit Tull på en liten ridtur. Tipp och Tapp tittade lite längtansfullt på sin bror så jag kunde inte låta bli att fråga om de skulle våga rida på mig i stället. Näbbis var ju lite för klen för dem alla tre. Snart hade de två ystert klättrat upp och satt sig till rätta i min nackpäls. Där satt de sedan utan att hålla i sig, precis som värsta berg-och-dalbaneproffsen, med armarna rakt upp i luften och tjoade. Det var roligt att se tre lustiga små gubbar som skrattade så de nästan kiknade.

Tänk så mycket roligare de hade när de slutade gömma sig och ställa till elände för andra. Vad dumt med obefogade rädslor.
Kanske kunde det ändå  börja arta sig till en godare jul.

21/12

Sista helgen innan julafton har börjat! Tipp, Tapp och Tull är inte i luvan på mig längre och husse och matte har ledigt från jobbet ett tag. Jag är så glad så jag skulle vilja dansa in julen!

22/12

”När fjärde ljuset brinner, vi hämtar julegran och alla barnen räknar dan före dan före dopparedan”. Tipp, Tapp och Tull åker snålskjuts bak på sin gamla kära bogran medan jag fick ta mig hem till fots… förlåt, till tass.

Tipp hade ju sopat igen husses spår till den fina granen som han hade hittat. …och därmed tappat bort igen. När Tipp förstod att det skulle bli klent med julstämning utan gran så tisslade och tasslade han med Tapp och Tull lite innan de sa att de visste var det fanns en riktigt grann gran. Med Tipp, Tapp och Tull som vägvisare i husses jackfickor tog vi en kvällstur till den grannaste granen i grannskapet, en gran som hade varit deras ”bogran” till dess att de hade bestämt sig för att flytta in på vår vind.

Turen blev lite längre än Tipp, Tapp och Tull hade tänkt. När vi kom fram till deras gamla boställe fanns det bara ett gäng färska stubbar. Det var där min fina nos kom till heders igen. Efter en stunds spårande stod vi utanför byns järnhandlare som hade en massa fina granar till salu.
”Där är den” ropade Tull. Jodå, den var grann. Husse slog genast till samtidigt som han förmanade mig att inte lyfta på benet mot granen.

Tipp, Tapp och Tull verkade nästan valpigt förtjusta när de fick sitta i sin kära gamla gran hela vägen hem.

23/12

Jag hänger kulor i granen medan Tipp, Tapp och Tull mest fjantar runt i glittret. Glitter rimmar på tomtefnitter.

Tipp, Tapp och Tull blev jätteglada när deras fina bogran fick komma in i köket hemma, och ännu gladare när de fick vara med och pynta upp den. ”Tänk att nu måste den vara jordens grannaste!” utbrast Tipp. När vi till sist hade fått upp spiran i topp och jag bara skulle plussa på med ett par kulor till bröt tomtarna ut i vild lek. De hoppade från gren till gren som de värsta ekorrarna och svingade sig i glittret. ”Nu är det dags för dans i granen” ropade de med sina pipiga tomteröster.

Nog ryckte det lite i tassarna på mig men jag förstod att husse inte hade blivit glad om jag hade kastat mig upp i granen.

I morgon…

24/12

Hallå där, stanna så jag kan skälla ut dig på riktigt din fridstörare! Stå där och banka på vår dörr när vi försöker ha julefrid!!!

Julafton och julefrid!
Redan på morgonen var det en alldeles extra frid i luften. Husse och matte spelade sådan där plingig julmusik, i och för sig precis som alla dagar i flera veckor nu men väldigt finstämt. Frukosten var framdukad redan när jag kom ut i köket. Granen lyste vid skänken bredvid de små tomtarnas stuga och adventsljusen var tända på bordet. Tipp, Tapp och Tull kom ut ur pepparkakskojan och gnodde sömnen ur ögonen när de fick syn på sina små gröttallrikar, till bredden fyllda med tomtegröt och var sin liten mandel på toppen.

Runt lunchtid tog vi en sväng in till hussemor, hennes Kajan och Morran, den lilla vita med hörntänderna. Där blev det julmat, en massa kramar och en rolig syn med fyra vuxna tvåbeningar som satt klistrade vid TVn för att se på tecknad valpfilm om en anka och dess vänner.

Väl hemma igen blev det en kväll i lugnets tecken med utdelning av lite paket som hade dykt upp under granen, troligen med hjälp av den där tomten. Husse och matte lät mig själv söka mina paket. Det var jätteenkelt eftersom någon hade satt sådana där vita möbeltassar med eukalyptus under dem. Dessutom doftade köttbullarna inifrån dem väldigt gott.
Husse blev väldigt glad för sin pinne tror jag. Han lade den åtminstone inte i vedkorgen. Matte fick en stor slick på nosen medan Tipp, Tapp och Tull fick en hel påse mandlar att förlusta sig på. Som tack fick jag en massa kel och kli i mina armhålor av dem medan de försökte klättra upp på min rygg för en ridtur runt granen.

Det enda som störde lite under julaftonen var en gång på sena eftermiddagen när det plötsligt bankade på dörren. Jag blir ju väldigt skällig av plötsliga och hårda ljud. Husse försökte lugna mig men så fort han öppnade dörren stormade jag ut. Där på trappen tvärvände en gammal rödklädd tvåbening med en stor säck på axeln och lade benen på ryggen. Jag snappade genast upp leken, det var en lek jag älskade: Att jaga eller jagas! Jag jagade honom hela vägen tillbaka upp till grinden med ”Varning för hunden”-skylten. Det verkade inte vara rödrockens favvislek dock. Han lekte nämligen bara den enda gången innan han smet ut från tomten och fortsatte till de andra husen utefter gatan.

Nåja, utöver den lilla fadäsen måste jag säga att julafton hade allt det där jag hade hoppats på. Nu undrar jag bara: Är det sant det där de säger att den varar ända fram till ”påska”?

Snipp snapp snut, nu var denna julesaga slut!

Bookmark(0)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *